Herr talman! Det är så, Roy Ottosson, att jag inte
nonchalerar enskilda fall. Hela den verksamhet som
jag är ansvarig för som minister handlar om enskilda
fall - bara enskilda fall. Inte ett enda kollektivt beslut
om tre eller åtta eller tolv eller tiotusen personer, utan
det handlar om individuella ärenden. Jag kommer i
kontakt med en del av dem.
Eva Zetterberg frågade mig tidigare hur många av
dessa människor jag träffar. Jag träffar väldigt många
av dem. Om jag skulle få bestämma själv i alla de här
frågorna, utan att bry mig om regelverk och lagar som
ni i riksdagen har bestämt att vi skall följa, kanske jag
skulle säga: Ja, det där var förfärligt, och hon eller
han måste få stanna. Men då skulle vi utlämna det här
totalt åt mitt godtycke.
Jag har träffat jättemånga människor som upprör-
da, ledsna och förtvivlade tar upp sina fall med mig
och vill ha svar på en massa frågor. Och så får jag
säga till dem, precis som jag säger till Roy Ottosson:
Jag kan tyvärr inte gå in och diskutera ditt fall, det går
inte. Jag får inte göra det, och jag kan inte göra det.
En sak som det omedelbart faller på, om jag fick
göra så här, är att jag också måste känna till fallet om
det skall vara någon mening med den diskussionen.
Det är enkelt för en meddebattör att oanmält ta upp ett
fall och tala om hur saken ligger till, och veta att den
han eller hon debatterar med inte har en chans att säga
emot. Då blir det som debattören säger sanning. Det
är ett litet knepigt sätt att debattera, när man som
riksdagsledamot dessutom vet att vi inte i den här
kammaren kan diskutera enskilda fall.
Utanför den här kammaren kan jag inte heller göra
det. Jag skulle gärna vilja göra det, t.ex. i de tidnings-
debatter som förekommer om enskilda fall, om Chri-
sen och Monica Barrantes och hennes lilla bebis och
sådana fall, men jag kan inte gå ut och ta den debat-
ten. Jag skulle gärna vilja göra det, men jag kan inte,
därför att då bryter jag mot regeringsform och konsti-
tution.
Den respekten för vår egen konstitution och rege-
ringsform måste man också ha som riksdagsman,
tycker jag. Annars blir det litet konstigt. Det är mot
den bakgrunden jag säger att jag inte kan gå in i ett
enskilt fall och debattera det, även om jag skulle öns-
ka att jag kunde det. Det vore enklare om man hade
hela fallet framför sig. Men då snubblar vi bl.a. på
sekretessreglerna, som är till skydd, inte för mig, utan
för den individ som har fått sin ansökan prövad. Utan
en fullmakt kan jag inte diskutera hela ärendet. Därför
blir debatten litet snedvriden emellanåt.
När det gäller Görel Thurdins förslag om en
Barnombudsman är det en fråga som jag inte kan stå
här och svara på. Jag bara noterar att jag har det upp-
skrivet på mitt papper, och sedan får man se om man
skall göra någonting av det eller inte. Det är svåra
frågor.
Återigen - jag vänder mig nu till Sigge Godin - är
det så med handikappade barn så att jag inte kan det
ärendet. Därför kan jag inte svara på din fråga. Dess-
utom får jag inte heller gå in och diskutera den frågan,
och det vet Sigge Godin. Därför är det meningslöst att
ställa den frågan. Jag vet inte grunderna för den. Jag
kommer att ta reda på dem, men jag kan ändå inte
diskutera ärendet med Sigge Godin.