Herr talman! Bo Könberg tog upp den klassiska
frågan om koldioxidskatter. För upplysningens skull
vill jag här i kammaren säga att Moderata samlings-
partiets ståndpunkt är att det vore bra om vi kunde ha
en gemensam nivå på detta av de skäl som vi alla
håller med om, nämligen att minska koldioxidutsläp-
pen. Mot detta står dock principen att vi tycker att det
vore fel att ha majoritetsbeslut i skattefrågor. Här
finns två principer som står mot varandra. Man vill
det ena, och man har en annan viktig princip. Då kan
möjligtvis den här flexibilitetsdiskussionen vara ett
sätt att komma ur detta genom att man åtminstone kan
komma fram i de länder som är beredda att ha en
gemensam nivå på koldioxidskatten. På det viset kan
man lösa, kanske inte hela problemet, men man kom-
mer i alla fall en bra bit på väg. Det kvarstår ju ett
eller några länder som kommer att stå utanför detta.
Jag tror att det kan vara bra att använda flexibilitets-
tekniken i just ett sådant sammanhang.
Låt mig också säga något om subsidiariteten. Det
finns ju redan, till följd av Maastrichtfördraget, en
kraftfull artikel i fördraget kring subsidiariteten. Se-
dan hänger ju mycket på hur detta tillämpas. Det är
möjligt att man kan förstärka detta. Det irländska
ordförandeskapet har också skisserat en teknik för att
kanske något förstärka artikel 3 b. Det kan nog vara
ganska väl avvägt. Vi har i princip ingenting emot
detta. Men likväl hänger det sedan på hur man agerar.
Fördragen i sig ger ju inte alltid skydd om man inte
sedan agerar i enlighet med dem. I nuvarande situa-
tion blir problemet kanske större av att man inte
kommer någonvart på viktiga områden, t.ex. brottsbe-
kämpningen, än om EU skulle ta till sig en massa ny
kompetens som skulle göra oss alla oroliga.