Fru talman! När statsministern föredrar en fråga
inför EU-nämnden och har en bisittare som han
överlåter ordet till och som ger en förklaring får man
väl förmoda att den förklaringen därmed också är
regeringens och statsministerns. Statsministern in-
vände inte på någon punkt. Det var en förklaring av
ett fall där Sverige skulle kunna gå med på att delta i
en fredsbevarande operation utan ett FN-mandat.
Exemplet var just Unpredepstyrkan i Makedonien,
och det var regeringens eget exempel. Och som sagt,
statsministern skulle väl ha tagit avstånd från det
tjänstemannen sade om han inte ansåg att tjänsteman-
nen på ett bra sätt representerade regeringens linje.
Jag tror t.o.m. att han sade någonting efteråt. Jag kan
inte exakt minnas alla ord, men jag är ganska säker på
att statsministern efteråt instämde i att det var ett
exempel på att man kunde agera enligt principerna i
FN-stadgan. Och det är ju det som står i slutsatserna
från Amsterdammötet.
Nu är det här ärendet ingen stor sak. Här finns det
nu ett FN-beslut, så det har egentligen ingenting att
göra med fredsstyrkan i Kosovo. Det här är mer en
bisats i den mera allmänna debatten om svensk utri-
kespolitik.