Herr talman! Gravfrid ska råda; det är naturligtvis ett argument som det är oerhört svårt att säga emot. Vem skulle inte vilja det? När man väl har lyst frid över en plats så ska det inte rivas och slitas i det. Men så blev det med DC 3:an och i ett otal andra exempel där man har funnit människor och sedan begravt dem på land.
Nej, det som är oroligt och som vi som riksdagsledamöter måste skilja oss från med ett ansvar är risken att det har skett en stor mörkläggning av sjunkförloppet.
Det ska också sägas att jag kan förstå regeringen. Den hade nyligen tillträtt i oktober 1994. Det var ett vakuum mellan två regeringar. Man fick bara saken rakt i knäet. Det kan ha funnits skäl, som jag inte kan överblicka, som gällde att inte hota situationen i den unga demokratin i Baltikum. Man ville inte ge felaktiga krafter i Ryssland vind i seglen. Det
kan
ha funnits sådana skäl. Men nu har det gått elva år. Nu är Baltikum en stabil demokrati och länderna där är medlemmar av EU. Nu orkar vi lyfta på locket och titta.
Det hade varit gott om majoriteten i Karin Thorborgs parti hade sagt: Låt oss behålla respekten för gravfriden! Ingen säger emot det. Men vi vill att det inte ska finnas minsta tvekan om vad som har ägt rum under sjunkförloppet. Den eventuella mörkläggning som har skett ska äntligen, elva år efteråt, få ljus.