Herr talman! Frågan om östutvidgningen är, som
vi har upprepat många gånger i denna kammare och
på andra ställen, den allra viktigaste frågan i samband
med den regeringskonferens som nu pågår. Möjlighe-
terna att nu göra Europa helt under de kommande
åren måste tas till vara, och alla förslag måste ses i det
ljuset.
Det kommer att behövas förändringar vad gäller
jordbrukspolitik, strukturfonder och inte minst vad
gäller beslutsreglerna om vi under överskådlig tid
skall ha ett EU med drygt 25 medlemsstater. Det
kommer att kräva övergångstider av olika slag för
flera av de ansökande länderna. Det kommer att kräva
många ansträngningar av dem för att de skall kunna
fullgöra de skyldigheter som måste fullgöras av den
som vill vara medlem i EU, och det kommer att också
att kräva mycket av oss.
Regeringskonferensen har förstås hittills inte in-
neburit några stora genombrott. Jag säger förstås,
eftersom de riktigt stora frågorna naturligtvis kommer
att avgöras på sluttampen, som vid många andra för-
handlingar, inte minst inom EU. Man kan hysa farhå-
gor för att förhandlingarna inte kommer att bli klara
till halvårsskiftet. Därmed finns det risk för att för-
handlingarna med de ansökande länderna skjuts
framåt. Det är mycket angeläget att vi så snart som
möjligt kan komma i mål. Jag hoppas att det kan ske
redan före halvårsskiftet, eller annars ganska omedel-
bart därefter.
I det vi hittills har fått veta finns förslag och
skrivningar som vi tycker går åt rätt håll. Det som
sägs om jämställdheten, sysselsättningen och en del
av det som nu är på gång när det gäller den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken är enligt vår
mening ett steg åt rätt håll, men det är otillräckligt på
flera områden. Det är otillräckligt om offentligheten
och miljöfrågorna, även om det tas några små steg på
bägge dessa områden. Vad gäller offentlighetsprinci-
pen borde det vara möjligt för EU att år 1997 ta steg
som närmar sig den position som Sverige lyckades ta
för drygt 200 år sedan.
Inför regeringskonferensens start hade vi här i
riksdagen en utförlig debatt i mars där man från olika
håll framförde sina ståndpunkter, och det gjort förstås
också Folkpartiet. Vi betonade då att samarbetet inom
EU måste utgå från en närhetsprincip. Det är en prin-
cip som handlar om att beslut skall fattas så nära
människor som möjligt. Det är de beslut som man inte
kan fatta på nationell nivå i Europa som skall fattas på
EU-nivå och inga andra.
Det finns exempel - vi har tagit många genom
åren - även från det senaste året där man på EU-nivå
fattar beslut som inte skulle behöva fattas på den
nivån. Jag tänker på sådana saker som föräldraför-
säkringen och olika förslag som handlar om hur man
skall detaljreglera tobaksreklamen inom respektive
land. Denna liberala närhetsprincip är släkt med den
katolskt inspirerade subsidiaritetsprincipen, även om
källorna är helt olika.
Folkpartiet föreslog inför riksdagens ställningsta-
gande om arbetet inför regeringskonferensen att man
skulle förstärka subsidiaritetsprincipen i samband
med arbetet inom regeringskonferensen. Det var flera
andra partier som också delade den uppfattningen.
Men regeringen och Moderaterna tyckte inte att det
fanns anledning att förstärka subsidiaritetsprincipen i
de diskussioner vi hade inom EU 96-kommittén, inom
utrikesutskottet och sedan här i kammaren.
Flera andra länder tycker som vi i Folkpartiet. De
tycker att man skall förstärka subsidiaritetsprincipen.
Det gör man - vilket kanske är självklart - från Stor-
britannien, men man gör det även från Tyskland och
Frankrike. Sverige hör i den här frågan, såvitt jag kan
förstå, till eftertruppen. Jag har på den punkten en
fråga till utrikesministern. Är utrikesministern beredd
att föreslå att Sverige skall ändra sig på den här
punkten och ställa sig avsevärt mer positivt till att på
ett eller annat sätt i samband med fördragen klara ut
att det är en närhetsprincip som skall gälla inom sam-
arbetet inom EU, precis som den skall gälla inom vår
eget land?
Vilka frågor är det då som EU bör syssla med?
