Fru talman! Nu ser vi möjligen slutet på den femte
katastrofen i det forna Jugoslavien som Milosevic och
hans serbiska kommunistparti har ställt till med.
Om vi går tillbaka till början av detta årtionde
förhindrades utvecklingen mot ett demokratiskt Jugo-
slavien. Det gick inte att få ett demokratiskt Jugosla-
vien med en serbisk kommunistdiktatur i dess mitt.
Därför förhindrades en av alla, eller i varje fall de
flesta, önskad utveckling att vi skulle få ett samman-
hållet demokratiskt Jugoslavien.
Historien på Balkan kunde ha varit totalt annor-
lunda om detta hade kunnat ske. Men det förhindra-
des alltså av Milosevic och hans kommunistparti i
Serbien. Han startade ett krig i Slovenien. Han starta-
de sedan ett krig i Kroatien. Han startade därefter ett
krig i Bosnien. Han startade sedan ett krig i Kosovo.
Förhoppningsvis är detta det sista, även om vi inte
kan vara säkra på det. Vi vet inte riktigt vad som
kommer att ske i Montenegro.
Betänkandet är enigt. Som ordföranden poängte-
rade är det ett stort värde i att kunna ha ett enigt be-
tänkande när man fattar beslut i en så allvarlig sak
som att skicka svensk trupp utomlands. Det är ingen-
ting ofarligt. Det innebär att unga män och kvinnor
kan komma att tvingas att sätta livet till. Vi vet inte
hur väl det kan gå med en sådan styrka. Vi har haft
mycket små förluster i Bosnien och ingen död. Men
vi vet inte vad som kan ske i Kosovo. Då är det en
styrka att vi i beredningsarbetet kunnat vara ense från
riksdagens sida.
Från moderat håll tycker vi att det är bra att vi har
kommit exakt dit vi har kommit. Vi har betonat vik-
ten av en större och robustare styrka och att man
höjer kraven vad gäller förberedelse, utrustning och
samträning. Det kan komma att ställas sådana krav på
styrkan att man behöver ha just detta. Det är inte
riksdagens sak att exakt avgöra hur styrkan skall se ut
och vilken sammansättning den skall ha. Men mycket
tyder på att det blir en hel bataljon. Möjligtvis skall
man också ta stridsvagnar med sig. Erfarenheten från
Bosnien har visat att det kan vara viktigt för styrkans
säkerhet.
Styrkan skall tillsammans med andra se till att
flyktingar kan komma tillbaka till Kosovo. Det som
är själva målet för hela operationen är att göra det
möjligt för Kosovos invånare att komma tillbaka och
bosätta sig där de bodde för inte så länge sedan. Det
är naturligtvis alldeles avgörande för att människor
skall våga flytta tillbaka att de känner sig trygga.
Flyktingar flyttar ju tillbaka med sitt eget liv som
insats. Det krävs att man verkligen kan känna sig
trygg när man flyttar tillbaka så att man inte behöver
återuppleva det man just har gått igenom. Detta måste
vi förstå. Därför är det så viktigt att man har en stor
och robust styrka. Den måste också vara där i tid. Om
det skall vara möjligt att flytta tillbaka måste det ske i
god tid innan vintern kommer, och det gör den nor-
malt någon gång i oktober. Man måste finnas där i så
god tid att man hinner återetablera sitt hem så pass att
man klarar en vinter. Därför är det angeläget att flyk-
tingarna kan komma tillbaka snarast. Och därför är
det också viktigt att den svenska styrkan kan vara på
plats så snart som möjligt. Vår del i det hela kräver ju
att vi också finns på plats för att möjliggöra den här
återflyttningen.
Där är jag möjligen något oroad efter ett besök på
SWERAP. Där var man bekymrad över att regeringen
ännu inte hade gett klartecken till rekrytering. Jag
hoppas att det kanske har skett i dag. Då skulle detta
lösa sig. Det är viktigt att regeringen nu agerar snabbt
efter det här riksdagsbeslutet så att vi verkligen kan få
styrkan på plats, helst redan i augusti eller åtminstone
i början av september.
Det kommer att behövas mer trupp på Balkan än
bara i Kosovo. För det första bör man nog på något
sätt försöka att återetablera den förebyggande styrka
som fanns i Makedonien, Unpredep, som så olyckligt
avvecklades till följd av ett kinesiskt veto. Förmodli-
gen behövs det också förebyggande styrkor i Albani-
en. Om man nu skall hålla Kosovo och se till att t.ex.
gerillastrider och sådant inte återuppstår kan det nog
vara klokt att ha en förebyggande styrka i Albanien.
Och vi vet inte hur det kommer att gå i Montenegro.
Det är möjligen också klokt att även där försöka få
förebyggande trupp för att förhindra att oroligheter
eller krig utbryter.
Med detta vill jag ha sagt att det krävs mer än bara
en Kosovostrategi. Det krävs en mer samlad Balkan-
strategi om vi inte skall göra om samma misstag igen,
nämligen att vi agerar för lite och för sent. Som åt-
skilliga av oss har påpekat hade vi kunnat förutse att
Kosovo skulle kunna bli nästa oroshärd. Det har sagts
många gånger, och inte minst från riksdagens talar-
stol. Men likväl har vi haft en viss oförmåga att agera
och agera i tid.
Att nu se till att vi får en samlad strategi för västra
Balkan och de kris- och krigsländer som finns där är
det internationella samfundets nästa viktiga uppgift
när man har löst den direkta frågan om flyktingarnas
återvändande till Kosovo. Det kräver också att Sveri-
ge tar sin andel av detta ansvar. Då är det viktigt att vi
i Sverige har en sådan dimensionering av vårt försvar
att vi faktiskt klarar av att bära vår del av det gemen-
samma ansvaret.
