Herr talman! I det svar som invandrarministern
har lämnat till Roy Ottosson tas väsentliga frågor om
barnkonventionen upp. Vad som oroar mig är att
statsrådet så ensidigt hänvisar till de utredningar som
har arbetat. Hans enda åsikt är att Sverige i allt vä-
sentligt lever upp till barnkonventionen.
Visst är det bra att särskilda åtgärder för ensamma
barn sätts in och att man inte utvisar dem hur som
helst utan att vara förvissad om att de får omsorg på
det ställe dit de kommer. Det är också bra att frågan
om barns ålder tas upp, att denna flyttas upp till 18 år
osv. Men jag tycker att man borde ha kunnat göra
mycket mer redan innan konventionen blir svensk lag.
Min fråga är alltså: Vilken är regeringens mer konkre-
ta åsikt i de här frågorna? Skall vi vänta på utredning-
arna och se vad det ger, eller kan vi göra något innan
dess?
Jag vill ta upp några viktiga frågor i barnkonven-
tionen, och jag vill börja med familjesplittringen.
Barnkonventionen lägger ju särskild vikt vid sam-
manhållningen av familjen. Men i ett av de exempel
som finns i interpellationen vet vi att polisen avvisat
mamman till Peru. Pappan och barnen är kvar. Inte
behöver väl Sverige vänta på utredningar om barn-
konventionens införlivande med svensk lag för att
leva upp till något så fundamentalt?
Om jag, som kan ta upp ett enskilt ärende, håller
mig kvar vid den peruanska familjen, så kan jag inte
på någon punkt se att barnen har fått komma till tals.
De är ju inte så små att de inte skulle ha kunnat få det.
När man har studerat handlingarna har det visat sig att
bara föräldrarnas skäl har beaktats.
Invandrarministern säger i sitt svar att barn av
humanitära skäl kan få stanna. Det skulle då gälla fall
där förhållandena i hemlandet är sådana att det vore
inhumant att tvinga barnen att återvända dit. Då vill
jag fråga invandrarministern om han tror att handi-
kappade barn som för sin framtida livskvalitet är i
behov av en god samverkan mellan medicinsk be-
handling, kirugisk behandling och habiliterande åt-
gärder kan få detta i Peru. Familjen är dessutom helt
utblottad. Jag kan förstå att invandrarministern inte
vill svara på en fråga som har nära anknytning till ett
enskilt fall, men min åsikt är att svaret är nej.
Låt mig i stället omformulera frågan. Statsrådet
säger att Sverige uppfyller sina åligganden enligt
barnkonventionen, men att inget är så bra att det inte
kan bli bättre. Vill statsrådet då ge några exempel på
åtgärder som kan vidtas för att gravt handikappade
barn inte skall utvisas till en tillvaro utan möjlighet till
ett värdigt liv?
Statsrådet säger också att tröskeln är lägre och att
barn av humanitära skäl skall få stanna i Sverige. Har
statsrådet studerat några viktiga sådana fall, och kan
vi få något exempel på när tröskeln har varit lägre?
Den bärande tanken i barnkonventionen är att alla
beslut och åtgärder som rör ett barn skall baseras på
principen om barnets bästa. Den ser barnet som en
egen individ, som har ett eget värde och som skall
respekteras.
Andra grundläggande principer är att barn har rätt
till särskild omvårdnad och hjälp, och att familjen är
den grundläggande enheten. Först när det är uppfyllt
anser jag att vi kan säga att vi lever upp till barnkon-
ventionen.
Min sista fråga till statsrådet blir: Vilka åtgärder
vill regeringen vidta för att Sverige skall leva upp till
de här kraven?