Herr talman! Strax före jul begärde Miljöpartiet en
aktuell debatt om den pågående regeringskonferensen.
Anledningen var att det irländska ordförandeskapet
hade lagt fram ett för första gången ganska täckande
förslag som gällde hela projektet om att skriva ett nytt
fördrag. Vi menade att ett kvalitativt nytt steg hade
tagits under regeringskonferensen och att det var
viktigt att vi skulle få en debatt kring detta i Sveriges
riksdag. De övriga partierna ville inte ansluta sig till
en debatt så snabbt, men vi fick debatten nu i januari i
stället som en följd av Miljöpartiets förslag, och vi får
nöja oss med det.
Herr talman! De sista månaderna har det hänt nå-
gonting betydelsefullt i den svenska EU-debatten. Det
har till slut, sent omsider, blivit uppenbart att EU inte
handlar om ett mellanstatligt samarbete - även om
Göran Lennmarker vill ha kvar sitt fikonlöv. Den som
vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet kan
inte längre, som man gjorde inför folkomröstningen
och inför EU-valet, pumpa upp sig med indignation
och hävda att vi andra, vi som menar att det pågår ett
bygge av en ny federal stat, inte bara har haft fel utan
att vi dessutom bedrivit skräckpropaganda.
Det EU som Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Ulf Din-
kelspiel, Bengt Westerberg, Pierre Schori och många
fler talade om och för är redan överspelat. Nu handlar
det om ifall Sverige skall vara med i den nya stormak-
ten eller om vi skall säga nej och göra vad vi kan för
att hindra en sådan utveckling. Det går inte att smita
längre.
I Expressen den 2 januari i år skriver man på le-
darplats att EMU förebådar en europeisk federation.
Och Expressen säger ja, den här utvecklingen är
önskvärd. Sverige skall med liv och lust gå in för att
stödja det nya statsbygget.
I Aftonbladet, strax före jul, skriver man att EMU
ytterst syftar till att skapa en politisk europeisk union
och att det hänger ihop med det stora europeiska
statsprojektet. Till skillnad från Expressen anser Af-
tonbladet att ett svenskt medlemskap förutsätter ett
folkligt stöd för federalism.
Göran Persson sade i går under partiledardebatten
att han, som sitter med vid EU:s statsministermöten
och hör hur man resonerar där, inte kan låta bli att ta
intryck av att man vill ha både finans- och skattepoli-
tiken överstatlig. Han sade också att kommissionen
redan har börjat jobba med planerna kring en gemen-
sam skattepolitik.
Det här är bara några exempel.
Man kunde skriva och säga precis samma saker
om regeringskonferensen och revisionen av EU:s
grundlag. Det går inte att skilja mellan de olika delar-
na av det här stormaktsbygget. Det är bara olika sidor
av samma sak. EMU innebär i praktiken att inte bara
penning- och valutapolitiken utan också finans- och
skattepolitiken på sikt kommer att bli överstatlig.
Under regeringskonferensen förbereds just nu, helt i
enlighet med det här tänkandet, ändringar i fördraget
som gör det möjligt för en fundamentalistisk kärn-
trupp bland EU-länderna att bygga upp en gemensam
skattepolitik under EU:s paraply. Det kallas flexibili-
tet.
Men det är bara ett sätt av flera som man använder
under den här regeringskonferensen för att kringgå
vetorätten. Snart skall alla länder ansluta sig också till
alla delar av den övergripande visionen om det nya
Storeuropa som tar upp kampen med USA och Japan
om vem som skall leda världen under det tjugoförsta
århundradet.
Regeringskonferensen har med tiden kommit att
koncentreras kring två huvudområden. Det första är
att processen mot en ny stormakt och mot en ny ge-
mensam statsbildning till varje pris måste fortsätta.
Det andra har kommit att handla om att Tysklands och
Frankrikes ledande ställning ytterligare skall stärkas
och garanteras för framtiden.
I det halvtidsdokument som irländarna tog fram
före jul, och som har hyllats av Sverige och övriga
länder, tas flera avgörande steg. Vetorätten försvinner
inom centrala områden som utrikespolitiken och rätts-
frågorna. EU skall för första gången överta kompeten-
sen som juridisk person, vilket innebär att man kan
skriva under internationella avtal utan att den svenska
riksdagen och andra parlament kan lägga sig i proces-
sen. Riksdagen kopplas bort.
Vi är konstitutionsbyggare, på samma sätt som när
USA bildades, sade irländarna på en presskonferens i
Dublin före jul.
Det som jag ser som den kanske allra allvarligaste
effekten av den här utvecklingen är att den innebär en
successiv avveckling av demokratin i Sverige liksom i
många andra länder. Steg för steg avvecklas ett sys-
tem med fungerande demokratiska institutioner och
ersätts med institutioner utan ordentlig offentlig insyn
och utan att det går att utkräva politiskt ansvar. Avgö-
rande samhällsfrågor överlämnas från politiskt valda
församlingar till tjänstemän, ibland rent av oavsättli-
ga.
Det tycks bli så att 1990-talet, det sista decenniet
under vårt århundrade - ett århundrade som har kän-
netecknats mycket av en kamp för demokrati och
humanism och då demokrati och humanism har vunnit
många viktiga segrar - ändå slutar med att många
länder i Västeuropa tar stora steg tillbaka och att
demokratin rullas tillbaka. Det finns anledning att
fundera ordentligt över vilken väg vi har slagit in på
och vilka konsekvenser det här kommer att få i fram-
tiden.
