Fru talman! Det här är ju ingalunda en försvars-
debatt, men jag måste ändå få kommentera Margareta
Viklunds starka ord om försvaret. Såvitt jag vet är
skillnaden i pengar mellan kristdemokraternas alter-
nativ och det försvarsbeslut som fattats inte alls av
den dimensionen att den motiverar de här starka or-
den. Det handlar inte alls om att ställa internationella
insatser mot det svenska försvaret, även om betoning-
en på internationella insatser är större nu.
Sedan tror jag att det får vara slut på försvarsde-
batt i den här debatten.
Fru talman! Det som vi upplevt den här våren
hoppas jag att Europa, och för den delen världen i
övrigt, slipper uppleva igen. Samma sak gäller den
oerhört svåra fredsskapande process som nu förestår.
Världssamfundet måste helt enkelt komma fram till
bättre krishanteringsförmåga och konfliktförebyg-
gande åtgärder. Det måste bli möjligt att ingripa i
början av en konflikt för att undvika våld.
Kriget i Kosovo visar ju att det behövs en funge-
rande krishantering i Europa och en europeisk säker-
hetsordning som också skall kunna omfatta militära
insatser. EU behöver bli bättre både på förebyggande
arbete och på att hantera kriser med militära medel.
Det är inte detsamma som ett gemensamt försvar,
gemensam armé eller att överge vår alliansfrihet. Men
vi får information av utrikesministern i morgon om
vad som har skett på Kölnmötet, så jag lämnar det
också.
Jag tycker att det är viktigt, men än mer viktigt är
att förändra vetorätten i FN, att arbeta för en vetofri
kultur, att stärka FN. Förhoppningsvis kan FN ändå
gå stärkt ur den här stora krisen.
Jag skall också kommentera valet i går lite grann.
Det är intressant att notera att den fråga som svens-
karna tyckte var viktigast var freden. Paradoxalt nog
låg EU:s utvidgning på fjortonde plats. Det är egen-
domligt med tanke på att just utvidgningen nog är det
viktigaste instrumentet för fred i Europa. Demokra-
tiska länder som samarbetar startar inte krig. Länder
som respekterar minoriteter och mänskliga rättigheter
utövar inte förtryck som leder till interna konflikter,
folkmord och folkfördrivning. Jag hoppas att detta
också kommer att gå upp för svenska folket.
Inte minst hoppas jag att vi alla partier i Sverige -
och givetvis har regeringen där det största ansvaret -
tillsammans kan ge EU-frågorna ett mer folkligt an-
sikte och större folklig förankring. Det låga valdelta-
gandet pekar ytterligare på vikten av att arbeta för
detta inför Sveriges ordförandeskap.
Till Kosovo. Till slut har Milosevic skrivit på av-
talet om trupptillbakadragande och fredsbevarande
styrkor på marknivå. Det är inledningen på fredsar-
betet. Det kommer att bli mycket svårt och säkert
långvarigt. Hatet är nu så djupt att vägen tillbaka kan
tyckas oöverstiglig. Exemplen på det har redan nått
oss i ganska stor omfattning. De serbiska styrkorna är
extremt arga för att de tvingas retirera. De var fullt
beredda att möta FN:s styrkor i strid och tar nu till
omotiverat våld. Hämndbegäret hos kosovoalbanerna
är likaså stort, och serberna i Kosovo känner sig ho-
tade och flyr. Därför är det angeläget att UCK-
gerillan avväpnas parallellt med det serbiska trupp-
tillbakadragandet.
Det händer så mycket i hela den här svåra proces-
sen, bl.a. hörde vi att ryska styrkor, som egenhändigt
hade KFOR-märkt sig själva, tog flygplatsen i Pristi-
na tillsammans med serber.
Vad betyder det egentligen? Handlar det om något
sorts missnöje med den enhetliga ledningen av styr-
korna, av hela den stora missionen? Är det någon
sorts rysk reaktion inför det? Jag vet inte vad det
betyder. Men nog kommer det att hända fler sådana
här lite konstiga saker under den här processen. Det
kan vi vara alldeles säkra på. Därför är det så bra att
vi nu i stor enighet kan besluta att Sverige skall ställa
upp med en betydligt större styrka än som aviserades
i propositionen.
Jag tror, som flera har sagt här förut, att det är
viktigt att vi är eniga, för det är inget lätt uppdrag.
Det är svårt och det är riskfyllt. Men förutsättningen
för att hela den här missionen skall lyckas är att styr-
kan är betydande, att det är rejält med människor och
resurser på plats för att kunna upprätthålla freden.
Vi hade en diskussion i det sammansatta utskottet
om huruvida det skulle vara en bataljon eller inte. Jag
tycker inte att det är så viktigt med benämningen eller
vad man kallar det. Det viktiga är att det är en bety-
dande styrka under god ledning som kan arbeta ef-
fektivt i den här svåra situationen.
När det gäller finansieringen förväntar vi oss att
regeringen återkommer. I nuläget är inte styrkan fullt
finansierad. Men det får inte leda till att det blir för-
seningar av insatserna på något sätt. Den svenska
styrkan måste vara på plats så snart som det någonsin
är möjligt. Vi måste ta på oss vår del snabbt för att
göra det möjligt för flyktingarna att återvända i
trygghet. Det är ett stort åtagande, och det är också ett
mycket stort ansvar att skicka trupper på ett så svårt
och riskfyllt uppdrag.
Det arbete som förestår, fredsbevarandet, återupp-
byggnaden och minröjningen, är gigantiska uppgifter.
Men den kanske allra största är fredsarbetet bland
befolkningen. Skall folket i Kosovo och på Balkan
kunna leva tillsammans i framtiden krävs mycket
stora insatser i det civila samhället: fredsfostran,
fredsuppbyggnad, konfliktlösning, olika typer av
samarbete m.m. Det är mycket svårt och mycket
viktigt.
Grannländerna som fått och får utstå så stora på-
frestningar under den här tiden måste också ha ett
starkt stöd.
Självklart yrkar jag bifall till utskottets hemställan
i dess helhet. Men jag vill också kommentera de sär-
skilda yttranden, särskilt från Vänsterpartiet, som till
stor del speglar en debatt som också har förts under
den här förfärliga våren.
Vänsterpartiet kritiserar Natos bombningar och
hänvisar till FN. Man säger bl.a. att Nato aldrig kan
ersätta FN. Självklart är det på det sättet. Men Väns-
terpartiet nämner inte alls att det var omöjligt att nå
fram i FN på grund av vetorätter. Under tiden pågick
folkfördrivning och massmord.
Jag kan till viss del hålla med om kritiken av att
både Nato och andra organisationer var ganska
aningslösa när de inte förutsåg vad Milosevic kunde
ta sig för. Det borde man faktiskt ha kunnat göra.
Men ändå är jag övertygad om att det inte fanns något
annat att göra just då.
Men för att vi i framtiden skall kunna hantera sto-
ra kriser, och det anser vi i Centerpartiet är absolut
nödvändigt att göra, måste FN förändras så att det går
att komma fram den vägen. Det är vi nog överens om
allihop. Men just nu var det inte möjligt. Detta står
det inte alls någonting om i Vänsterpartiets särskilda
yttranden. Det tycker jag är lite synd.
Jag vill då fråga: Hur skall vi med det system som
vi har i dag kunna klara kriser som den i Kosovo utan
att vi gör de förändringar som vi allihop tycker be-
hövs?