Fru talman! Då har vi alltså åter en energidebatt.
Frågan är så pass stor och viktig att det kanske är
motiverat att med jämna mellanrum gå igenom parti-
ernas olika ställningstaganden.
Den här gången är debatten föranledd av att den
fördjupade säkerhetsstudien vid Oskarshamn 2 gav
oroande signaler. Här har vi gått omkring och trott att
de svenska kärnkraftsreaktorerna var mycket säkra.
Men efter en sådan här rapport måste man naturligtvis
ställa sig frågan: Hur ser det egentligen ut? Kan man
lita på att i första hand våra äldre reaktorer står sig
säkerhetsmässigt även i dagens läge? Därför tycker
jag att Centerns krav på en ny reaktorsäkerhetsutred-
ning ligger väl i linje med detta och att en sådan na-
turligtvis borde göras.
Det andra skälet är att Regeringsrätten har beslutat
att verkställighet av beslutet den 1 juli inte skall ske.
Man kan naturligtvis tycka att det skulle vara någon
sorts bakslag för processen. Samtidigt får man konsta-
tera att man naturligtvis bör ha tillit till juristerna.
Man kan förstå deras bedömningar. Man kan begripa
att de inte finner särskilda skäl att genomföra beslutet
innan hela prövningen är gjord, och den kommer
alltså att göras några månader senare än vi hade tänkt
oss.
Annars gäller naturligtvis den diskussion som vi
för frågan om hur vi skall ha energin i framtiden. Vi
fattade ett beslut för ungefär ett år sedan om ener-
giomställning. Motiven för beslutet är egentligen två.
Det första är det som har levt ända sedan folkom-
röstningen 1980, nämligen att vi inser att uranbryt-
ning, var den än förekommer i världen - Ryssland,
Kanada, Australien - är svår ur miljösynpunkt och
skapar hälsoproblem. Vi vet ju mycket väl att vi inte
skulle få för oss att börja bryta vår egen svenska uran.
Det finns inga möjligheter att få till stånd ett sådant
projekt. Vi vet att hanteringen av det radioaktiva
avfallet är ett olöst problem. Fortfarande pågår dis-
kussioner, och fortfarande vet ingen hur man långsik-
tigt skall klara de problem som det innebär. Vi försö-
ker lösa problemet för stunden, men någonstans måste
vi alltså fatta beslut. Det här är inga lätta frågor. Det
är ingenting som gör att man kan bli mer förtjust i
kärnkraftsproduktion över huvud taget.
Själva driften, som kan synas väldigt miljövänlig
så länge den fungerar, har ändå sina begränsningar.
Det finns risker, den mänskliga faktorn inte minst. Det
är av dessa anledningar som vi har fått diskussionen,
och det är därför som en stor del av riksdagen och
svenska folket har krävt att kärnkraften skall börja
avvecklas.
Men det har tillkommit en ytterligare riskfaktor,
nämligen att kärnkraften är osäker också vad gäller
den långsiktiga elförsörjningen. Det finns ett antal
äldre reaktorer som löper risker för säkerhets- eller
funktionsstopp de närmaste åren. Det är alldeles
självklart att om vi i Sverige skulle råka ut för den
sämsta situationen, att mitt under någon kall vinter av
olika anledningar bli tvungna att stoppa ett antal reak-
torer och då inte ha vidtagit några som helst åtgärder
för att kunna kompensera detta, vore ju situationen
ytterst olustig både för svensk ekonomi och för
svensk industri. Detta är naturligtvis någonting som
man måste spekulera i och räkna in i de risker som
finns. Därför borde svensk industri egentligen vara
mycket tacksam över att det politiska systemet vidtar
åtgärder för att garantera den framtida elförsörjning-
en.
Det är dessa två tunga anledningar som gör att
riksdagens tre partier - Centern, Vänstern och Social-
demokraterna - bestämt sig för att visserligen med
stor försiktighet men med klar inriktning påbörja
energiomställningen. Det indragna driftstillståndet för
Barsebäck 1 skulle ju inleda kärnkraftsavvecklingen
och kommer naturligtvis att bli den snöboll som kan
rulla allt snabbare tills samtliga de tolv reaktorerna
blivit utbytta mot besparande, mer effektiv och håll-
bar elproduktion.
