Fru talman! Känner ni hur det vibrerar i luften? Känner ni hettan och engagemanget i den svenska EU-debatten? Nej, om vi ska vara riktigt ärliga mot oss själva är väl det snällaste vi kan säga om den svenska EU-debatten just nu och under senaste tiden att den är ljum. Jag tror att det har sina naturliga orsaker.
Det handlar för det första om politiska prioriteringar. Alla politiska partier har naturligtvis sitt ansvar för att se till att det förs en engagerad, livlig och framåtinriktad Europadebatt. Men det största partiet, tillika regeringspartiet, Socialdemokraterna har ett särskilt ansvar.
Frågan är om Socialdemokraterna tar det ansvaret. Vi ser att ett antal ministrar i den socialdemokratiska regeringen deltar - om vi får uttrycka det lite försiktigt och lite snällt - relativt sparsamt i Europeiska unionens ministerrådsmöten.
Funderar vi på hur den svenske Europaministern Bosse Ringholm sköter sitt jobb är han relativt okänd ute i Europa. De allra flesta ministrar som jobbar med Europafrågor tror att det är Lars Danielsson som är Sveriges Europaminister.
Det är betecknande för hur den svenska socialdemokratiska Europapolitiken ser ut. Det är väldigt lite av visioner, väldigt lite av engagemang och väldigt lite av vilja att ta upp de svåra, viktiga och avgörande frågorna.
Det handlar för det andra om en vilja att våga vara visionär och att våga vara stridbar. Här har alla partier sitt ansvar. Men Socialdemokraterna har ett särskilt ansvar som största parti och som regeringsparti.
Det handlar om att våga inta tydliga och klara positioner. Det är först när de olika alternativen står i bjärt konstrast till varandra som det verkligen blir debatt. Det låter självklart.
Om alla framstår som att de är överens i den politiska debatten finns inget att debattera och ingenting att diskutera. Då får man heller inget engagemang bland de medborgare som man företräder. Då hjälper det inte att göra som den socialdemokratiska regeringen nu verkar vilja göra, att inrätta en ny myndighet för att ge bidrag till organisationer för att skapa EU-debatt bland medborgarna.
Medborgarna ställer sig naturligtvis den grundläggande och väldigt naturliga frågan: Om landets politiker, landets riksdagsledamöter och landets ledande företrädare inte debatterar EU-frågor, varför ska då vi debattera EU-frågor?
Fru talman! Här framför er står en passionerad europé. Jag är lika stolt europé som jag är stolt smålänning, svensk och världsmedborgare. Jag tror på ett Europa där vi tillsammans försöker lösa de gemensamma problem som finns framför oss som vi inte kan lösa på egen hand. Det handlar om de globala miljöproblemen, kampen mot den internationella brottligheten och många andra frågor.
Jag tror på ett Europa som bygger på decentralisering och mångfald. Jag tror på ett Europa där vi inte bestämmer mer på europeisk nivå än vad som är absolut nödvändigt, där de enskilda länderna försöker lösa problem som de enskilda länderna kan lösa.
Det handlar naturligtvis om välfärdspolitik, socialförsäkringar, kulturfrågor, forskningsfrågor och mycket annat. Där ska de enskilda länderna sköta politiken. Det ska man inte göra på Europanivån.
Jag tror på ett Europa där medborgarna har makten och inte ett Europa där de stora viktiga frågorna görs upp av ministrar i slutna sammanträdesrum utan insyn.
Fru talman! Jag tvekar inte att kalla mig för federalist. För mig handlar federalism just om de tre sakerna. Vi ska möta de stora avgörande frågorna gemensamt, tillsammans, därför att vi inte klarar dem på egen hand. Vi ska se till att vi har en decentraliserad struktur och lägsta möjliga nivå för de beslut som behöver fattas. Medborgarna ska också ha det avgörande inflytandet och inte ministrar och indirekt valda politiker.
Min fråga är: Var finns Socialdemokraternas vision om det framtida Europa? Jag har redovisat min och Folkpartiets vision om framtidens Europa. Var finns Socialdemokraternas vision av framtidens Europa?
Fru talman! I betänkandet tar utskottet upp många olika frågor. Det tar upp de principiella frågor som jag har försökt att beröra. Det tar också upp ett antal frågor som vi har haft att behandla med anledning av den allmänna motionstid som varit.
Det handlar bland annat om skydd mot diskriminering i EU-samarbetet. Där finns en reservation från bland annat Folkpartiet och flera andra partier om att vi måste driva på för att stärka kampen mot diskriminering i Europasamarbetet.
Trots att arbetet har gått framåt under flera år finns det fortfarande regler och bestämmelser som är diskriminerande för homo- och bisexuella. Det måste vi rätta till. Här måste Sverige inta en aktivare roll än vad Sverige hittills har gjort.
Det gäller också frågan om hur den svenska EU-kommissionären ska utses. Våren 2005 hade vi en granskning i utskottet om hur den nomineringsprocessen hade gått till. Ett enigt utskott konstaterade att det inte fanns skäl att rikta kritik mot regeringen på formella grunder. Några formella fel hade inte begåtts när regeringen utsåg Margot Wallström till kommissionärsposten.
Samtidigt är det något egendomligt. Jag tror att det för de allra flesta svenskar framstår som ett något knepigt sätt att hantera en av de absolut viktigaste frågorna i EU-samarbetet. Det gäller vem som ska vara svensk EU-kommissionär och som har ett enormt stort inflytande över EU-kommissionen, som är det organ som tar initiativ till lagar och lagstiftning. När man ska utse kandidat till den posten krävs inget samråd med riksdagen och riksdagens EU-nämnd.
Det är något egendomligt att i många andra frågor som behandlas i EU-samarbetet tvingas regeringen att samråda med EU-nämnden och lyssna på vad den har att säga, men i just den här frågan måste inte regeringen göra det. Det är egendomligt att så inte är fallet i dag.
Jag och Folkpartiet menar att det är centralt att den här frågan faktiskt utreds och granskas. Kan vi göra så att vi får en formell reglering av hur den posten ska utses? Det råder vissa oklarheter huruvida den grundlagsutredning som i dag sitter verkligen får granska EU-frågorna och utreda hur de ska hanteras i förhållande till den nya svenska författningen. Jag och Folkpartiet menar att vi ska undanröja denna oklarhet genom att ge Grundlagsutredningen tilläggsdirektiv som går ut på att utredningen ska granska om det behövs en formell reglering av hur den svenska EU-kommissionären ska utses och hur den regleringen i så fall ska se ut. Det är ett högst rimligt krav mot bakgrund av den granskning som utskottet tidigare har gjort.
Avslutningsvis, fru talman, står jag naturligtvis bakom samtliga de reservationer till betänkandet som bär Folkpartiets namn. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 1.