Herr talman! Först vill jag tacka invandrarminis-
tern för svaret. Vi i riksdagen går ju inte in i enskilda
fall, men det är de enskilda fallen som visar hur barn-
konventionen följs i praktiken. Det är där vi har facit
på hur det är i verkligheten. Under hösten har vi sett
ett antal fall där familjer splittras och där man utvisar
barn på ett sätt som knappast kan anses vara förenligt
med barnkonventionen.
I ett av de fall som jag nämner i interpellationen
handlar det om barn som har en smärtsam, kronisk
sjukdom och som utvisats till ett land där vi inte kan
förvänta oss att de kommer att få den vård och om-
sorg de borde ha. Mamman skickades i väg i måndags
och resten av familjen är kvar i Sverige. Men har
alltså splittrat familjen, och detta är ett uppenbart
brott mot artikel 9 i barnkonventionen. Där sägs att
barn inte skall skiljas från sina föräldrar mot sin vilja,
såvida det inte är absolut nödvändigt för barnens
behov. Det är det knappast här.
Jag tar upp det här exemplet bara för att visa hur
litet barnkonventionen betyder i verkligheten. Det
finns också andra fall. Det har varit en väldigt stor
reaktion från allmänhetens sida på denna interpella-
tionsdebatt. Det har ringt mycket folk, och jag har fått
ett stort antal fall där man uppenbart bryter mot barn-
konventionen redovisade för mig. Speciellt gäller det
detta med att hålla ihop familjerna och att inte beröva
barnen deras föräldrar.
Detta gäller även svenska barn som har en ut-
ländsk förälder som blir utvisad. Barnen berövas
alltså sin ena förälder. Ofta är skälen till utvisning
sådant som vi i Sverige knappast betraktar som sär-
skilt grova brott. Snarare är det fråga om mindre för-
seelser som tas till intäkt för de här utvisningarna.
Allmänheten blir väldigt förbryllad över att man kan
bära sig åt på det här sättet, att man slår sönder famil-
jer med hänvisning till mindre förseelser. Man hårdrar
fall för att kunna utvisa så många människor som
möjligt.
Vad vi upplever är en hårdnande praxis, inte
tvärtom, som man hade kunnat förvänta sig. barn-
konventionen är ju ganska ny och Sverige har varit
pådrivande. Det har ju också från svensk sida sagts att
vi skall följa den. Men vad vi har upplevt det senaste
halvåret är en hårdnande praxis. Alltmer utvisas för-
äldrar på ett sådant sätt att familjer splittras. Man
utvisar barn trots att man vet att de kommer att bli
drabbade. Det är det jag invänder mot och det är
därför jag har framställt denna interpellation.
Det finns ett annat aktuellt fall från mina hemtrak-
ter. Det handlar om åtta barn som varit i Sverige i fyra
år och som gått i svensk skola lika länge. De är alltså
väl etablerade i det svenska samhället. Deras föräldrar
har jobb och är inga bidragstagare eller något sådant.
Det har dock visat sig att det från början fanns en
mindre felaktighet när det gällde deras medborgar-
skap - det handlar om teknikaliteter. Detta har lett till
en utvisning av hela familjen, och det till ett område
där vi vet att man systematiskt bryter mot de mänskli-
ga rättigheterna. Dessa människor tillhör en folkgrupp
som är utsatt för förföljelser.
Detta är såvitt jag förstår ett uppenbart brott mot
barnkonventionen. Så här skall man inte behandla
barn och deras familjer. Det är svårt att se vad Sveri-
ge har att vinna på att bete sig på det här sättet.
Vad gör då regeringen? Vi har väntat här i riksda-
gen på att regeringen skall komma med ett förslag
med innebörden att barnkonventionen blir svensk lag.
Polis, domstolar och utlänningsnämnd kan ju inte, och
får inte, göra annat än att följa svensk lag. De skall
inte följa barnkonventionen om inte denna är svensk
lag, och det är den ju inte. Regeringen borde redan för
ett år sedan ha föreslagit riksdagen att barnkonventio-
nen blir svensk lag. Därför måste jag naturligtvis
fråga invandrarministern: Är avsikten nu att barnkon-
ventionen skall bli svensk lag, eller skall vi fortsätta
på det här sättet och komma med mindre förslag?
När barnkonventionen uppenbart kränks, och re-
geringen har ju skrivit på barnkonventionen, måste
det ändå finnas någon form av handlingsberedskap.
Det måste finnas någon tanke om hur man skall på-
verka berörda myndigheter. Det kan vara fråga om
förordningar, om ändrad praxis eller om att ta upp
samtal - redan det kan räcka - för att se till att barn-
konventionen inte kränks.
Därför är återigen min fråga till invandrarminis-
tern: Vad tänker regeringen göra åt de konkreta fall
där vi ser att barnkonventionen kränks? Jag tänker på
fall där detta är ganska uppenbart. Någonting måste
ni väl ändå göra?