Herr talman! Det går en skiljelinje mellan mig och
Chatrine Pålsson. Jag vill inte skicka ut sjukvården på
en marknad, utan jag vill att den ska vara en del av
den generella välfärden. Jag ser den skillnaden, och
man får enbart respektera den.
Vänsterpartiet vill också ha människor i jobb. Vi
har ställt oss bakom sysselsättningsmålet. Vi jobbar
aktivt för det. Problemet är att de människor som
temporärt finns utanför arbetsmarknaden behöver ha
en rimlig a-kassa. Där vill ni höja egenavgifterna med
33 %. Vi vill ha en arbetsmarknadspolitik som leder
människor tillbaka till arbetsmarknaden. Där vill ni
dra bort stora summor. Det är ett stort problem.
Varken Chatrine Pålsson eller jag kan bestämma
lönerna för sjuksköterskor eller omsorgspersonal. Det
ska parterna göra. Men politikerna yttrar sig ibland
om lönebildning. Jag kan konstatera att kristdemo-
kraterna anser att den lönebildning som Sverige har
haft de senaste åren har varit på en alldeles för hög
nivå. De säger att den snedvrider konkurrensen och
att man måste dämpa lönebildningen. I det perspekti-
vet har Chatrine Pålsson ett inflytande.
När det gäller personalen i sjukvården lär det inte
räcka med de påslag som har skett de senaste åren om
vi ska få bort de orättvisa kvinnolönerna. Där tycker
jag att Chatrine Pålsson och hennes parti står inför ett
dilemma.
När det gäller sjukförsäkringarna är det väldigt
enkelt. Kan inte de generella systemen erbjuda majo-
riteten av folket skydd kommer vi att göda de privata
försäkringarna. Får man inte mer än kanske 60 % av
lönen i sjukförsäkringen om man är metallarbetare
eller lärare kommer det att uppstå ett privat försäk-
ringssystem vid sidan av. Det vill vi avvärja.