Herr talman! Roy Ottosson tar upp att familjer
splittras och nämner en del enskilda fall. Häromdagen
när jag svarade på frågor sade talmannen till, mycket
tydligt, att vi inte får diskutera enskilda ärenden här.
Det här är en politisk diskussion där man får hålla en
mer allmän debatt och dialog.
Mot den bakgrunden tänker, får och kan jag inte,
enligt vår konstitution och regeringsformen, diskutera
enskilda fall. Därför tycker jag att det är ett renlig-
hetskrav i en debatt att den ena parten inte gör det när
den andra parten inte kan göra det.
Dessutom blir beskrivningen av fallen oftast av
den karaktären att den inte är helt i överensstämmelse
med hur fallet egentligen ser ut. Helheten kommer
aldrig fram, utan det är någons sanning som kommer
fram. Det innebär inte detsamma som att det är en
beskrivning av ett enskilt ärende så som det i verklig-
heten är.
Därför går det aldrig att dra någon slutsats av den
här typen av dialog och diskusson. Den blir för
knepig, ensidig och konstig, och man får inte fram hur
det egentligen förhåller sig.
Men när det gäller splittring av familjer är en av
huvudprinciperna i svensk utlänningslagstiftning just
att familjen skall hållas ihop. Det är bara i undantags-
fall som det kan hända någonting annat.
Vi hade några fall - det var väl någon gång i våras
- med några familjer där huvudregeln skulle följas,
men där det var uppenbart orimligt att så skedde.
Hustrun ville exempelvis ha skilsmässa, och vi tyckte
då att det inte var rimligt i det läget att hålla ihop
familjerna. Det tror jag inte någon annan tycker hel-
ler.
Men huvudregeln är: Familjen skall hållas ihop.
Det är en av grundstenarna i vår lagstiftning.
Roy Ottosson påstår att det är en hårdare praxis
som har börjat tillämpas.
Det finns inga som helst beslut i något avseende
där regeringen har skärpt praxisen när det gäller han-
teringen av barn. Vi är minst lika angelägna som
Ottosson om att vi har en human hantering av ären-
den, särskilt när det gäller våra barn. Vi är också
måna om att följa regelverket i vår lagstiftning, som
ju av den här riksdagen också har ansetts vara av den
kvaliteten att den uppfyller det som vi åtagit oss ge-
nom barnkonventionen.
Det innebär inte att vi inte skulle kunna korrigera
vår egen lag eller svara på frågor om vi skall föra in
konventionen som lag eller om vi skall tillämpa de
lagar vi har och se till att anpassa dem så att de över-
ensstämmer med konventionen.
Vi har en regel i Sverige som i huvudsak innebär
att vi inte upphöjer konventioner till lag därför att de
oftast är allmänt hållna. De är inte skrivna så att man
kan tillämpa dem utan mycket omfattande regelverk
vid sidan om. Därför har riksdagen valt att inte upp-
höja konventionen till lag. Det finns något undantag,
exempelvis Europakonventionen om mänskliga rät-
tigheter, som är skriven på ett sådant sätt att man kan
anse att den är att likställa med normal lagtext. Där
har vi gjort så, liksom i ytterligare något fall.
Men i övrigt har vi tillsammans med de andra
nordiska länderna, Tyskland och även en del andra
europeiska länder valt den metod som vi för närva-
rande har här i Sverige.
Sigge Godin säger med en viss indignation i rös-
ten att jag hänvisar till utredningar. Jag utgår från att
det inte är alldeles obekant för honom som riksdags-
ledamot att det traditionella, parlamentariska, demo-
kratiska sättet att genomföra förändringar är att först
utreda omständigheter och annat, ta fram en analys
och därefter föreslå förändringar i svensk lagstiftning.
Vi skall göra dem genomtänkta och vara noggranna.
Vi vet att vi gärna vill vara det, men det kan bli fel
ändå. Därför tycker jag att vi inte behöver diskutera
om man först skall utreda saken, eller om man skall
ändra först och sedan utreda. Det borde väl vara allde-
les uppenbart även för Sigge Godin, antar jag.
Vi avser att lägga en proposition på riksdagens
bord den 7 mars med en rad ändringsförslag. Mycket
av den kritik som har framkommit i debattinläggen
här fanns redan under förra regeringsperioden, och då
gjorde man ingenting.
Det Görel Thurdin sade om barnkonventionens
18-årsgräns har man vetat under de tre borgerliga
regeringsåren också, och då gjorde man inte ett smack
för att förändra detta.
Men vi gör det nu, och vi gör allt i ett samman-
hang. Vi kommer också att föreslå förändringar i
enlighet med de av kommittén föreslagna förändring-
arna av vår lagstiftning för att den ännu bättre skall
vara i överensstämmelse med barnkonventionen. De
funderingarna har jag redogjort för här en gång, och
jag tänker inte upprepa dem. De känner ni ju väl till.
Jag delar till fullo Görel Thurdins mening att det
är oerhört viktigt att leva upp till barnkonventionen
och dess innebörd. Jag säger också att vi i Sverige är
bra på att göra det, särskilt i jämförelse med hur man
har det i andra länder.
Vi vet också att det är en del länder som har upp-
höjt barnkonventionen till lag. Då tror man att det
möjligen skulle bli bättre, men det visar sig i prakti-
ken att det inte har blivit det. De är inte ett dugg bätt-
re, utan snarare ännu sämre, på detta. Det handlar
alltså inte om vilken metod vi väljer utan om hur
tydligt vi beskriver hela vår situation och att vi får
regelverk som är lätta och enkla att följa för våra
myndigheter.
Eva Zetterberg tog upp en del saker, och det var
väldigt mycket som bara var en massa åsikter. Men
jag vill gärna säga att Ingvar Carlsson inte har sagt att
barnkonventionen bör upphöjas till lag. Däremot
tyckte han att man i ett ärende kanske borde ha tagit
större hänsyn till konventionen.