Fru talman! Vi debatterar nu ett antal EU-frågor som har sin grund i motioner som har väckts. Jag ska lite senare göra några korta kommentarer till de reservationer som finns. Men innan dess tänkte jag delge några mer personliga reflexioner.
Det har länge stört mig att så fort vi har en diskussion eller debatt om EU blir den snabbt polariserad. Det blir antingen svart eller vitt. I min värld är det sällan så kristallklart att en fråga är antingen himmel eller helvete. Nästan alltid finns det både plus och minus. Ibland ställer jag mig frågan: Är det alldeles omöjligt att föra ett lugnt samtal om EU, och finns det förutsättningar att försöka se vad som är bra och vad som är mindre bra eller till och med dåligt?
Om vi skulle se både plusen och minusen borde vi kunna diskutera: Vad är det som överväger? Finns det hot och möjligheter som har större tyngd än andra? Det är nog inte så lätt att det bara är att räkna upp fördelar respektive nackdelar och sedan summera för att få fram vad som väger tyngst. I diskussionen om för- respektive nackdelar bör vi också försöka väga in vilka de realistiska alternativen är. Vi kan önska oss en värld, men den blir inte så intressant om vi inte försöker kapa till den till hur det faktiskt ser ut. Då måste vi diskutera vad som kan vara möjligt att göra.
Om jag skulle sätta en etikett på mig själv skulle jag beskriva mig själv som kritiskt positiv. Jag anser att jag kan vara för EU men samtidigt vara kritisk till vissa inslag och företeelser. Jag menar att man kan vara både-och, men man måste ta ställning för vilket som överväger.
Anledningen till att jag har en positiv grundsyn på EU är att jag tycker att det finns några grundläggande möjligheter som väger tyngre tillsammans än nackdelarna. För mig finns det åtminstone fyra grundläggande möjligheter som gör att jag tror att detta ändå är att föredra i förhållande till att vi skulle lämna unionen.
I en alltmer globaliserad värld ställs arbetare mot arbetare. Man utnyttjar en underbudskonkurrens. Ska löntagarnas ställning stärkas är det min övertygelse att vi måste ha möjlighet att fatta politiska beslut som går över nationsgränserna. Då utgör EU en möjlighet till det.
Den andra möjligheten är följande. Gustav beskrev situationen efter andra världskriget. Under förra århundradet drabbades Europa av två förödande världskrig. Det är lätt att bli överens om att det inte får hända en gång till. Då är det min övertygelse att länder som ingår i en frivillig gemenskap inte kommer att starta krig med varandra.
Den tredje grundläggande möjligheten handlar om den organiserade brottsligheten, som vi läser om varje dag, som vi kan ta del av i nyhetssändningar, som hittar mer och mer sofistikerade sätt. Ska vi kunna möta det tror jag att vi måste ha ett motvapen, och det motvapnet kommer vi inte att kunna ha på ett bra sätt om vi är för oss själva. Vi måste hitta ett bra sätt, och där tror jag att EU kan vara en del.
Det fjärde handlar om miljöfrågor. Miljöförstöringen i luft och vatten gör inte halt vid våra nationsgränser. Det är min övertygelse att om vi ska kunna lämna över en värld till våra barn och barnbarn som vi kan ta ansvar för måste vi få ett bättre fungerande internationellt samarbete. Även här tror jag att EU har en roll att spela.
Detta bygger också på att jag i grunden har uppfattningen att vi möter framtiden bäst tillsammans. Och vägen tillsammans är inte att gå baklänges.
Fru talman! Jag ska sluta med att säga några korta ord om några av reservationerna.
Reservation 1 från Folkpartiet har jag två kommentarer till. Inledningsvis - där tror jag att Tobias Krantz är överens med mig - är den delvis överspelad. Man tar sikte på hur den så kallade tankepausperioden skulle användas, och den lider nu mot sitt slut. Ett uttalande i den delen är lite sent i tid.
I övrigt ser inte jag att vi har så våldsamt olika uppfattningar. Låt mig bara ta det här med en särskild myndighet för att fördela pengar, som Tobias nämnde i sitt anförande. I samband med att man behandlade förslaget från EU 2004-kommittén lade regeringen det åt sidan och har inte inrättat någon sådan myndighet.
Jag tror alltså att reservation 1 är delvis överspelad men att det inte är så våldsamt stor skillnad i sak.
Reservation 2 från Vänsterpartiet och Miljöpartiet är inte helt förvånande. Man kan konstatera att vi i grunden har olika uppfattningar om EU-medlemskapet. Det mest grundläggande är den första delen i reservationen. Mats delade in den i tre delar, men jag tycker att den första delen är den grundläggande. Den syftar till att Sverige ska lämna EU, och där har vi helt olika uppfattningar. Den frågan handlar om att vara eller inte vara. Mot den här bakgrunden är det en ganska logisk reservation, även om jag naturligtvis inte delar uppfattningen i sak.
Jag kan se de problem som Gustav Fridolin så retoriskt skickligt beskrev från olika städer i medlemsländerna. Jag tror att Gustav och jag också kan reagera på ungefär samma sätt. Däremot begriper inte jag på vilket sätt problemen undanröjs genom att vi går ur EU. Där skiljer sig våra uppfattningar.
Fru talman! Reservation 3 kommer från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern och handlar om diskrimineringsfrågorna. Även här måste jag konstatera att vi i sak egentligen inte har särskilt olikartade uppfattningar. Skillnaden är möjligen att jag är trygg i förvissningen om att svenska företrädare i EU och andra internationella sammanhang för fram den uppfattning som det finns en bred uppslutning om i den svenska riksdagen och i det svenska samhället, i fråga om synen på diskrimineringsfrågorna. Vad har vi för anledning att misstänka att man skulle ha en uppfattning här och sedan inte föra fram den i EU-sammanhang? Det förstår inte jag.
Jag menar att den reservationen, om ett tillkännagivande, är att slå in öppna dörrar.
Jag ska sluta med reservation 5 från Folkpartiet som handlar om nominering av EU-kommissionär. Det blir möjligen lite tjatigt. Jag har ingen principiell invändning mot den, Tobias. Jag tror att det kan vara så att det finns ett värde i att se över och eventuellt också formalisera ett förfarande vid nominering av svensk EU-kommissionär. Jag ser att den typen av behov kanske finns.
Däremot skiljer vi oss i uppfattningen om det skulle krävas ett tillkännagivande. Jag tror att det var Kerstin Lundgren som var inne på - jag delar den uppfattningen - att det mot bakgrund av de uttalanden med mera som har gjorts finns all anledning att utgå från att Grundlagsutredningen på eget initiativ kan ta upp och diskutera den här frågan och att det ryms inom ramen för uppdraget, även om det inte framgår explicit.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag och avslag på samtliga reservationer.