Herr talman! Det måste nu skapas ett Europa och
inte bibehållas två Europa. Den historiska chansen att
ena vår kontinent får inte försittas. Regeringskonfe-
rensens viktigaste uppgift är att förbereda för EU:s
utvidgning. Det är viktigt att vi har det perspektivet
klart för oss hela tiden.
För att klara av utvidgningen behöver man revide-
ra beslutsmekanismer och institutioner. Ett EU med
väsentligt många fler medlemmar måste naturligtvis
ha delvis andra mekanismer än ett EU med 15 ganska
homogena västeuropeiska länder. Det är bråttom för
oss att bli färdiga med regeringskonferensen. Om
förhandlingarna med de nya medlemmarna skall kun-
na påbörjas i år måste regeringskonferensen vara klar
senast i juni. Det har redan förlorats en del tid, och
därför är det centralt att regeringskonferensen får fart
och att man kommer fram redan före sommaren.
Inledningsvis vill jag säga att det finns många
viktiga frågor som jag inte tänker ta upp, dels för att
jag inte riktigt hinner, dels för att de kanske inte
kommit så långt i regeringskonferensen. Det gäller
t.ex. brottsbekämpning och tredje pelaren, öppenhet,
miljöfrågor och även frågorna som gäller avreglering
och en effektivare inre marknad. Jag vill här koncent-
rera mig på några punkter.
Den ena gäller det som ändå är EU:s huvudupp-
gift, frihet och fred. Vi har lärt oss, inte minst genom
de jugoslaviska krigen, hur viktigt det är att EU har en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi vet av
bitter erfarenhet hur det kan gå i Europa när demo-
kratierna är oeniga, när man inte har kraften att ge-
nomföra och följa en politik som kan förebygga kon-
flikter och stämma kriser och krig. Därför måste man
se till att EU får en gemensam utrikes- och säkerhets-
politik som är både gemensam och kraftfull.
Här finns tecken på att regeringskonferensen kan
komma framåt. Den gemensamma analysenheten, som
är en gammal moderatidé, ser ut att kunna förverkli-
gas. Vi noterar att arbetet ser ut att gå framåt vad
gäller EU:s möjlighet att genomföra fredsbevarande
operationer. Jag vill återigen erinra om att Makedoni-
en är ett strålande exempel på hur man kan förebygga
kriser och krig genom att vara förutseende.
Den viktigaste kvarvarande frågan kring utrikes-
och säkerhetspolitiken gäller beslutskraften. Vi har ett
förslag från det irländska ordförandeskapet, eller
snarare deras sammanfattning av regeringskonferen-
sen hittills, som tyder på att man nog är på väg mot en
ganska klok lösning i fråga om gemensamma aktio-
ner. Man skall kunna ha ett konstruktivt avståndsta-
gande i så måtto man inte kan delta i dessa.
När det däremot gäller den gemensamma stånd-
punkten, anser vi från moderat håll fortfarande att det
är litet för svagt. Vi vill erinra om att riksdagen fak-
tiskt skärpte den position som regeringen avgav i
november 1995 och menade att förutsättningen för att
man skulle kunna hävda nationell vetorätt skulle vara
vitala nationella intressen. Det förslag som nu finns,
att det skulle vara nationell politik, menar vi är ett
alldeles för svagt skäl för att ett land skall kunna
blockera gemensamma positioner. Det är oerhört
viktigt att vi får en utrikespolitik som faktiskt kan
fungera.
Jag skall säga något kort om den gemensamma
valutan. Regeringskonferensen handlar ju inte om
EMU och den gemensamma valutan, men likväl är
frågan av mycket stor vikt för EU:s utveckling och
framtida agerande. Jag vill framhålla att det skulle
stärka EU och Sveriges position i unionen om rege-
ringen tydligt tog ställning för ett snabbt deltagande i
den gemensamma valutan. Jag vill uppmana utrikes-
ministern att göra det i denna debatt.
En fråga som ofta kommit upp till diskussion på
den allra senaste tiden är flexibiliteten. Bakom detta
ligger iakttagelsen att ett EU som utvidgas blir mycket
mer heterogent. Vi får ett EU som har en vidare
medlemskrets, inte bara i antalet medlemsstater, utan
också i bakgrund, kultur, traditioner och naturligtvis
historiska erfarenheter. Klyftan mellan Västeuropa
och Östeuropa är ju fortfarande mycket stor. Jag tror
att vi skall vara medvetna om att ett EU med många
medlemmar i framtiden, det vi önskar oss, kommer att
få en del problem. Det kan bli trögare, och det kan bli
fler blockeringar. Det måste vi inse.
