Herr talman! Ärade ledamöter i kammaren! Åhörare! Protokollsläsare! Jag kommer att uppehålla mig vid Miljöpartiets reservation när det gäller utredningen av Estonia. För ett antal år sedan var jag en av de många i Sverige som betraktade kritikerna av haveriutredningen som rättshaverister och privatspanarna som knäppskallar. Det finns alltid kritik mot alla utredningar och kommer alltid att finnas också i framtiden. Jag såg inga problem med den slutsats som Haverikommissionen hade kommit fram till när det gällde Estonias förlisning.
Så tyckte jag ända tills den dagen jag läste vilka det var som kritiserade utredningen. Den kunskapen har också kommit utskottets ledamöter till del. Det är kritik som förts fram alltifrån Strathclydeuniversitetet, som betraktas som världens kanske förnämsta institution för skeppsteknik och skeppssäkerhet, till professor Anders Ulfvarson vid Chalmers i Göteborg.
Kritik har också framförts från Internationella Transportarbetarefederationen till Sveriges Fartygsbefälsförening. Jag kan nöja mig med att citera just Sveriges Fartygsbefälsförening, som skriver: "Det är inte ett fåtal experter som framfört kritik, praktiskt taget hela den samlade sjöfartsvärlden både nationellt och internationellt har en annan uppfattning än den som redovisats av JAIC", alltså Haverikommissionen. "Det går inte att bemöta denna kritik med tystnad."
Vad är det då som kritiken inriktat sig på? Vad säger de olika sakkunniga och experterna? Det finns många punkter, men den kanske mest avgörande gäller Estonias sjunkförlopp, hur fartyget sjönk. Där säger Haverikommissionen att olyckan gick till på så sätt att fartyget tappade bogvisiret längst fram. Det drog upp ombordkörningsrampen och in kom vatten på bildäck i en sådan omfattning att fartyget sedan sjönk.
Expertisen säger emellertid att det är ett omöjligt sjunkförlopp. Om det kommer in vatten högt upp i fartyget på bildäck, det vill säga ovanför vattenlinjen, räcker det med ett antal tusen ton för att fartyget väldigt snabbt ska bli instabilt. En centimeters lutning åt höger gör att allt vatten far ned i högra sidan och fartyget kapsejsar, slår runt. Men vi vet av dem som överlevde att Estonia inte slog runt på det sättet, utan hon fick stark slagsida och sjönk väldigt fort - efter 40-45 minuter. Först då hade hon gått hela varvet runt.
Kritiken har varit så massiv och så väl underbyggd av expertis runtom i världen att regeringen för ett antal år sedan tvingades tillsätta en studie. Den uppdrog åt myndigheten SPF, Styrelsen för psykologiskt försvar, att genomföra en förstudie om sjunkförloppet byggd på de siffror och fakta som fanns i Haverikommissionens rapport. Den förstudien kom fram till samma slutsats, nämligen att haveriutredningens sjunkförlopp är omöjligt. Enbart detta faktum är tillräckligt för att ombesörja en ny haveriutredning. Vi vet i dag att vi inte vet hur sjunkförloppet gick till.
Varför är det då så viktigt att känna till hur sjunkförloppet gick till, vad som orsakade olyckan? Varför över huvud taget gräva i detta? De som är döda kan aldrig komma tillbaka. Olyckan hände för elva år sedan.
Det finns två skäl till att haveriutredningar betraktas som oerhört viktiga i civiliserade, demokratiska rättssamhällen. Det första är att känna till olycksorsaken, vilket är förutsättningen för att kunna förebygga liknande olyckor i framtiden. Om man inte vet vad som orsakade olyckan kan man heller inte vidta rätt åtgärder.
Det andra skälet är mer ett rättssäkerhetsargument. Här har vi över ett halvt tusen svenska medborgare som dör i en olycka av samma storlek och omfattning för vårt land som tsunamikatastrofen. Det är naturligtvis orimligt att ett halvt tusen medborgare kan dö i en olycka utan att något som helst ansvar fastställs, utan att ens minsta misstag har begåtts någonstans. Sådant kan man förvänta sig i stater som Nordkorea eller Vitryssland, men inte i ett demokratiskt rättssamhälle som Sverige.
I utskottets hantering under de gångna fem veckorna har vi fått olika former av skrifter, dokument och bildmaterial tillsänt oss. Det finns anledning att nämna ytterligare ett par punkter.
Sedan förra gången vi diskuterade Estoniautredningen här i riksdagen har det framkommit ny kunskap, nämligen att Estonia användes för att frakta militärt materiel. Detta avfärdades för fem sex år sedan som konspirationsteorier, att det var galenpannor som påstod att någonting sådant skulle ha förekommit på ett civilt passagerarfartyg. Man fraktar inte militärt materiel på ett civilt fartyg.
I dag vet vi att det är precis det som man har gjort. En tulltjänsteman medgav i ett program i Sveriges Television i november att han själv hade sett militärt materiel fraktas på Estonia till Stockholm.
Regeringen tillsatte en enmansutredare i december förra året, och den utredaren fick i uppdrag att granska om Försvarsmakten eller Försvarets materielverk varit engagerade i frakt av militärt materiel under förlisningsnatten. Utredningen kom fram till att så var nog icke fallet.
Vad utredningen inte tog reda på var kanske den viktigaste frågan: Vad kände militärens underrättelsetjänst, Must, till om andra länders eller privata företags frakter av militärt gods ombord på Estonia under förlisningsnatten? Den frågan ställdes aldrig. Därför vet vi inte om det fanns militärt materiel ombord på Estonia under förlisningsnatten eller inte. Den frågan förblir obesvarad.
