Fru talman! Socialutskottets betänkande nr 1
spänner över mycket, som anslaget inom område 9
samt många motioner från den allmänna motionsti-
den. Jag kan som Chris Heister bara konstatera att
ansvarigt statsråd inte tycker att det är så viktigt att
han behagar delta.
Jag ska beröra bara några få punkter där vi reser-
verat oss samt mer allmänt peka på det vi tycker är
principiellt viktigt.
Låt oss först se på tandvården. Där tycks rege-
ringens oförmåga till en verklig modernisering av
vården bestå. Förslagen dröjer och dröjer. Man hum-
mar om att sortera människor efter ålder och inte efter
behov, om att återinföra prisreglering och om att
införa ett så att säga tandlöst kostnadsskydd. Det kan
knappast kallas framåtsyftande. Jag menar att lands-
tingens särställning måste avvecklas. Landstingens
särskilda ansvar på tandvårdsområdet har sedan länge
använts bara som ett svepskäl för att subventionera
egen tandvård. Subventionerna snedvrider konkurren-
sen. Staten bör överta finansieringsansvaret för all
offentligt finansierad tandvård, utom i vissa avgrän-
sade fall där verksamheten ska regleras av hälso- och
sjukvårdslagen.
Vi förordar dessutom ett högkostnadsskydd som
omfattar alla oavsett ålder. Kostnader utöver en själv-
risk på 3 000 kr ska subventioneras. Självrisken kom-
bineras med en subventionsgrad på 60 % för högre
men fortfarande normala tandvårdskostnader. Riktigt
höga tandvårdskostnader, över 15 000 kr, subventio-
neras med 80 %. Det innebär att de med störst behov
av tandvård garanteras rimliga kostnader för omfat-
tande behandlingar. Ett sådant system är enkelt, över-
skådligt och rättvist.
Fru talman! Det råder en skriande brist på tandlä-
kare. I dag fattas ca 230 tandläkare. Mot bakgrund av
detta och mot riksdagens tidigare beslut att regering-
en snarast borde återkomma med förslag om att ål-
dersgränsen för erhållande av bl.a. tandvårdsersätt-
ning ska avskaffas är de anmärkningsvärt att rege-
ringen ännu inte aviserat ett sådant förslag.
Tvångspensioneringarna fortsätter, patienterna får stå
i kö.
Fru talman! Hiv/aids är det kanske största hotet
mot en dräglig framtid för miljoner och åter miljoner
människor. I vår närhet - Östeuropa - är utvecklingen
närmast explosiv. Om inte ett aktivt preventionsar-
bete fortsätter och förbättras i Sverige är risken stor
att vårt för tillfället gynnsamma läge snabbt försäm-
ras. Preventionsarbetet måste inriktas på långsiktiga
åtgärder, kombinerade med stöd och hjälp till dem
som redan smittats och ske i samarbete med frivilli-
gorganisationer. Satsningarna på det förebyggande
arbetet måste alltså öka i stället för att, som regering-
en föreslår, stagnera och minska. Vi föreslog därför i
vårt budgetförslag ett ytterligare 76 miljoner kronor
skulle anvisas för detta ändamål.
Fru talman! För att man ska uppnå en förtroende-
full relation vid behandling är det viktigt att patienten
har möjlighet att välja vårdgivare. Sexuellt överförda
sjukdomar är speciellt känsliga när det gäller att söka
hjälp, och då är rätten att välja vårdgivare än viktiga-
re. Därför bör smittskyddslagens bestämmelser änd-
ras så att offentlig och privat vård likställs i avgifts-
hänseende.
Till narkotikapolitiken, men också på sätt och vis
till hivpreventionen, hörde, fru talman, det arbete som
de svenska socialarbetarna bedrev i Köpenhamn. Det
är därför olyckligt att verksamheten lagts ned därför
att man inte lyckats hitta en för alla godtagbar finan-
sieringsform. Det finns mycket att vinna på att arbetet
kommer i gång igen. Med hänsyn till att klienterna
kom från hela landet och inte bara från Skåne anser vi
det försvarligt att verksamheten finansieras med stat-
liga medel under de kommande tre åren, i avvaktan
på att man finner en annan och lämpligare finansie-
ringsform. Det kan t.ex. ske inom ramen för den na-
tionella handlingsplanen för ett förebygga missbruk
av narkotika de närmaste tre åren.
Fru talman! För att vi ska kunna använda våra re-
surser rätt inom sjukvården, ett problem som jag
återkommer till, är utvärderingar viktiga bl.a. för att
kunna utmönstra ineffektiva behandlingsmetoder.
Därför bör Statens beredning för utvärdering av me-
dicinsk metodik få bättre möjligheter. Vi har föresla-
git att SBU får ytterligare 10 miljoner kronor. Det
finns enligt min mening starka skäl att tro att detta
betalar sig snabbt med lägre vårdkostnader.