Hur skall vi då hantera detta? Det finns ju en tra-
dition av samförstånd inom EU. Man söker komma
fram gemensamt. Om vi ser tillbaka kan vi också
notera att man inom EU faktiskt ofta har varit eniga
om att vara oeniga. Jag vill erinra om att Storbritanni-
en och Danmark har varit med om EMU, nämligen att
EU skall bygga upp den gemensamma valutan, även
om de inte själva förbundit sig att delta. Storbritanni-
nen har accepterat det sociala protokollet - inte att
själv delta i det, men att EU har det.
Det finns alltså en tradition att försöka vara ense
även om man i vissa situationer inte kommer överens
om att gå vidare på varje enskilt område. Normalfallet
måste även i fortsättningen vara att man helst, precis
som i det förgångna, skall vara ense om mekanismer-
na, även om ett eller flera länder av olika skäl inte vill
delta i en verksamhet som EU har. Men det finns
naturligtvis en knäckfråga här: Skall ett visst samarbe-
te på ett visst område kunna fortsätta, även om en
eller några få medlemsstater motsätter sig detta, dvs.
när man inte ens kan nå enighet om oenighet?
I det här perspektivet av utvidgningen kan det
möjligtvis vara rimligt att man finner mekanismer för
att kunna gå vidare på sådana här områden, under
vissa förutsättningar. Det bör vara genuint gemen-
samma frågor, så att det verkligen finns anledning att
behandla dem på EU-nivå. De skall naturligtvis också
följa EU:s grundläggande principer och inte på något
sätt skada eller vara till nackdel för något enskilt
medlemsland eller för det gemensamma, t.ex. den inre
marknaden.
Varför skulle man då gå vidare på det här sättet?
Av Schengenavtalet kan vi göra observationen att det
trots allt är bättre att gå vidare inom ramen för EU än
att gå vid sidan om när man har ett samarbetsområde
som man är angelägen att gå vidare med. Det hade ju
faktiskt varit bättre om vi hade haft Schengenöver-
enskommelsen innanför EU än som en parallellöver-
enskommelse.
Tysklands och Frankrikes förslag om flexibilitet
har många oklarheter. Det behöver utarbetas ytterliga-
re för att man skall kunna ta ställning till det. Dock
kan man redan nu ställa sig positiv till att det skapas
en möjlighet för att inom ramarna för fördraget och
enligt EU:s principer kunna ta nödvändiga steg även i
den beklagliga situationen att ett eller några få med-
lemsländer inte vill gå vidare.
Herr talman! Låt mig slutligen ta upp en fråga som
jag tycker blir mer och mer pinsam. Det gäller syssel-
sättningsunionen. Det är bra att EU följer arbetslöshe-
ten i medlemsländerna och ger tydliga rekommenda-
tioner om hur arbetslösheten skall minskas. Att för-
dragsfästa detta förfarande som redan existerar kan
vara rimligt. Därmed markeras ytterligare att EU och
den gemensamma marknaden fungerar bäst om med-
lemsländerna har låg arbetslöshet.
Jag är dock oroad över den svenska regeringens
agerande. För det första struntar man i att följa re-
kommendationerna på viktiga punkter. Man skickar
signaler till EU om att rekommendationerna inte be-
tyder så mycket.
För det andra har man en retorik kring sysselsätt-
ningsunionen som är bekymmersam. Det ger intryck
av att en sysselsättningsunion på något sätt skulle
kunna minska arbetslösheten i Sverige.
På den punkten måste vi vara alldeles kristallklara.
Det är en dålig politik i Sverige som befäster den
höga arbetslösheten. Det kan inte EU lösa åt Sverige.
Det kan bara lösas här i Sverige, här i riksdagen. Det
ger intryck av att regeringen kan komma att vilja
skylla ifrån sig på EU när man inte själv kan klara
uppgiften att halvera arbetslösheten som man har
lovat.
Den enkla rekommendationen till regeringen är att
man bör följa EU:s rekommendationer och sänka
arbetslösheten i stället för att strunta i EU:s rekom-
mendationer och höja arbetslösheten. Det är det abso-
lut viktigaste man behöver göra på detta område.