Fru talman! Den 4 februari 1997 blev enligt
mångas uppfattning en dyster dag i svensk energipo-
litik. Det som hände då kan uttryckas på många sätt.
Då offentliggjordes en energiöverenskommelse
mellan Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpar-
tiet.
Det kan också uttryckas så att Socialdemokraterna
bytte sida i energipolitiken. Man blev ett avvecklings-
parti, ett linje 3-parti. Man bytte sina gamla partner
Folkpartiet och LO mot Centerpartiet och Vänster-
partiet.
Ännu ett sätt att uttrycka det som hände är att
Folkpartiets inflytande i energipolitiken upphörde. I
över 20 år hade vi på olika sätt, genom regeringsmed-
verkan, genom linje 2-segern 1980 och genom vår
medverkan i energiöverenskommelsen 1991, varit en
garant för en förnuftig energipolitik med miljöhänsyn.
Resultatet var också att Sverige har ett mycket bra
energisystem, diversifierat, med rimliga priser och
med stor säkerhet.
Det som hände den 4 februari 1997 var partitakti-
kens seger över förnuft och långsiktighet. Mot
folkviljan skall en snabbavveckling av kärnkraften
inledas med politiska beslut.
På TV kunde man den kvällen se Lennart Daléus
skära tårta. De flesta andra var bekymrade och talade
om miljöproblem, om sjunkande sysselsättning och
om höga kostnader. Men ett par personer var mycket
lyckliga. Den ene som skrattade var förstås Olof Jo-
hansson. Den andre var en direktör för ett danskt
kolkraftverk. Han kunde berätta att man nu kunde dra
upp kapaciteten och sälja elektricitet till svenskarna.
Men inte nog med det, utan han pekade också på ett
kolkraftverk en bit bort som var nedlagt av miljöskäl
och sade att man kunde köra i gång det igen därför att
svenskarna kommer att behöva köpa ström.
Miljökonsekvenserna av detta beslut som vi nu
talar om, dvs. snabbavvecklingen av Barsebäck, är
mörklagda. Det har ställts frågor här i riksdagen och
på andra sätt, men trots att man i alla andra samman-
hang numera talar om vikten av att aldrig fatta viktiga
och stora beslut utan miljökonsekvensutredningar är
det just detta som händer här.
Beslutet att snabbavveckla Barsebäck kommer att
kraftigt öka koldioxidutsläppen. Nu projekteras nya
oljeeldade kraftverk i Sydsverige. Karlshamnsverket
kommer att få köras för fullt, och danska kolkraftverk
kommer, som sagt var, att få tas i anspråk.
Vi i Sverige, som har varit ledande i den interna-
tionella opinionsbildningen mot växthusgaserna för en
ansvarsfull miljöpolitik, har fått förnedra oss och åka
till Bryssel och be om extra utsläppskvoter. Hela den
moraliska styrkan i vår position inför Kyotomötet
förlorades när Anna Lindh fick be om 5 % extra kol-
dioxidutsläpp. De 5 procentenheterna motsvarar just
en avveckling av Barsebäck.
Apropå detta med kärnsäkerhetsutredning har vi
inte alls någonting emot det. Uppmärksamheten kring
Oskarshamnsrapporten illustrerar bl.a. hur svårt det är
att på ett meningsfullt sätt diskutera de här frågorna.
Såvitt jag förstår är upphovsmännen till rapporten
ganska bekymrade över det sätt på vilket resultaten
har återgivits. Men det kan alltid behöva ses över
igen, därför att Sveriges kärnkraft är och skall förbli
den säkraste i världen. Jag är övertygad om att svens-
ka folket finner det ytterst rimligt att en sådan utred-
ning också får tillfälle att se på de andra kärnkraftverk
i vårt närområde som i mycket högre grad påverkar
vår säkerhet. Det skulle kunna lägga grunden för en
svensk satsning på att hjälpa våra grannar i öst med
att öka kärnsäkerheten där. Är Lennart Daléus intres-
serad av en sådan satsning?
Det är inte bara miljökonsekvenserna som mörkas
i detta sammanhang. Det här beslutet är över huvud
taget en mörkläggningsoperation som väl saknar
motstycke sedan beredskapstiden. Också de ekono-
miska konsekvenserna skall mörkläggas. Det är ett
demokratiskt jätteproblem att vi har fattat ett av de
största besluten på många år utan en aning om de
ekonomiska konsekvenserna.
Svenska folket vill inte ha den här avvecklingen.
En försiktig bedömning säger att varje hushåll får
betala 2 000 kr för att finansiera avvecklingen, dvs.
den statsfinansiella effekten, det belopp som staten på
ett eller annat sätt skall betala till ägarna av Barse-
bäck.
Tänk tanken att Anders Sundström skulle gå runt i
några hyreshus hemma i Piteå och ringa på och säga
till folk: Jag måste be er betala 2 000 kr, som behövs
för att snabbstänga Barsebäck. Visserligen kommer
luftföroreningarna att öka, och visserligen kommer
jobben att bli färre, men jag skulle ändå uppskatta om
ni kunde betala 2 000 kr.
Hur många bidrag tror ni att Anders Sundström
skulle få ihop? Min övertygelse är att det inte skulle
bli särskilt många.
Vårt besked till väljarna är alltså detta:
Vi står på förnuftets och folkets sida. Vi säger nej
till stängningen av Barsebäck. Om vi får chansen att
ingå i en regering kommer vårt krav i regeringsför-
handlingarna att vara att Barsebäck får drivas vidare.
En ny energipolitik måste utformas, där miljövänliga
alternativ främjas - där finns säkert en samtalsmöjlig-
het med Lennart Daléus och Centerpartiet och andra -
, där kol- och oljeförbränning fasas ut och där kärn-
kraft avvecklas först när de miljövänliga alternativen
finns framme till rimliga kostnader.
Förståsigpåarna säger att det här är orealistiskt och
att avvecklingspartierna får majoritet. Då svarar jag:
Mycket kan hända; det är väljarna som avgör. Och
kan Socialdemokraterna ändra sig om fastighetsskat-
ten och mycket annat kan de kanske också ändra sig
om kärnkraften.
Regeringsrättens besked häromveckan ändrade
ingenting i grunden men påminde om att Barsebäcks
öde fortfarande är oavgjort. Än kan beslutet påverkas.
En röst på Folkpartiet i september är en röst på för-
nuftet åter i svensk energipolitik.