Fru talman! Det är ganska viktigt vad som är Sve-
riges position. Vi har ju den ordningen för vår politik
inom EU att man samråder inom ramen för EU-
nämnden om den position regeringen har. Där klar-
görs de olika partiernas positioner. Ibland överens-
stämmer de och ibland inte.
När det gäller synen på Amsterdamdokumentet
och slutsatserna därifrån konstaterar jag att regering-
en och Moderata Samlingspartiet är ense, till ytterme-
ra visso därför att regeringen var mycket noggrann
när man skulle gå igenom detta inför mötet i Amster-
dam. Statsministern redogjorde för frågan. En av hans
medarbetare, ambassadör Danielsson, tydliggjorde
t.o.m. med exempel regeringens position i frågan.
Han nämnde att om man skulle ha fortsatt med Un-
predep, den förebyggande styrkan i Makedonien som
Kina lade in veto mot, och man hade funnit en väg att
låta t.ex. EU göra detta skulle vi från svensk sida ha
varit med. Då hade det definitionsmässigt inte varit
ett FN-mandat och förmodligen inte heller något
OSSE-mandat. Det är alltså inte min argumentering,
utan det är den argumentering som vi får anse att
statsministern har gjort sig till tolk för.
Vad statsråd har sagt i tidningar tror jag inte att vi
skall fästa så stor uppmärksamhet vid. Det centrala
när vi kommer överens eller inte kommer överens om
Sveriges EU-position är ändå den formella i grundla-
gen angivna ordningen för hur vi skall samråda i
frågorna.
Det är otvetydigt så att regeringen argumenterar
ganska starkt för detta. Det vet även övriga partier.
Det är ju inte bara moderater och socialdemokrater
som sitter med i nämnden utan också övriga fem
partier i riksdagen. Jag vill minnas att Vänstern och
Miljöpartiet kanske hade en annan syn på detta.