Kosovo innebär också en viktig lärdom för EU
som för med sig vissa konsekvenser. För det första
gäller det återuppbyggnaden av Kosovo, och det
handlar om en återuppbyggnad av Kosovo i samklang
med grannländerna. EU kommer att behöva genomfö-
ra den samlade strategi som beslutades om på topp-
mötet i Köln. Nu gäller det också att gå från ord till
handling och se till att man faktiskt kan förmå län-
derna på västra Balkan att samarbeta med varandra
under många kommande år. Man måste kunna handla
med varandra och röra sig över gränserna. Alla dessa
idéer är ju i grunden EU:s idéer och skulle behöva
tillämpas i just det här området mer än någon annan-
stans i Europa.
Det kommer också att kräva pengar. Återupp-
byggnaden och möjligheten att utveckla sina ekono-
mier blir naturligtvis en central del i detta. Det är ju
den europeiska lärdom vi har. Handel och ekonomisk
utveckling är ett bra sätt att också främja gränsöver-
skridande mänskliga kontakter.
En annan konsekvens av Kosovo bör vara att
EU:s utvidgningsprocess bör påskyndas. De kandi-
datländer som söker sig till EU skall inte behöva
komma in som medlemmar senare än nödvändigt
därför att EU självt inte förbereder sig eller slarvar
med att hålla tempo i de förberedelser som behövs
innan vi tar emot nya medlemmar. Det är mycket
viktigt. Det finns flera länder som har ambitionen att
komma med den 1 januari 2003. Jag tror att det är
viktigt att vi inom EU gör detta möjligt. Detta är en
viktig uppgift för Sverige, och förhoppningsvis också
för de svenska parlamentariker som har blivit utsedda
i valet att sitta i Europaparlamentet.
En ytterligare konsekvens för EU är ju nödvän-
digheten att skärpa sin förmåga att agera för att inte
bara förebygga utan också hantera kriser. Det är ju
det som Amsterdamfördraget, det som kallas för
Saint-Malo-initiativet, dvs. det fransk-brittiska initia-
tivet, och det som nu kommer ut från Kölnmötet
handlar om, nämligen att EU bättre skall kunna han-
tera kriser. Man behöver ha instrument för detta, och
det får man nu tack vare Amsterdamfördraget och de
förslag som ligger och som skall vara genomförda
nästa höst.
Men därutöver krävs det också en vilja. Det spelar
ingen roll hur fina fördrag vi har och hur fina instru-
ment vi har om inte medlemsländerna också är bered-
da att aktivt agera. Om vi inte kommer överens om att
agera blir det inget agerande i alla fall. Vi får inte ha
en övertro på att allting är klart och fixat när man
skriver dokument. Det handlar lika mycket om att ha
den politiska viljan och förmågan att agera tidigt och
att bygga en förståelse för detta i respektive länder.
Om detta skall kunna fungera måste man också ha
de militära styrkor som behövs. Här är det tragiska att
Europa snarast har gjort sig mer beroende av USA
under 1990-talet till följd av att åtskilliga länder,
Sverige och andra, har dragit ned kraftigt på sina
militära resurser. I vissa avseenden har det varit för
kraftigt. Man har inte möjligheten att ha styrkor för
krishantering och förebyggande verksamhet i till-
räcklig omfattning. Detta är ett memento för Sverige,
inte minst mot bakgrund av det försvarsbeslut vi har
fattat.
Fru talman! Slutligen vill jag ta upp det särskilda
yttrande som också ordföranden berörde i sitt inlägg.
Det är helt enkelt så att Moderaterna står bakom Sve-
riges position inom EU. Den har diskuterats åtskilliga
gånger i EU-nämnden. Vi konstaterar att vi står bak-
om detta och den deklaration som kom ut ifrån mötet
i Köln. I den formulering som finns på s. 11 säger
man att en förutsättning för att vårt land skall delta
med väpnad styrka är att det finns ett FN-mandat.
Enligt Kölnmötet skall det vara i enlighet med FN:s
principer.
Bakom detta ligger den skillnad som jag tror är
väldig viktig. Låt oss tänka oss att vi kommit så här
långt men att det hade blivit ett kinesiskt veto. Vad
skulle vi ha gjort då? Skulle vi ha sagt att eftersom
Kina lagt ett veto kan Sverige inte skicka en styrka?
Skulle allt då ha stannat upp? Jag tror att det vore en
orimlig position. Då hade man fått försöka ordna det
vi nu ser på annat sätt.
Vi har flera liknande händelser tidigare i historien,
bl.a. den här fristaden för kurder i norra Irak. Då gick
det på samma sätt. Det var inte heller ett FN-mandat.
Storbritannien, Frankrike och USA gjorde detta utan
ett FN-mandat. Först i efterhand kom så småningom
ett FN-mandat. Däremot var alla överens om att man
agerade i enlighet med FN-stadgan och FN:s princip-
er.
Jag tror att det inte är någon större konst att iden-
tifiera detta i de flesta fall. Strävan skall alltid vara att
få ett FN-beslut. Det är det absolut viktigaste att strä-
va dithän. Men vad gör man om FN inte tar sitt an-
svar?
Vi hade ju för övrigt FN:s generalsekreterare här
just i denna talarstol. Han uttryckte förståelse för att
man kan behöva agera även om FN inte tar sitt ansvar
för att förhindra folkmord och folkfördrivning. Det
sade FN:s generalsekreterare. Jag tycker nog att vi
kan ta till oss det.