Fru talman! Det är spännande att lyssna till Gustav Fridolin, som säger: Låt oss säga till EU att om ni fortsätter . Men, fru talman, är det inte oss det handlar om? Är det inte den här kammaren som bestämmer? Är det inte vi som har makten att dela med oss makt till EU, därför att vi på det sättet ger Sverige en starkare röst i utvecklingen för Europas framtid och för EU?
Vi vill inte stoppa något land som vill bli medlem i EU, säger Gustav Fridolin. Men just bristen på en ordnad struktur för detta, som öppnar vägen så som den nya konstitutionen skulle ha kunnat göra, innebär ju att man stoppar. Man vet att på det sättet kan man spjärna emot. Det är precis enligt den modellen som man har sett de nationalistiska rörelserna och andra grupperingar agera i andra länder. Man ser konstitutionen som ett hot mot det egna självbestämmandet på alla punkter, och man ser framför allt att man inte vill ha vissa länder med.
Fru talman! Gustav Fridolin talade om en annan värld som möjlig. Javisst, den är möjlig. Men då måste vi ha modet att våga samarbeta, våga ge upp beslutsrätt på vissa ställen för att vinna mer. Det är just det som EU handlar om, fru talman, och det är mot den bakgrunden märkligt att Gustav Fridolin inte vill vara med. Men det låter lite grann som om Miljöpartiets relation till EU är ungefär som Miljöpartiets relation till regeringsfrågan. Ska man bestämma allt själv och stå där ståtligt och visa sin fana, eller ska man kliva in och ta ansvar också för lite jobbigare beslut? I regeringsfrågan verkar Gustav Fridolin ha bestämt sig för att ta den andra vägen. Varför inte göra det också när det gäller EU, för Sveriges, Europas och för den delen för de globala möjligheternas skull?