Herr talman! Ytterst syftar samarbetet i Europeis-
ka unionen till att undvika krig och konflikter. Denna
vision är, vågar jag säga, nu verklighet i Västeuropa.
Vår generations uppgift är nu att utveckla denna ge-
menskap till så många länder som möjligt i Europa.
Historien har givit oss möjlighet att förverkliga
drömmen om ett enat Europa, ett Europa där själv-
ständiga och demokratiska länder samverkar för fred,
demokrati och social utveckling. Det är detta som
EU:s förestående utvidgning handlar om. Den som
vill att Sverige skall delta i ett sådant samarbete kan
inte tänka bort EU.
Man kan naturligtvis se Europas utveckling i dag
väldigt pessimistiskt. Bengt Hurtigs anförande här
tidigare var ett uttryck för detta. Jag tycker i stället att
man skall se möjligheterna. Jag är övertygad om att
det vardagliga sammanflätandet av Europas männi-
skor och folk som EU står för är ett genuint fredsbyg-
ge. Det skulle vara mycket bättre om vi tog vara på
möjligheterna i stället för att bara larma pessimistiskt.
Visst är det så att många människor i vårt land har
svårt att se de positiva sidorna i samarbetet med EU.
Vårt inträde i unionen sammanföll ju i tiden med den
svåraste ekonomiska krisen sedan 30-talet. Många ser
därför det okända EU, eller "Bryssel", som man sä-
ger, som det onda och som det som skall ha skulden
för en hel del av våra samhällsproblem. Men det här
är ett resonemang som inte grundas på fakta.
Tvärtom har vårt medlemskap i EU givit oss nya
möjligheter på en rad områden. Vi deltar konkret i
kampen mot arbetslöshet, miljöförstörelse och eko-
nomisk brottslighet. Vi ger handfasta bidrag till ökad
jämställdhet och öppenhet i Europa. Vi deltar i arbetet
med att förbättra den inre marknaden och att utforma
framtidens EU.
Politiken måste söka sig över gränserna, för de-
mokratins skull. Det var, tillsammans med det prak-
tiska fredsbygget, den starkaste anledningen för mig,
och jag tror för väldigt många med mig, att rösta ja i
folkomröstningen om medlemskap i EU. Jag anser
fortfarande att det är just det här som äger sin giltig-
het.
Vår ekonomi och vårt näringsliv är tätt samman-
vävda med andra länders. Låt mig bara påminna om
att de 20 största företagen i Sverige står för 80 % av
vår export. Dessa företag har 70 % av sina anställda
utanför Sverige. Hälften av det vi tillverkar säljer vi
till andra länder. Av detta går tre fjärdedelar till Eu-
ropa. Företagens och kapitalets värld är redan utan
gränser. Det är den verklighet vi lever i.
Vad är då EU bra för? Vad är det bra för för oss?
Vi har nu varit medlemmar i drygt två år och vi börjar
se en del resultat.
Medlemskapet har positivt bidragit till att förtro-
endet för den svenska ekonomin har återställts. Vi är
äntligen på väg att få balans i ekonomin. Räntan har
gått ned med fyra procentenheter, vilket motsvarar
20 000 kr om året för en familj med ett vanligt vil-
lalån. Matpriserna stiger inte längre utan sjunker.
Alltfler ungdomar studerar i andra EU-länder, och
runtom i landet startas spännande projekt med EU-
stöd.
Mycket av det här beror på att vi faktiskt är med i
EU. Jag skall inte helt undanskymma att också den
svenska regeringen har del i dessa goda tendenser,
men EU betyder väldigt mycket.
Samarbetet mellan EU och Sverige djupnar nu. Vi
kommer naturligtvis att möta både sådant vi gillar och
sådant vi ogillar, och därför skall vi fortsätta att vara
både kritiska och konstruktiva. Vi skall vara med för
att förändra och förbättra EU. Den pågående rege-
ringskonferensen ger oss ett utmärkt tillfälle till det.
Det är regeringskonferensen som är dagens de-
battämne, och det är också det som vi nu, under våren
koncentrerar oss på inom EU. EMU är förvisso en
väldigt viktig fråga. Det är en fråga som vi här i Sve-
rige diskuterar parallellt med regeringskonferensen,
och det skall vi göra på ett reflekterande sätt. Men
detta tillhör inte riktigt dagens debatt.
Regeringskonferensen har pågått i tio månader. De
hittillsvarande förhandlingarna har inneburit betydan-
de framgångar för svensk del. Det visar att det går att
påverka EU, att det går att förändra EU.