För första gången får EU nu också en militär ka-
pacitet inskriven i fördraget om det irländska förslaget
går igenom. EU-länderna kan med det liggande för-
slaget, som Sverige inom parentes varit pådrivande
för, ge sig ut med militärmakt för att rädda världen.
Det här är en farlig utveckling. Skillnaden mellan att
försöka stoppa en konflikt och att bli deltagare i ett
regelrätt krig är ofta mycket liten. Det är något som
de gamla stormakterna fått lära sig, och det har blivit
dyra läxor. Det finns inte heller i förslaget från irlän-
darna någon tydlig hänvisning till att EU-aktioner
måste göras under FN-mandat. Det måste till en änd-
ring, anser jag.
Kraven från EU:s ledarpar Tyskland och Frankri-
ke är mycket stora. De kräver inte bara att alla andra
länder skall acceptera att de skall få formulera EU:s
framtid och att stormaktsbygget skall forceras, utan
också att de skall få fler röster och på alla sätt mer
inflytande också inom det redan existerande EU.
Frankrike och Tyskland har de senaste månaderna
visat var skåpet skall stå. Vid det senaste utrikesminis-
termötet tog man helt sonika över hela föreställningen
från det holländska ordförandelandet. "Vi utgör EU:s
tandempar, och vi kämpar skuldra vid skuldra för att
se till att EU:s integration blir oåterkallelig", förkla-
rade Tysklands utrikesminister Klaus Kinkel på en
presskonferens i EU:s ministerråd i Bryssel, enligt
Svenska Dagbladet i tisdags.
Tyskland och Frankrike sätter press på de små.
Och tyvärr dröjde det inte mer än några timmar förrän
den svenska utrikesministern Lena Hjelm-Wallén
krökte rygg och sade till TT att man var beredd att
offra det svenska kravet på att vetorätten skulle vara
kvar när det gäller flexibiliteten. Den här gången var
det fråga om på vilka områden som de stora skulle få
gå före, på väg mot det gemensamma målet. Om his-
torieskrivningen skall vara riktig, sade Gunnar Lund
någon dag senare att man inte avsåg att släppa veto-
rätten.
Det här är väldigt intressant. Vem av de två repre-
sentanterna från den svenska regeringen skall vi lyss-
na på? Är det chefsförhandlarens ord vi skall lyssna
på eller utrikesministerns? Normalt bör det vara utri-
kesministerns, men jag hoppas den här gången att
tjänstemannen har rätt. Jag skulle vilja ha ett ordent-
ligt svar från utrikesministern: Är det så att regeringen
är beredd att backa när det gäller vetorätten i den här
frågan?
I nästa steg kommer det att handla om vilka politi-
kområden som den s.k. flexibiliteten skall gälla.
Kommer regeringen att acceptera att skattepolitiken
på det här sättet blir överstatlig? Skall flexibiliteten
gälla försvaret? Nu kommer de riktigt allvarliga och
tunga frågorna.
I en rad frågor har Sverige dessutom redan backat.
Det har blivit ett stort problem. Den svenska rege-
ringen har i förhandlingarna än så länge varit för
svag - ryggarna är för mjuka. Det duger inte att huka
sig så fort kansler Kohl hostar litet. Svenska folket
räknar med att ni tar strid för svenska intressen.
Det finns alldeles uppenbart en väldig rädsla för
att kopplas samman med den brittiska regeringens
hårdare linje och attityd. Men Lena Hjelm-Wallén
behöver inte skämmas för att vara bromskloss. När
det håller på att gå åt fanders är det viktigt att någon
bromsar.
Det är uppenbart att Göran Persson tvekar om fe-
deralismen och nyttan av att överlämna riksdagens
och regeringens makt, det svenska folkets makt att sig
självt styra. Det är sunt, även om det är sent och ny-
mornat.
Det är också för Socialdemokraterna dags att inse
att man måste välja. Det går inte att vara kompis med
alla. Antingen är det svenska folkets värderingar som
skall styra den svenska regeringen eller också är det
Helmut Kohl och Jaques Chirac. Om ni väljer att i
första hand vara kompis med Kohl och Chirac kom-
mer det hela, när sanningen går upp här hemma, att
sluta med en ganska stor svekdebatt. Det är mitt tips.
Jag anser att ni redan nu har gått för långt i anpass-
ningens utförsbacke. Ni har inget mandat för det här
hemma. Den enda rimliga lösningen på det dilemmat
är att besluta om en ny folkomröstning efter rege-
ringskonferensen.
Häromdagen sade, enligt nyhetsbyrån Reuters, den
svenske chefsförhandlaren Gunnar Lund på ett möte i
Bryssel att några medlemmar i den svenska regering-
en vill ha en folkomröstning om IGC. Han uteslöt inte
heller att regeringen skulle välja den linjen. Det här är
en intressant öppning från regeringen som jag varmt
välkomnar. Ett lämpligt tillfälle att följa upp folkom-
röstningstanken har utrikesministern här i dag.
Miljöpartiet de gröna kräver en folkomröstning
om det nya EU-fördraget. Frågan kunde naturligtvis
inte diskuteras vid den förra folkomröstningen eller
vid det förra riksdagsvalet. De förändringar som
kommer i fördraget är stora, och det är självklart för
varje demokrat att folket måste få ta ställning till så
stora frågor. Att smyga igenom en ny konstitution före
nästa riksdagsval vore en skandal av historiska mått.