Herr talman! Regeringens skrivelse är till sin
karaktär omöjlig. Med det menar jag att det finns
svårigheter att redovisa vad man under pågående
förhandlingsarbete kommer fram till.
Förhandlingarnas karaktär är ett givande och ett
tagande. Det är inte möjligt att föra förhandlingar
under full insyn och under pågående debatt, där
förutsättningarna ständigt ändras. Det förstår alla.
Förhandlingarnas karaktär är däremot inte sådan
att man inte kan ha vissa fixpunkter som klargörs
och som man håller fast vid även under pågående
förhandlingsarbete.
Det finns stora oklarheter i förhandlingsarbetet,
bl.a. frågan om tidpunkten. Det finns där
motstående intressen, och starka krafter verkar för
ett snabbt avgörande. Vilken negativ inverkan det
får på möjligheterna till genomlysning av viktiga
områden kan vi bara ha en aning om. Man jag tror
inte att det är till fördel för det långsiktiga
miljöarbetet om vi skall ha detta som utgångspunkt
för vad vi vill uppnå.
Självfallet måste vi acceptera att regeringens
skrivelse innehåller detta förhandlingsutrymme.
Det är inte detta jag avser, man jag menar att det
hade kunnat finnas ett bättre underlag för en
diskussion. Skrivelsen ger inte en tydlig bild av vår
förhandlingsposition.
Även om vi i en sådan skrivelse inte går in i detalj
på vad vi skall kräva, vad vi anser förhandlingsbart,
och vad vi anser odiskutabelt finns det ändå
möjlighet att peka på områden där vi på ett
tydligare sätt bör ange vår ambitionsnivå. Det
gäller t.ex. utsläppen av försurande ämnen. Där ges
bilden av att Sverige, om man håller sig till
skrivelsen, intar en ganska tillbakadragen position.
Det borde ha framgått att vi skall driva hårda krav
på minskning av utsläpp av försurande ämnen.
Det skall naturligtvis också finnas en självklar rätt
för varje land att ha strängare miljökrav än vad som
gäller gemensamt. Till detta återkommer jag
senare med anledning av Christer Windéns
anförande.
EG:s beslut är i många stycken inte konstigare än
de beslut som fattats i Sverige där vi själva har krav
på miljökonsekvensbeskrivningar. Självfallet borde
det ha markerats i skrivelsen att vi skall driva krav
på miljökonsekvensbeskrivningar. De
sanktionsmöjligheter som i dag finns mot länder
som inte följer miljölagstiftning och beslutade
miljömål är också ett område där vi borde ha
markerat med större tydlighet.
Vi kan klart se risker för att en del u-länder blir
sopstationer och behandlas som fria resurser när vi
diskuterar miljöfrågor. Det är fråga om allt från
upplagsplatser för atomsopor till att man placerar
miljöstörande produktion där. Den enda styrande
lokaliseringsfaktorn är luddiga och fria miljöregler.
Vi skall naturligtvis kräva att EG här tar sitt ansvar
för att kontakter och handel med tredje världen
skall baseras på miljöhänsyn.
Om vi utgår från att huvuddelen av åtminstone det
närmaste decenniets ekonomiska aktiviteter
kommer att ske i Nordamerika, Östasien, med
Japan som ledande nation, och i EG skall vi utifrån
vår ståndpunkt hävda EG:s ledande roll vad gäller
miljöhänsyn. Det framgår inte av skrivelsen. Det
borde ha varit en självklar svensk position. Kritiken
mot regeringen gäller alltså att skrivelsen är
otydlig. Den ger inte en klar bild av Sveriges
position.
När det sedan gäller Christer Windéns anförande
måste man se det i belysningen av den
konfliktsituation som råder. Vi har alltid
producent- och miljöintressen. Christer Windén
företräder producentintressena, och det må han
naturligvis göra. Men jag tror att om vi diskuterar
miljöarbete, måste vi se detta som en kamp -- låt
oss kalla det så -- där vi bestämmer oss för vilka
intressen vi vill stödja. Jag tror att miljöintressena
har den svagare positionen. De starka
producenterna har alltid genom historiens lopp
hävdat sina intressen. De har aldrig varit den
svagare parten.
Jag tror också att vi skulle missa en hel del av själva
dynamiken i utvecklingen om vi accepterar Christer
Windéns åsikt -- jag förutsätter att det också är hela
Ny demokratis åsikt -- att högre miljökrav endast
kan accepteras under förutsättning att de
genomförs samtidigt i hela konkurrensområdet.
Man kan undra vad det blir för marknadsdynamik.
Arbetstillfällena har också alltid förts fram som ett
motstående intresse när det gäller miljöarbetet. Jag
hävdar att det helt enkelt inte är sant. Det går
mycket väl att driva ett miljöarbete där arbetena får
en kanske mer meningsfylld och på sikt mer lönsam
inriktning än om man följer minsta motståndets lag,
dvs. de starka intressenas övergripande karaktär.
Där utgår man alltid från att den nuvarande
ordningen, sättet att producera i dag, skall störas så
litet som möjligt, i annat fall förlorar vi jobben här
hemma.
Det finns också ett högre mål med detta. Det gäller
allt ifrån svensk vapenexport till deltagande i
projekt runt om i världen där vi inte följer de
principer som vi hävdar att vi skall göra här hemma.
Det kan vara kraftverksbyggen och andra
miljöstörande verksamheter.
Det finns också exempel där teknisk utveckling har
drivits av enskilda länder och sedan har blivit
mönster. Där har själva tekniken och
miljöinriktningen blivit ett verksamt
konkurrensmedel. Jag tror att vi skulle missa en hel
del av de mekanismerna om vi ansluter oss till
Christer Windéns syn.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till min
meningsyttring till betänkandet.