Herr talman! Roy Ottosson har frågat mig hur re-
geringen anser att barnkonventionen skall tillämpas
när det gäller människor på flykt från hot och våld i
andra länder. Vidare har han frågat vilka instruktioner
regeringen avser att ge berörda myndigheter så att
barnkonventionen till fullo uppfylls i flyktingsam-
manhang. Roy Ottosson har även frågat om regering-
en kommer att begära lagändringar så att barnkon-
ventionens krav uppfylls. Slutligen har han ställt frå-
gan om regeringen avser att ingripa i utvisningsfall
där barnkonventionen kränks. Roy Ottosson har i sin
fråga hänvisat till två konkreta fall som rör barn.
De två enskilda fallen har jag, som vanligt, inte
någon som helst möjlighet att kommentera.
Vad beträffar den första frågan, hur konventionen
skall tillämpas beträffande människor på flykt från
våld och hot i andra länder, kan följande sägas. Alla
som ansöker om asyl i Sverige får en individuell
prövning av sina asylskäl, oavsett om de är vuxna
eller barn. Även barn kan alltså åberopa att de är i
behov av asyl här. Barnen kommer oftast till Sverige
tillsammans med sina föräldrar, men det händer också
att de anländer ensamma. Förutsättningarna för att
bevilja en asylansökan finns i utlänningslagen. Den
sökande kan vara att anse som flykting, de facto-
flykting eller krigsvägrare. För att bedöma om en
person från ett speciellt land eller område är i behov
av asyl i vårt land tar myndigheterna del av rapporter
från t.ex. Utrikesdepartementet och olika frivilligor-
ganisationer. Invandrarverket och Utlänningsnämnden
företar också egna resor för att införskaffa beslutsun-
derlag. Om barnen eller deras föräldrar vid en be-
dömning inte anses vara i behov av skydd här och de
heller inte är berättigade till uppehållstillstånd av
andra skäl, t.ex. humanitära, avslås självklart ansök-
ningen.
Sveriges ratificering av barnkonventionen innebär
att vi åtagit oss att nationellt genomföra dess bestäm-
melser, bl.a. genom att tillse att vår lagstiftning står i
överensstämmelse med barnkonventionen. Detta in-
nebär emellertid inte att barn som flytt från våld och
hot i andra länder med automatik kan få stanna i vårt
land. En sedvanlig bedömning av skyddsbehovet
måste alltid göras, och detta är inget som strider mot
barnkonventionen. Även om barnets bästa alltid skall
särskilt beaktas finns det även andra intressen än
barnets som kan vägas in, t.ex. övergripande sam-
hällsintressen. Ett sådant samhällsintresse kan vara
just behovet av en reglerad invandring. Kommer man
vid denna bedömning fram till att barnet, i enlighet
med de regler som utlänningslagen uppställer, inte är
berättigat till skydd här kan barnet inte beviljas asyl.
Det kan naturligtvis ändå hända att barnet av humani-
tära skäl kan få stanna i vårt land. De humanitära
skälen kan t.ex. bestå i att förhållandena i hemlandet
är sådana att det vore inhumant att tvinga barnet att
återvända dit, t.ex. därför att det pågår krig eller in-
bördesstrider i det egna landet.
Även om barnkonventionen inte direkt reglerar i
vilka situationer barn skall beredas skydd här, måste
konventionen naturligtvis alltid beaktas när barn är
inblandade. När det t.ex. gäller ensamma barn, dvs.
barn som anländer till Sverige utan sällskap av vård-
nadshavare, har vi ett särskilt mottagningsförfarande.
Detta innebär bl.a. att det utses en ställföreträdare för
dem, att de bereds plats i speciellt boende som är
anpassat för barn och att deras ärenden behandlas på
kortaste möjliga tid. Vidare verkställs aldrig ett av-
visnings- eller utvisningsbeslut rörande ett ensamt
barn med mindre än att myndigheterna försäkrat sig
om att barnet blir mottaget i det land dit verkställighet
sker.
Roy Ottossons andra och tredje fråga, som gäller
instruktioner till myndigheterna och begäran om la-
gändringar, har jag valt att besvara i ett sammanhang.
Inom det område som Roy Ottosson nu tar upp an-
ser jag att Sverige i allt väsentligt efterlever barnkon-
ventionen. Jag vill i detta sammanhang nämna att
Sverige 1992 lämnade en rapport till den FN-
kommitté som är satt att granska staternas efterlevnad
av barnkonventionen. Sverige fick då kritik endast på
ett område, och det återkommer jag till om en stund.