Det är mot den bakgrunden som vi är många riksdagsledamöter som känner stor oro över andra brister i haveriutredningen som vi har noterat i det material som har delats ut till oss. Till exempel påstår Haverikommissionen att fartyget Estonia tappade sitt bogvisir en kvart innan hon sjönk och att det hittades 1,6 km från vrakplatsen. Detta var grunden för att kunna förklara scenariot med vattnet som kom in.
Men utskottet har fått bildmaterial, en sonarbild, som visar Estonia på havsbotten med höjdkurvor och fartygets höjd. På den bilden, som har kommit från Sjöfartsverket, kan vi se ett föremål i fartygets för som tycks vara identiskt i såväl storlek som form med bogvisiret. Hur kan det föremålet finnas med här om man samtidigt påstår att bogvisiret hittades 1,6 km bort tre veckor senare? Det kommenteras inte i haveriutredningen, och det är anmärkningsvärt.
Det hävdas också i Haverikommissionens rapport att man aldrig gjort någon undersökning inne på bildäcket, att man inte har varit inne där. Men vi vet - också det av bildmaterial som har tillställts ledamöterna i trafikutskottet - att någon har varit där under de första fem dygnen och öppnat Estonias ombordkörningsramp och sedan stängt den igen. Det vet vi därför att det finns bildmaterial från skattefinansierad filmning av vraket den 2 oktober 1994 som visar Estonias räcken från ombordkörningsrampen avskurna, liggande på havsbotten bredvid fartyget.
Varför öppnar man en 10 ton tung ombordkörningsramp intill bildäcket? Varför stänger man en 10 ton tung bilramp intill bildäcket efter sig? Varför låtsas haveriutredningen som att man inte har varit inne på bildäcket? Det här är viktiga frågor som ingen i utskottet har kunnat få svar på. Tillsammans med sonarbilden utgör detta tillräcklig grund för att ombesörja en ny utredning.
Utöver det bildmaterial som jag har redovisat har utskottet också fått en skrivelse från Peter von Vollenhoven, ordförande i ITSA som är en internationell samarbetsorganisation för haveriutredningar i ett antal europeiska länder. Han ställer sig mycket frågande till hur hanteringen har skett och Haverikommissionens brist på oberoende.
Utskottet har också under arbetet fått en skrivelse från Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket, där Haverikommissionens arbete underkänns på punkt efter punkt: brist på opartiskhet, brist på systematik, brist på innehåll.
Vi har också fått en bok tillsänd oss med titeln
Protokollet
. Det är två författare som har gått igenom detta och visat på stora brister inom Sjöfartsverket, den myndighet som anlitades av Statens haverikommission och gjorde ett omfattande arbete i den internationella haveriutredningen.
Den granskning som flera motionärer har begärt av haveriutredningen av Estonias förlisning innebär ju också med automatik en granskning av Sjöfartsverket. Därför tycker jag att det är olyckligt att de ledamöter som hårt har motsatt sig varje form av granskning, varje försök att söka ökad klarhet, också sitter som ledamöter i Sjöfartsverkets styrelse. Att formellt utgöra legala ställföreträdare för Sjöfartsverket och samtidigt i utskottet stoppa en granskning av just Sjöfartsverket är inte bra.
Det är olyckligt att det inte omnämns i utskottsbetänkandet att denna jävsituation har funnits. Miljöpartiet kommer att göra en KU-anmälan av regeringen för att man ska se över regeringens utnämningar av ledamöter i statliga verk och myndigheter. Det kan inte vara sunt att återförsäkra sig och skapa lojalitetsband från maktetablissemanget som sträcker sig ända in i Sveriges riksdag. Därför vill vi ha en granskning av detta.
Det är inte heller bra att utskottets majoritet - trots den omfattande kunskap som i dag finns, trots det tydliga bildmaterial som visar på stora frågetecken, oegentligheter och felaktigheter i Haverikommissionens rapport - inte med ett ord har förmått att möta motionskraven med argument i betänkandet. I och för sig är det talande med denna tystnad, men jag tycker att detta är väldigt olyckligt.
För många ledamöter och också för många ute i samhället är det svårbegripligt att valda riksdagsledamöter i ett demokratiskt parlament abdikerar från en av sina viktigaste uppgifter, nämligen att granska den exekutiva makten.
Många tror också att det går att gömma och glömma. Sven Bergström gav alldeles nyss uttryck för att man inte skulle riva upp sår. Jag kan förstå att man kan ha den uppfattningen och jag respekterar den, men jag tror att den är missledande, för Estoniaaffären är ingenting som kommer att gömmas eller glömmas.
Regeringen försökte att mörklägga DC 3-affären. Politiker ljög. Det gick 50 år, men nu vet vi sanningen. Nyligen plockades DC 3:an upp, och i år fortsätter sökandet efter kvarlevor från besättningen som man tror kan ligga kvar på havsbotten.
Min förvissning är att också Estoniaaffären, likt Kristdemokraternas tidigare antagande, naturligtvis kommer i dagen. Mörkläggandet kommer att avslöjas, och förhoppningsvis går det fortare än 50 år.
Därför är det viktigt att få fört till protokollet också från Miljöpartiets sida att vi har känt till de här bristerna, att utskottets ledamöter har varit medvetna om dem. Vi har alla haft ett personligt val och ett personligt ansvar för hur vi vill granska den exekutiva makten eller om huruvida vi vill abdikera från den och lägga hela det här ärendet, trots den kunskap vi i dag har, på regeringens bord.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation 5. Om den mot all förmodan kommer att falla vid omröstningen vill jag avge en röstförklaring, att Miljöpartiet kommer att rösta på reservation 4, som är Kristdemokraternas reservation. Jag yrkar också bifall till reservation 6.