I det första utkastet till ändringar i Maastricht- och
Romfördragen - alltså EU:s grundlag - är avsnittet
om sysselsättningen ett resultat av våra ansträngning-
ar. Det stöds av en bred majoritet av medlemsländer-
na, och inte minst är den öppning som Tyskland visa-
de för förslaget vid Dublinmötet mycket glädjande.
Huvudansvaret för sysselsättningspolitiken har
naturligtvis de enskilda länderna, men genom att
förstärka EU:s fördrag på det här området ger vi bätt-
re förutsättningar för en gemensam kamp mot arbets-
lösheten. På det området förväntar sig Europas med-
borgare krafttag.
Det råder även bred enighet bland medlemslän-
derna om att förstärka miljösamarbetet. Miljökraven
måste genomsyra hela EU:s politik. Det här tänkandet
är på väg att få genomslag, men våra ansträngningar
måste nu inriktas på att klargöra och förstärka en hel
del av miljöfrågorna. Regeringens åsikt är att enskilda
länder måste kunna gå före, t.ex. med strängare miljö-
regler.
Öppenheten och en fri tillgång till dokument skall
enligt vår mening vara huvudregeln i unionen. På det
området har vi också nått viss framgång, men mycket
återstår att göra.
Helena Nilsson frågade varför det var så svårt att
nå framgång. För oss är det här självklarheter. Det är
det dess värre inte för människor på kontinenten. Det
är helt enkelt en kulturkrock. De kontinentala länder-
nas synsätt skiljer sig väldigt mycket från hur vi ser på
allmänhetens rätt till insyn och offentlighet i det som
politiker och administratörer har för sig. Vi fortsätter
den här kampen och kan ändå se steg framåt.
Vi kan också notera framgångar vad gäller jäm-
ställdhet och konsumentpolitik, i särskilt hög grad vad
gäller internationell krishantering. Där har det svensk-
finska förslaget om fredsbevarande insatser och kris-
hantering kommit att prägla förhandlingarna om den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Herr talman! Ingen fråga inom unionssamarbetet
kan som processen att ta in nya medlemmar i unionen
lägga grunden för säkerhet och fred i framtiden. Det
kan knappast råda något tvivel om regeringens fasta
beslutsamhet om att kraftfullt driva utvidgningen.
På sina håll har det gjorts gällande att satsningen
på våra profilfrågor skulle stå i motsatsställning till ett
kraftfullt agerande för utvidgningen. Det är naturligt-
vis felaktigt. Utvidgningen påverkar de flesta frågor
som vi behandlar under regeringskonferensen.
Elva nationer står närmast i tur för att komma med
i EU. Vi inriktar oss på att förhandlingarna om med-
lemskap inleds sex månader efter regeringskonferen-
sens slut, alltså troligen i början av nästa år. Proces-
sen ställer stora krav på kandidatländerna, på EU och
på de enskilda medlemsländerna. Det är angeläget att
såväl möjligheter som problem belyses på ett allsidigt
sätt.
För att få en samlad bild av utvidgningens kon-
sekvenser för i första hand vårt land har regeringen i
dag beslutat att tillsätta en rad utredningar. Dessa
utredningar skall belysa konsekvenserna av EU:s
utvidgning när det gäller säkerhetspolitiken, sam-
hällsekonomin, jordbruket, regionalpolitiken och
miljön. Utredningarna skall bedrivas skyndsamt och
vara färdiga i höst. Fler sådana utredningar kan kom-
ma.
Herr talman! Fler länder som medlemmar av EU
ställer nya krav på EU:s regelverk. De institutionella
frågorna har ännu inte fått tillräcklig behandling i
förhandlingarna.
Framför allt tre delfrågor står i förgrunden. Det
gäller röstviktningen i ministerrådet, hur kommissio-
nen skall vara sammansatt och frågan om att öka
användningen av kvalificerad majoritet.
Vi har ett gemensamt intresse av att EU inte blir
handlingsförlamat av omöjliga beslutsregler. Det
gäller i synnerhet om och när unionen kommer att
bestå av över 25 medlemmar. Denna insikt om det
beslutsfähiga EU måste också balanseras mot ett EU
som i huvudsak är ett mellanstatligt samarbete.
När det gäller röstviktningen värnar Sverige den
balans som finns mellan små och stora länder i EU.
Vad gäller frågan om kommissionens utformning
talar mycket för att varje land även i ett utvidgat EU
skall bidra med en ledamot i kommissionen. För att
behålla effektiviteten i arbetet går det att göra föränd-
ringar när det gäller t.ex. fördelningen av de enskilda
kommissionärernas arbetsuppgifter och kommission-
sordförandens befogenheter.