Vårt svar är enkelt. Det är det gränsöverskridande
frågorna, de frågor som vi inte kan avgöra själva. Det
finns många viktiga sådana. Tre områden där det är
viktigt att vi får mer av samarbete och inte mindre av
samarbete är den gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitiken, kampen mot den gränsöverskridande
miljöförstöringen och kampen mot den gränsöverskri-
dande brottsligheten.
Vad gäller den gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitiken tycker jag, som jag nämnde nyss, att det
är framsteg på gång på denna punkt och att man när-
mar sig positioner som vi från liberalt håll har före-
språkat. En annan mycket stor och viktig fråga är
frågan om den gemensamma valutan. Den är viktig
för den inre marknadens funktionssätt och för våra
möjligheter att skapa välstånd i vår världsdel, men
den står inte på dagordningen för regeringskonferen-
sen.
Jag vill därför i detta anförande upprepa en för-
hoppning jag har uttryckt tidigare i kammaren, och då
till statsministern, nämligen att den debatt som man
från regeringens och Socialdemokraternas sida säger
sig vara så angelägen om är en debatt där alla kommer
att delta. Det gäller alltså inte bara de socialdemokra-
ter som är negativa, utan även dem som är positiva.
Därför tyckte jag att det var extra skojigt att läsa den
artikel som fanns i morse i en av morgontidningarna
skriven av en person som har ett förflutet inom den
svenska socialdemokratin, nämligen den svenska
kommissionären Anita Gradin.
Två huvudfrågor som jag vill ta upp i anförandet
är kampen mot den gränsöverskridande miljöförstö-
ringen och kampen mot den gränsöverskridande
brottsligheten. De luft- och vattenföroreningar som
sprider sig över gränserna, ozonutsläpp eller annat
som påverkar alla på vår jord, växthuseffekten, och då
framför allt koldioxidutsläppen är saker som man
borde använda detta samarbete till att bekämpa effek-
tivare än hittills.
I Sverige har vi successivt kommit fram till att
ekonomiska styrmedel är ett av de mest kraftfulla
medlen för att bekämpa miljöförstöringar. Inom EU är
det än så länge så att det är vetorätten som gäller. Det
land som vill stoppa att man beslutar om en lägsta
nivå för t.ex. koldioxidskatt kan göra det. I ett läge
där andra länder, och då inte minst Sverige, tar sitt
ansvar och lägger skatt på koldioxid blir det förstås så
att de som inte vill inte bara slipper utan t.o.m. tjänar
på att de slipper.
Detta var en stor fråga i debatten i mars i fjol i
kammaren. Folkpartiet och alla andra partier i kam-
maren utom Socialdemokraterna och Moderaterna
ville avskaffa vetorätten. Den danska regeringen har
tagit upp det i sitt förslag efter beslut i den danska
riksdagen. Här i kammaren har vi gång på gång fått
höra socialdemokrater säga att det inte går att göra
detta eftersom vi i Sverige vill slå vakt om att vi själ-
va bestämmer om skatter. Då har man från regering-
ens sida menat att vi skall bestämma sådana saker
som kommunalskatter och socialförsäkringsavgifter i
vårt land. Det är en ståndpunkt som vi helt och hållet
delar.
Diskussionen har gällt: Vad skall vi göra för att
kunna använda ekonomiska styrmedel mot miljöför-
störing? Vår position har varit att det går att skilja på
en miljöskatt och en socialförsäkringsavgift, och att
det går att skilja mellan en miljöskatt och en kommu-
nalskatt. Regeringen har egentligen aldrig gett sig in i
den debatten på annat sätt än att gång på gång pape-
gojaktigt upprepa att skatter som har med välfärds-
politiken att göra är sådana som skall bestämmas i
varje land. Jag har en fråga till utrikesministern även
om det centrala området som handlar om att bekämpa
gränsöverskridande miljöförstöring: Är regeringen till
slut beredd att ompröva sin negativism när det gäller
gemensamma beslut utan vetorätt om miljöskatter?
Herr talman! Den gränsöverskridande brottslighe-
ten är med rätta en av de saker som oroar medborgar-
na i Europa mest. Det gäller medborgarna i vårt land
och i de flesta andra EU-länder. Nästan alla som har
kommenterat den frågan konstaterar att det nuvarande
samarbetet är otillfredsställande. Det har slagits fast i
nästan varje rapport inför EU-konferensen. Det har
slagits fast i material som vi själva har tagit fram i
EU 96-kommittén och i samband med riksdagsbeslut
etc. Den nuvarande ordningen är otillfredsställande.