Det finns starka krafter och intressegrupper som
inte vill acceptera denna nödvändiga utveckling -
detta trots att folkomröstningen 1980 och riksdagsbe-
slutet strax därefter gav en klar inriktning för vad som
skulle inträffa. Alla borde väl av folkomröstning och
riksdagsbeslut förstå att dagen K för kärnkraftsav-
veckling skulle komma.
Det finns i och för sig inte någon stor samhällsför-
ändring som inte har föregåtts av politiska motsätt-
ningar. Riksdagens partier representerar ju olika sam-
hällsintressen och har helt naturligt olika ambitioner
för framtiden.
Moderaterna är t.ex. lyckligt förvissade om kärn-
kraftens överlägsenhet och säkerhet, dock inte så
säkra att man föreslår byggande av nya reaktorer.
Moderaterna har kört med många stora överdrifter
och med skrämseltaktik: Fyrdubblade elpriser och en
kostnad på 20-30 miljarder för avvecklingen av Bar-
sebäcksreaktorerna. Det är ett kortsiktigt taktikiseran-
de. Man är naturligtvis helt underkastade de kärn-
kraftsintressen som styr i den här frågan.
Ur valtaktisk synvinkel måste Regeringsrättens
utslag, som betyder att det kan ta några månader in-
nan det slutliga beslutet kommer - kanske dröjer det
t.o.m. till efter valdagen - vara något chockartat
främst för Moderata samlingspartiet. Jag vill passa på
att fråga Mikael Odenberg och kanske också Lars
Leijonborg: Kan ni sätta er i en regering som får som
sin första uppgift att besluta om att dra in drifttillstån-
det för Barsebäck 1?
Kristdemokraterna har också, som jag har varit in-
ne på tidigare, fört ett lustigt spel i den här frågan.
Om man nu tycker att moderaterna är konsekventa i
sin hållning, så är det i alla fall någonting som man
inte kan säga om kristdemokraterna, som ju tillhörde
linje 3-partierna i folkomröstningen. Jag satt själv på
en valvaka tillsammans med kristdemokrater, som
sedan dess har krävt att samtliga tolv reaktorer skall
avvecklas före 2010 och som under alla år har haft
kärnkraftsavvecklingen som en prioriterad fråga.
När det politiska systemet nu äntligen sätter ned
fötterna och bestämmer sig för att starta energiom-
ställningen tycker kristdemokraterna att det går allde-
les för fort. När Barsebäck 1, som motsvarar 1 % av
den nordiska elproduktionen, skall tas ur drift, tycker
kristdemokraterna att det är för mycket och att det
sker för snabbt. Vad månde det bliva av ett sådant
parti? Flexibilitet saknas inte åtsminstone.
Fru talman! Det finns ytterligare ett parti i riksda-
gen som har haft och fortfarande har kärnkraftsav-
veckling som en av sina viktigaste frågor men som
ändå inte deltog i beslutet om energiomställningen.
Jag tänker naturligtvis då på Miljöpartiet. Även om
jag inte tycker att representanten här i dag, Eva Goës,
är den som framför allt har misskött frågan, vill jag
ändå ta upp Miljöpartiets agerande. Miljöpartiet har
ju under alla år aktivt verkat för att få i gång kärn-
kraftsavvecklingen, men när Sveriges riksdag nu
äntligen kommer till skott, vill eller orkar inte Miljö-
partiet vara med. I stället idkar man, som jag tycker,
krypskytte mot riksdagsbeslutet och de partier som
vill genomföra energiomställningen.
När Regeringsrätten uppskjuter ikraftträdandet av
Barsebäcksbeslutet attackerar Birger Schlaug detta
med omdömen som jönserier. Man kan ju inte rikta
sig mot annat håll än mot de partier som försöker att
åstadkomma energiomställningen. Man ägnar sig åt
överdrifter, som när Oskarshamn 2-analysen kom då
man omedelbart krävde ett stopp av O-2:an nästan
över natten.
Sådana här överdrifter skapar ingen bra situation.
Man frågar sig ibland vad Miljöpartiet egentligen har
för konkret förslag för att snabba på kärnkraftsav-
vecklingen. Är det genom högre beskattning av kärn-
kraftselen? Vem tror Eva Goës i så fall skall få betala
den?
Det vore bra om vi i den här debatten kunde få
Miljöpartiets uppslutning bakom energiöverenskom-
melsen. Det skulle stärka den möjlighet som vi nu har
att få till stånd en kärnkraftsavveckling.