Redan i dag fattas många beslut inom EU med
kvalificerad majoritet. Diskussionen om att vidga den
kretsen gäller ett relativt begränsat område.
Under de senaste dagarna har begreppet flexibel
integration kommit i ropet, alltså den anordning som
skall möjliggöra för en grupp länder att gå före i sam-
arbetet. Jag menar att en sådan anordning är realistisk.
Det här är ett smörjmedel för den fortsatta utveckling-
en inom EU. Men naturligtvis är också risker förknip-
pade med detta. Den största risken är att samarbetet
urvattnas genom en sådan anordning. Därför måste
man sätta upp strikta regler för en flexibel integration.
Vår grundhållning är att ett sådant här samarbete
måste vara öppet för alla och också beslutas av alla.
Om man har enhällighet i besluten kring en flexibel
integration har man också en större säkerhet mot att
någonting händer på bekostnad av enskilda länders
vitala intressen. Vi kan konstatera att denna vår
grundhållning inte delas av så många länder. Jag
tycker att man måste lyssna på de andras argument.
Över huvud taget är min syn på en förhandling att
man vet vad man själv vill, att man lyssnar på andras
argument och att man för en konstruktiv diskussion
om detta.
Jag noterar att man väldigt ofta när man tillåter sig
ett intellektuellt reflekterande får rubriker om sig,
eller också anklagas man här i kammaren för att svaja,
kröka rygg och lägga ut dimridåer. Jag tycker att det
är litet trist. Vi har ju ett mycket stort behov av att
pröva oss fram. Det handlar om att faktiskt fungera
som mogna förhandlare och på det viset också våga
pröva andras argument. Det gäller att göra det inte
bara i slutna rum utan också så att allmänheten får
reda på det. Här kan man tycka och tro på litet olika
sätt. Vi vet vad vi vill, men vi vet också att man i en
förhandling måste jämka något. Låt oss ändå resonera
om det finns andra lösningar att nå fram till det som vi
önskar.
I fråga om flexibel integration kan det vara så att
man, i det regelverk som måste omge denna särord-
ning, också kan se på andra regler som kan göra det
strikt och tydligt, så att det här inte blir något som går
våra intressen för när.
Herr talman! Som utrikesminister ligger givetvis
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken mig
varmt om hjärtat. EU:s utrikespolitiska agerande
måste bli effektivare, och vi måste agera snabbare för
att kunna möta kriser och konflikter.
Ambitionen att stärka Europas gemensamma för-
måga att hantera kriser är för mig ett svar på ett öns-
kemål om en förbättrad global kapacitet för konflikt-
hantering. Den rädsla för det som jag har märkt hos
en del debattörer här från Vänsterpartiet och Miljö-
partiet förvånar mig. EU-länderna tar här på sig ett
ansvar. Vi gör det när vi går in direkt i fredsbevaran-
de sammanhang, och då är det självklart att det skall
göras på FN-mandat eller på OSSE-mandat. FN skall
naturligtvis utgöra grunden i det här arbetet genom
sitt globala ansvar, men FN kan inte axla hela ansva-
ret för att genomföra alla de operationer som krävs.
Praktiskt inriktat samarbete mellan FN och organisa-
tioner i olika delar av världen, t.ex. det vi nu gör
tillsammans i Bosnien, är därför viktigt. Vårt fredsar-
bete i EU och i FN står inte på något sätt i motsats-
ställning till varandra, utan de kompletterar varandra.
Sedan hoppas jag att rejäla steg tas under regerings-
konferensen för att uppnå ytterligare effektivitet.
Vi behöver reformer också på det inrikespolitiska
området och det rättsliga samarbetets område. Vi
behöver utöka vår gemensamma förmåga att bekämpa
den internationella brottsligheten, narkotika- och
människohandel. På det här området uppmanade
regeringscheferna vid Dublinmötet oss att gå vidare i
fördjupade förhandlingar.
Herr talman! Jag kan konstatera att begreppet re-
geringskonferens fortfarande är ganska okänt hos en
stor del av svenska folket, detta trots att det gjorts
stora informationsinsatser. Det måste vi gemensamt
råda bot på. Det är inte så att man skall känna till
begreppet utan innehållet, vad den syftar till. Jag
hoppas att partiorganisationer, folkrörelser, fackföre-
ningar osv. skall föra ut information och stimulera
debatt så att vi kan ha en debatt där man inte är rädd
för diskussionerna utan prövande tar sig fram med
argumenten, en debatt där frågorna inte delas in i
antingen eller, svart eller vitt, utan där man prövande
tar sig fram. Jag hoppas att vi har givit något av det
anslaget under den här riksdagsdebatten.