Herr talman! Det är bra att Roy Ottosson har tagit
upp frågan om barnkonventionen i förhållande till
flyktingar. Det är inte första gången vi debatterar den
i riksdagen, beklagligtvis, därför att det gång på gång
dyker upp mycket alarmerande exempel på hur barn-
konventionen inte har följts. Andra debattörer har
tagit upp viktiga följdfrågor till invandrarministern
och har också lämnat värdefulla synpunkter. Jag vill i
den här debatten göra några ytterligare kommentarer.
Jag vill återkomma till den grundläggande fråga
som den här interpellationen handlar om, nämligen
barnkonventionen i förhållande till svensk lag. Görel
Thurdin var inne på den frågan. Jag har varit borta en
längre tid, men även ute i förskingringen har jag fått
ett intryck av att Ingvar Carlsson gått ut och sagt att
det finns anledning att se över barnkonventionens
inkorporerande i svensk lagstiftning. Jag undrar: Var
det bara tomma ord? Det var långt från Sverige svårt
att uppfatta vilket värde detta uttalande från Ingvar
Carlsson hade. Såvitt jag förstod gjordes detta yttran-
de i förhållande till det enskilda fall som många av
oss upprördes av, nämligen Evelyn Barrantes från
Peru. Där blev det väldigt uppenbart att vi inte följde
svensk lagstiftning.
Jag vill alltså återigen fråga invandrarministern:
Vilket värde hade det uttalandet? Var det ett enskilt
uttalande? Stod det inte för regeringen som helhet?
Jag vill också understryka att detta har varit ett
krav sedan flera år från Vänsterpartiets sida och att
jag blev oerhört glad att höra att Ingvar Carlsson hade
anslutit sig till den uppfattningen.
Herr talman! Vi vet att FN i olika sammanhang
har kritiserat Sverige. Eftersom Sverige har varit
aktivt pådrivande vad gäller barnkonventionen tycker
jag att vi har ett extra ansvar för att se till att den följs.
När de första rapporterna kom om hur Sverige och
andra länder levde upp till barnkonventionen, påpe-
kade man just att Sverige inte har levt upp till den när
det gäller flyktingbarn, barn i förvar och på en del
andra punkter. Vi har haft tid att åtgärda de proble-
men. Och Thomas Hammarberg, som är särskild
ambassadör för de här frågorna i FN, är starkt oroad
över att vi återigen får stark kritik.
Invandrarministern tar upp vad Flyktingpolitiska
kommittén har gått med på och vilka krav som går i
rätt riktning. Det gäller utlänningslagen, att vi skall
anpassa svensk lagstiftning till barnkonventionen och
höja åldersgränsen till 18 år. Det gäller god man för
enskilda flyktingbarn som har kommit utan förälder.
Det gäller att barn alltid skall höras.
Det är naturligtvis välkommet att dessa föränd-
ringar blir genomförda, och förhoppningsvis fattar
riksdagen beslut om dem. Jag vill bara understryka att
Vänsterpartiet och flera andra under flera års tid har
fört fram och drivit de här kraven. Det tar lång tid
innan förändringar sker, men det är naturligtvis bra så
fort det sker.
Herr talman! I svaret tas upp att regeringen inte
kan gå in på enskilda fall. Vi som kan göra det måste
hänvisa till de människor vi möter, de flyktingar och
deras familjer som är berörda och de enskilda svens-
kar och svenska folkrörelser som är starkt engagerade
på det här området.
Jag vet att det finns en tioårig flicka från Sri Lan-
ka som heter Chriss Alagiyadura Fernando och som
av olika anledningar har bedömts inte ha tillräckliga
skäl för att få stanna i Sverige. Vi har i Sundsvall de
fyra peruanska barn, som Roy Ottosson har refererat
till, som mot sin vilja har skilts från en förälder. Vi
har på många håll i vårt land - inte alls bara under
den här hösten utan under en längre tid - fått rikligt
förekommande exempel från allmänheten på att barn-
konventionen inte följs.
Jag vill fråga invandrarministern: Vad är humani-
tära skäl? Jag har själv haft förmånen att träffa de fyra
peruanska barnen i Sundsvall. Efter att ha jobbat
under flera år med just handikappade barn i Stock-
holms läns landsting har jag svårt att se hur man skall
kunna ha så mycket gravare handikapp och så mycket
större behov av svenska insatser av rehabilitering för
att kunna leva ett bra liv än vad just dessa barn har.
Min fråga till invandrarministern är: Hur ofta har
Leif Blomberg möjlighet att träffa människor som är
starkt berörda, att med egna ögon och utifrån deras
egna ord kunna ta del av deras situation och sätta sig
in i deras verklighet?
Jag menar att det här med humanitära skäl blir
tomma ord när man i de fall vi har refererat till inte
alls tar hänsyn till detta.
Herr talman! Det finns ändå hopp, tycker jag, i
vårt land. Det är flera av oss som har träffat företräda-
re för kyrkan, Amnesty, organisationer mot rasism
och många andra, enskilda som organisationer, som
har ett starkt intresse och engagemang att lyfta fram
och stödja de här människorna som har kommit i kläm
mellan svensk lagstiftning och svensk tillämpning av
lagstiftningen. Jag tycker, och jag hoppas, att Leif
Blomberg också vid tillfälle skulle kunna ha mer
kontakt med de organisationerna, för jag tror att vi har
mycket att lära och ta vara på av deras synpunkter.