Fru talman! Sten Andersson i Malmö sade till
Anders Ygeman att det finns en verklighet även utan-
för den här kammaren. Det här betänkandet handlar i
högsta grad om den verkligheten. Det handlar om ett
svenskt deltagande i en fredsstyrka i Kosovo nu när
vi har ett avtal och en FN-resolution i botten.
När Kosovo - och för den delen också Vojvodina
- 1989 fråntogs den autonomi som man hade haft
under Tito var det samtidigt en signal till ökade mot-
sättningar och ökat förtryck. Kosovoalbanernas kamp
för sina rättigheter ökade, och de paramilitära styr-
kornas, specialpolisernas, förtryck och diskriminering
av albanerna tilltog i en styrka som chockade världen.
Man ägnade sig inte enbart åt diskriminering och
yrkesförbud - det gällde förbud mot utbildning i
albanska. Det var systematiska trakasserier och för-
följelser. Vi träffade kvinnogrupper som kom hit som
flyktingar som kunde vittna om systematiska våld-
täkter för att man skulle förnedra motståndarnas
kvinnor.
I utrikesutskottet har vi under 1990-talet åtskilliga
gånger skrivit att vi måste se upp med utvecklingen i
Kosovo: Kosovo är en tickande bomb. Ändå förmåd-
de inte omvärlden vidta några kraftfulla åtgärder
innan konflikten var ett faktum och den var i ett så-
dant skede att ingenting annat räckte än ett militärt
ingripande.
Man hade gjort halvhjärtade försök med förhand-
lingar, sanktioner, men inte i ett tillräckligt tidigt
skede satt in alla de icke-militära medel som kanske
hade kunnat hindra ett krigsutbrott i Kosovo och all
den förödelse som vi nu ser framför oss som följd av
detta.
EU stod alldeles naket utan något som helst
verktyg för att ingripa med en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik. FN-resolutionen, 1199, som tillkom
under svenskt ordförandeskap i Säkerhetsrådet, hör-
sammades inte av Belgradregimen. Och senare var
FN oförmöget att samla sig till en resolution. Vi kän-
ner alla till vad som hände. Nato ingrep militärt utan
stöd i folkrätten och utan ett säkerhetsrådsbeslut. Men
det möttes inte av det motstånd från världssamfundet
som man hade kunnat väntat sig. De flesta kände nog
att alla kort redan var utspelade och att det egentligen
inte fanns några alternativ.
De här bombningarna inleddes den 24 mars och
pågick under tiden fram till den 2 juni. Då inleddes
någonting som väckte hoppet om ett slut på detta.
Men bombningarna fortsatte ytterligare en tid. Under
den här perioden bereddes det här betänkandet av det
sammansatta utrikes- och försvarsutskottet. När be-
tänkandet skrevs hade vi inte klart för oss vilka förut-
sättningar som skulle gälla för den fredsstyrka som vi
ville skicka dit, men vi ansåg att det var angeläget att
från svensk sida visa att vi var beredda att ta ett an-
svar för freden i Kosovo. När vi justerade den 2 juni
visste vi fortfarande inte någonting om hur mandatet
skulle se ut. Det fanns inte då en vapenvila eller en
överenskommelse mellan parterna, och vi visste inte
heller hur den FN-resolution som vi väntade på skulle
komma att se ut. Vad vi emellertid visste redan då var
att den styrka som hade diskuterats i samband med
Rambouilletförhandlingarna skulle vara otillräcklig.
Det som då diskuterades var en halv svensk bataljon.
Svenskarna skulle tillsammans med finnarna utgöra
en hel bataljon. Finland fattade för sin räkning beslut
strax före vår justering om att själv sätta in en hel
bataljon. Det ligger också i det här betänkandet att
Sverige skulle kunna göra detsamma. Vi säger att vi
skall ha en robust styrka och att säkerheten skall vara
tillgodosedd när man diskuterar omfattning, storlek
och utrustning.
Finansieringen är inte klar, och i dagsläget är vi
inte säkra på hur finansieringen skall se ut. Det finns
220 miljoner anslagna i vårpropositionen. Vi förvän-
tar oss att regeringen senare redovisar hur en eventu-
ellt större styrka skall komma att finansieras.
Redan ett dygn efter att utskottet den 3 juni juste-
rat sitt betänkande träffades överenskommelsen med
Milosevic om hans kapitulation och hans löfte om
trupptillbakadragande. I dag har vi också en FN-
resolution i botten som efter ett flitigt diplomatiskt
arbete av EU:s sändebud Tjernomyrdin och Ahtisaari
kunde komma till stånd. Den anger arbetsfördelning-
en i det oändliga arbete som står framför oss att åter-
uppbygga och säkra freden i Kosovo.