Folkpartiet liberalerna och ett annat av riksdagens
partier, nämligen Kristdemokraterna, föreslog i mars
att vi skulle vara mer positiva, och att en del av be-
slutsfattandet som handlar om hur inte minst gräns-
överskridande narkotikabrottslighet skall bekämpas
skulle kunna föras över till en gemensam nivå. Vi
befinner oss fortfarande i ett läge där inte ens Euro-
polkonventionen har godkänts. Europol finns egentli-
gen inte ännu. T.o.m. det dröjer. Den svenska kom-
missionären Anita Gradin har gång på gång efterlyst
bättre beslut på det här området.
Under regeringskonferensens allra senaste måna-
der har Irland och Tyskland, och kanske några länder
till, velat lyfta fram den här frågan som en viktig
fråga. De har inte haft mycket hjälp av Sverige, så vitt
jag har förstått. Däremot har det förekommit att de
svenska förhandlarna och ministrarna har återkommit
till Sverige och berättat att det nu har hänt saker inom
EU på den här punkten. Vi som vill att det skall hända
någonting är förstås tacksamma för de rapporterna,
men vi skulle vara ännu gladare om Sverige spelade
en pådrivande roll på den här punkten. Även på det
här området, fru utrikesminister, har jag en fråga: Är
regeringen numera beredd att tillhöra dem som driver
på i riktning mot en effektivare kamp mot den inter-
nationella brottsligheten i vår världsdel eller kommer
Sverige att fortsätta vara eftersläntrare i den frågan?
Herr talman! Min summering av de tre områden
jag har nämnt; subsidiariteten, dvs. att besluten skall
fattas nära medborgarna, kampen mot gränsöverskri-
dande miljöförstöring och kampen mot gränsöver-
skridande brottslighet blir tyvärr att den svenska re-
geringen i den första frågan är eftersläntrare, i den
andra bromsar och i den tredje är eftersläntrare.
Herr talman! I de allra senaste diskussionerna in-
om EU i samband med regeringskonferensen har
frågan om den s.k. flexibla integrationen tagits upp.
Det finns många varianter på den. Det handlar om
med vilken hastighet olika länder kan utvecklas och
om sådana saker som att man skulle kunna få välja
fritt mellan vilka delar av EU-samarbetet man vill
delta i. Jag tror att man kan urskilja åtminstone tre
olika tolkningar eller undergrupper av den flexibla
integrationen. I några fall tror jag att det är uppenbart
att flexibilitet behövs. Det kommer att gälla de nya
medlemsländerna, som förmodligen behöver tid på sig
för att kunna nå fram till de nuvarande medlemslän-
dernas nivå. Vi har några exempel där det redan nu
finns en skillnad, t.ex. i frågorna om Schengen och
det sociala protokollet.
Men varifrån kommer det ökade intresset från vis-
sa håll i Europa - inte minst från Tyskland och
Frankrikes sida - för s.k. flexibel integration? Om inte
annat har det ett nära samband med frågan om det
även fortsättningsvis kommer att finnas vetorätt på
väsentliga områden av samarbetet. Om man inte
kommer vidare på miljö- eller brottslighetsområdet
kommer förstås intresset att öka hos dem som vill gå
vidare.
När det gäller de olika varianterna på flexibel in-
tegration ser vi i Folkpartiet fördelar med att ha olika
hastighet för att nå ett gemensamt mål - inte minst för
ansökarländerna. Vi är emot tanken att Europa skulle
vara något slags à la carte där man plockar precis det
man vill ha från smörgåsbordet. Vi är tveksamma till
den ytterligare form som framförs från tysk och fransk
sida. Vi ser betydande risker med den.
Herr talman! Det svenska vaktslåendet om vetorät-
ten i arbetet med ekonomiska styrmedel på miljöom-
rådet och i samarbetet mot brottsligheten bidrar för-
stås till att andra länder försöker föra fram förslag om
s.k. flexibel integration, med de betydande risker
detta har.
Jag hoppas att utrikesministern är beredd att för
kammaren, kanske i sitt huvudinlägg, utveckla hur
hon ser på relationen mellan den svenska negativa
inställningen till ökat samarbete på de punkter jag har
nämnt och de förslag som nu dyker upp om s.k. flexi-
bel integration.
Jag tror att vi har all anledning att se till att EU
ägnar sig åt de frågor som medborgarna bryr sig om.
Där bör Sverige spela en större roll än hittills.