Den senaste tidens debatt på läkarstämman om
den medicinska tillsynens former visar på stora behov
av förändringar. Vi har länge pekat på behovet och
därför föreslagit och föreslår igen att en förstärkning
av den oberoende tillsynen inom sjukvården sker
genom inrättande av en särskild medicinalstyrelse.
Läkemedel, fru talman, är sjukvård i allra högst
grad, och det är ofta effektiv vård. Utan läkemedel
skulle livet bli mycket svårare för många och ofta
kortare. Andra kostnader inom sjukvården och den
sociala sektorn skulle öka, kanske mer än vad läke-
medlen kostar. Det kan därför vara såväl humanitärt
rimligt som ekonomiskt försvarligt att använda mera
pengar till läkemedel än av vi gör i dag.
Vad som däremot borde oroa oss mycket mer än
läkemedelskostnadernas ökning är de ökade kostna-
derna för sjukpenning och förtidspensioner. Här an-
vänds mycket stora pengar på ett improduktivt och
defensivt sätt i stället för aktivt och produktivt. Det är
det debatten borde handla om. Vi måste lyfta blicken
och försöka hitta en långsiktig lösning på hur de
samlade vårdresurserna bör användas. Då hjälper vi
dem som faktiskt behöver hjälp, men här har rege-
ringen adbikerat.
Med detta, fru talman, har jag från reservationerna
kommit över på det mer övergripande. Människor
måste kunna lita på att de får sjukvård när de behöver
den, att de får behandling och rehabilitering när det
behövs och inte passivt långtidssjukskrivs därför att
man inte förmått skapa ett system som samordnar
resurserna.
Vi måste fråga oss: Varför klarar inte ett system
som har så mycket pengar - för år 2000 163 miljar-
der, 18 000 kr per invånare - och som har fler läkare
och sjuksköterskor än någonsin att fullgöra sin upp-
gift så att människor har tillit till det? Varför skiljer
det 40 % i sjukvårdskostnader per invånare mellan
olika huvudmän? Varför skiljer det 40 % i kostnader
för läns- och regionvården mellan de olika landsting-
en? Resurserna utnyttjas uppenbarligen inte som de
ska. Något är snett i systemet.
Socialstyrelsen säger i årets Hälso- och sjukvårds-
rapport att bland systemfelen finns splittrad finansie-
ring, oklar rollfördelning, bristande ledarskap, kom-
petens och samordning mellan olika vårdgivare samt
felaktiga kontraproduktiva incitament.
Allt detta har vi sagt i debatter och motioner i
många år, men regeringen har inget gjort. Föränd-
ringar behövs, det visar systemets brister och otill-
gänglighet i dag.
Vi ser åtgärder inom sjukvård och socialförsäk-
ringar som en helhet där inte någon eller några delar
kan brytas ut och behandlas isolerat från de andra.
Med en samordnad sjukvårds- och läkemedelsförsäk-
ring med finansieringsbroar till sjukförsäkrings- och
förtidspensioneringssystem, som vi förslår, erhålls en
samordning så att resursinsatserna blir effektiva. Det
blir inte möjligt med dagens svartepetterspel. Då kan
vi minska sjukdomstid, korta sjukskrivningar, på-
skynda tillfrisknande och rehabilitera till ett så nor-
malt liv som möjligt och undvika långtidssjukskriv-
ningar och sjukpensioneringar.
Då regeringen tillåtit sjukvårdssituationen att bli
alarmerande främst genom den bristande tillgänglig-
heten som starkt påverkar sjukskrivningarna behövs
akuta åtgärder. Vi avsätter därför medel så att det
skapas ekonomiska möjligheter att korta vårdköerna.
Vi vill också ge försäkringskassorna möjlighet och
medel att upphandla vård på patienter som är föremål
för kassornas åtgärder och som inte kan erbjudas vård
inom tre månader av det egna landstinget. Vi vill att
försäkringskassan ska kunna samarbeta med andra
landsting, privata vårdgivare eller utländska om det
ligger i patienternas intresse. Samtidigt som tillgäng-
ligheten ökar skapar vi också utrymme för alternativ i
vården. För detta ändamål avsätter vi nu 7 miljarder
kronor under de närmaste tre åren.
Vi vill poängtera helheten i kampen mot ohälsa.
Därför har vi dessutom inom annat budgetområde
avsatt ca 1 miljard kronor för att göra det möjligt att
köpa rehabiliteringstjänster och skapa fungerande
samarbete mellan sjukvård, socialvård, arbetsförmed-
ling och försäkringskassa.
För övrigt, fru talman, anser jag fortfarande inte
som Cato att Karthago bör förstöras men väl att de-
taljhandelsmonopolet för Systembolaget liksom apo-
teksmonopolet bör avvecklas.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och
står naturligtvis bakom alla våra övriga reservationer.