Senare har även Utrikesnämnden fått information
i ärendet och har också diskuterat styrkans omfattning
och storlek.
Detta betänkande är enigt. Det är en god svensk
tradition att betänkandet är enigt när vi går in i ett
mycket svårt uppdrag med stora risker för svenska
soldater. Det är ingen lätt uppgift som ligger framför
de soldater som skall tjänstgöra i styrkan. Jag menar
att det är lätt att underskatta de faror som de kan
komma att möta. Det är inte bara minorna som är
nedgrävda i marken, utan det är också de kvarstående
spänningarna.
Jag ser det som en oerhört viktig uppgift att inte
bara serbernas trupp och militär drar sig tillbaka en-
ligt överenskommelsen utan att man också avväpnar
UCK-gerillan. Kvarvarande spänningar och oklarhe-
ter om ledningen av styrkan mellan ryska soldater och
Natosoldater måste också lösas, och det måste ske
snabbt. De första veckorna är oerhört kritiska för att
undvika att oroligheter uppstår.
Utskottet skriver i betänkandet att det är angeläget
att alla grupper, alla etniska minoriteter, alla som har
bott i Kosovo skall kunna flytta tillbaka. Det inbegri-
per inte bara kosovoalbanerna. Det inbegriper också
serber. De skall kunna stanna kvar om de har varit
kvar, och de skall kunna komma tillbaka om de har
flytt. De inbegriper även montenegriner, zigenare och
andra folkgrupper som kan ha bott där tidigare. Det är
viktigt att fredsstyrkorna känner att det är lika ange-
läget för alla dessa människor att få sina rättigheter
tillgodosedda.
Fru talman! Det är ett enigt betänkande, men det
finns några särskilda yttranden till betänkandet. Ett
kommer från Moderaterna. Det bygger på en me-
ningsskiljaktighet om vad som skall ligga i botten för
ett svenskt mandat för en väpnad styrka i internatio-
nell tjänst. Här kommer naturligtvis mer information i
morgon när utrikesministern informerar från Köln-
mötet. I betänkandet slår utskottet fast att för en väp-
nad internationell styrka gäller att det skall finnas ett
FN-mandat i botten. Här anser sig moderaterna veta
bättre vad som är en svensk position, och de säger att
de stöder den svenska positionen. I morgon står det
väl klart att vi är helt överens när utrikesministern har
klargjort den svenska positionen.
Det andra särskilda yttrandet som kommer från
Vänsterpartiet ser jag som mer bekymmersamt. Det är
en historiebeskrivning som jag inte alls känner igen.
Den vänder helt enkelt upp och ned på vem som är
skurk och vem som är offer i det här sammanhanget.
Beskrivningen av hur Natos bombningar orsakade en
folkfördrivning känns helt fel. Det är naturligtvis så
att folkfördrivningen, diskrimineringen, förtrycket,
trakasserierna och det som omöjliggjorde för albaner-
na att vara kvar hade inträffat och pågått under många
år. Det var inte Natobombningarna som iscensatte allt
detta. Inte på något sätt.
Längre ner i sitt särskilda yttrande skriver Väns-
terpartiet att Nato har försökt att förhala och se till att
inte FN skulle bli beslutsför. Min minnesbild är - och
den bekräftas säkert av andra här - att det var Ryss-
land och Kina som såg till att det inte blev en resolu-
tion i säkerhetsrådet. De förmådde inte ställa sig
bakom det gemensamma mandat som skulle ha be-
hövts för ett ingripande som alla hade kunnat stå
bakom och kunnat känna att FN fick bära ansvaret
för. Det hade varit ganska lätt för Ryssland och Kina
att vara mer samarbetsvilliga och därmed också få till
stånd precis den ordning som de ville ha, nämligen att
FN borde stå bakom ett mandat. Jag tycker att Väns-
terpartiets särskilda yttrande är väldigt oklart.
När det gäller Miljöpartiets särskilda yttrande -
det sista - kan jag inte i det läsa in några stora mot-
sättningar till vad vi från majoritetens sida anser. Jag
kan hålla med om väldigt mycket av det som Miljö-
partiet skriver i sitt särskilda yttrande. Jag finner inte
någon anledning att gå i polemik med det. Det finns
kanske några detaljer i skrivningarna som man hade
önskat ändra på.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i betänkandet. Det är ett väldigt vik-
tigt och enigt betänkande som vi i dag fattar beslut
om. Vi är glada att grunderna finns för att en freds-
styrka i Kosovo skall kunna börja arbeta.