Fru talman! Ordet passion nämndes i det föregående inlägget i förhållande till EU och att man ser sig som europé. Det kanske inte är just det ordet som jag skulle vilja använda i det här sammanhanget, utan mer tala om engagemang.
Om man går 20 år tillbaka i tiden och om någon då hade sagt till mig att jag under en stor del av mitt politiska liv kommer att arbeta med EU-frågor skulle jag ha skrattat åt vederbörande. Jag skulle ha sagt: Nej, jag är en typisk inrikespolitiker, och jag kommer inte att ägna mig åt detta. Men i dag vet vi alla att EU-frågorna är en del av vardagspolitiken. Vi träffar på dem i de olika utskotten och i hela det politiska arbetet. EU-medlemskapet som sedan 1995 är ett faktum påverkar oss hela tiden i det vardagspolitiska arbetet.
Diskussionen om hur man ska gå vidare med EU är intressant. Jag satt i likhet med Kenneth Kvist, som finns här, och Lennmarker, som icke är här, i konventet som arbetade fram underlaget för det nya fördraget som sedan något justerades av herrar regeringschefer. Det var kanske en och annan dam med också.
Det intressanta är att processen stoppades upp när vi fick problem med några medlemsstaters ratificering av detta. Då sade man att man skulle ägna sig åt en reflexionsperiod eller tankepaus. För mig framstår det i den svenska debatten som om det har blivit en paus i tänkandet. Tobias var ju också inne på detta. Det är inte bra.
Man kan inte bara kritisera regeringen för detta, utan vi måste nog vända blickarna mot oss som politiska partier över huvud taget. Vi visar alldeles för lite engagemang i EU-frågorna - möjligtvis med undantag för de så kallade nej-partierna, som ofta tar upp de här frågorna i tid och otid. Men ett nej är inte särskilt konstruktivt när det gäller framtiden.
Det är bekymmersamt att vi inte har utnyttjat tankepausen eller reflexionsperioden till att ta en ordentlig debatt om de här frågorna. Tobias kritiserade att man stimulerar EU-debatten med hjälp av statliga bidrag. Jag ser inget större fel i detta. Men samtidigt måste man säga att det verkligen behövs krafttag från partierna för att ta tag i detta.
Jag kan ifrågasätta om vi verkligen gjorde rätt som avstod från ratificeringsprocessen och lade hela det konstitutionella fördraget i frysboxen. Nu ser vi att Estland går vidare. Enligt information som jag fick för ett par veckor sedan förväntas även Finland ratificera fördraget oavsett hur man hanterar reflexionsperioden. Jag tror att vi skulle behöva fördjupa och bli mer engagerade i den här debatten. Detta är oerhört viktiga frågor.
Jag noterar att det finns några konstigheter i reservationerna. Det gäller dock inte vår reservation. Reservationen om skydd mot diskriminering är väldigt konstig. Man vill i ett tillkännagivande tala om för regeringen att den ska göra vad som redan står i regeringsformen att den ska göra. Det är verkligen ett stort slag i luften. Den stadga om mänskliga rättigheter som antogs som ett politiskt dokument i Nice innehåller ju också de antidiskrimineringsåtgärder som eftersträvas i reservationen.
Ett område som är intressant är frågan om hur man remissbehandlar rambesluten. Det gäller över huvud taget remisshanterandet av EU-frågorna. Det är en fråga som man bör fundera ytterligare på. Det säger ju också utskottet här. En sak som jag har funderat på är vad som händer när frågorna angår kommuner och landsting. I dag är det ett dåligt förankringsarbete. Där behöver det skapas nya strukturer för att få in synpunkter från kommuner och landsting - allt för att kunna hantera processen på ett bra sätt. I tidigare kontakter med representanter för det dåvarande Kommunförbundet - beredningarna var förresten gemensamma - kom det fram att de var oroliga för att det inte förekom ordentliga kontakter inför beslut som påverkar kommuner och landsting. Där finns ytterligare saker att fundera på för framtiden.
Det är intressant att Folkpartiet i ett motionsyrkande fångar upp en tanke som jag väckte under granskningsärendet om en svensk kommissionär. Nu räknar vi väl med att Grundlagsutredningen kommer att ta tag i frågorna om relationerna mellan riksdag och regering, inte minst när det gäller den här typen av frågor. Det är inte tillfredsställande att regeringen inte ens behöver informera riksdagen om nomineringen av en svensk kommissionär. Vi förutsätter att det tas upp, och det behövs därför inget särskilt tillkännagivande.
Fru talman! Vi har en reservation, men den är i så kallad förenklad ordning. Därför avstår jag för tids vinnande från att yrka bifall till den.