När det gäller utlänningsärenden kan man också vid
en genomgång av praxis t.ex. se att den s.k. tröskeln
för att beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl
är lägre när det gäller barn.
Även om jag alltså anser att Sverige uppfyller sina
åtaganden enligt barnkonventionen är som bekant
ingenting så bra att det inte kan bli bättre. På mitt
uppdrag har Flyktingpolitiska kommittén särskilt
granskat barnkonventionens förhållande till utlän-
ningslagen. I det betänkande som kommittén lagt fram
har det, efter den genomgången, föreslagits ändringar
inom en rad områden för att utlänningslagstiftningen
bättre skall stämma överens med föreskrifterna i
barnkonventionen. Kommittén föreslår att barnkon-
ventionens definition, att den som är under 18 år är
barn, även skall gälla utlänningslagens förvarsregler.
I dag betraktas nämligen endast de som är under 16 år
som barn i dessa sammanhang. Det var just på denna
punkt som FN-kommittén riktade kritik mot Sverige.
FN-kommittén ansåg det även diskriminerande att
utländska barn under 18 år kan frihetsberövas, medan
svenska barn under 18 år, som huvudregel, inte fri-
hetsberövas. Flyktingpolitiska kommitténs betänkande
beaktar i sitt förslag om ändrad åldersgräns även
kritiken på denna punkt.
Som ett annat exempel från Flyktingpolitiska
kommitténs betänkande kan jag nämna att den före-
slår att Invandrarverket skall se över rutinerna när det
gäller förhör av barn. I betänkandet betonas vikten av
att barn alltid skall få komma till tals och att en sådan
regel bör förankras i lag. Vidare föreslår kommittén
ändringar när det gäller faderskapsutredningar. Änd-
ringsförslaget går ut på att de inblandade parterna i en
faderskapsutredning inte skall avvisas eller utvisas så
länge utredningen pågår. Kommittén föreslår att tids-
begränsat uppehållstillstånd som regel bör meddelas
när det behövs för att en faderskapsutredning skall
kunna genomföras. Kommittén föreslår även ändring
när det gäller ensamma barns ställföreträdare.
Kommittén föreslår att det offentliga biträdet även
utses till barnets ställföreträdare. I dag utses nämli-
gen en särskild god man som ställföreträdare för
ensamma barn. Genom att lägga dessa båda förord-
nanden på en och samma person hoppas man att ef-
fektiviteten skall öka. Även när det gäller s.k. famil-
jeåterföreningsfall föreslår kommittén förbättringar.
För att ännu bättre leva upp till barnkonventionens
krav på att dessa ärenden skall handläggas på ett
positivt, humant och snabbt sätt föreslår kommittén
att Invandrarverket tillsammans med Utrikesdeparte-
mentet och Rikspolisstyrelsen skall se över rutinerna
när det gäller dessa ärenden.
När det gäller Flyktingpolitiska kommitténs be-
tänkande kan jag nämna att det remissbehandlats och
nu bereds i regeringskansliet. En proposition kommer
sedan att läggas i början av mars nästa år.
Vad slutligen gäller Roy Ottossons sista fråga, om
regeringen avser att ingripa i fall där - enligt Roy
Ottosson - barnkonventionen kränks kan jag bara
hänvisa till att regeringen är förhindrad att ingripa i
enskilda ärenden så länge de inte överlämnats till
regeringens avgörande av Utlänningsnämnden eller
Invandrarverket.
Jag vill i sammanhanget nämna att även det här
området är föremål för översyn och det kommer att
behandlas i den proposition jag tidigare nämnt. Den
s.k. asylprocessutredningen har gjort en översyn av
bl.a. regeringens ansvar för praxis i utlänningsärenden
och föreslår i sitt betänkande (Effektivare styrning
och rättssäkerhet i asylprocessen - SOU 1995:46) en
ändring vad gäller regeringens möjlighet att styra
praxis. Förslaget innebär att regeringen i framtiden
skall styra praxisbildningen i utlänningsärenden i
första hand genom förordningar och inte som i dag
genom beslut i enskilda ärenden som överlämnats från
Invandrarverket eller Utlänningsnämnden. Bakgrun-
den till förslaget är i första hand rättssäkerhetsaspek-
ter. Med den här metoden ökar bl.a. förutsebarheten.
Myndigheterna föreslås dock även i framtiden få en
begränsad möjlighet att överlämna ärenden till rege-
ringen, t.ex. om de har utrikespolitisk betydelse.