Fru talman! Det är viktiga frågor vi diskuterar
denna eftermiddag och kväll. Därför är det förstås
extra beklagligt att det ansvariga statsrådet, såsom
redan påpekats vid flera tillfällen, inte heller den här
gången har tyckt att det kunde vara värt att bevilja
riksdagen sin närvaro. Nu är vi här i den svenska
riksdagen väldigt försynta jämfört med många andra
parlament. Hade vi varit i det brittiska parlamentet
hade den klassiska talkören utbrutit: Vi vill se posi-
tivhalaren och inte hans apa! Det hade varit trevligt
att få se positivhalaren här. Vi får i stället nöja oss
med att diskutera med - vad ska jag säga i det svens-
ka parlamentet? - hans medarbetare och ställa frågor
till dem. Jag hoppas att vi ska få tillfälle till detta.
I den rapport som kom i veckan från Socialstyrel-
sen nämns bl.a. att 56 % av kvinnorna i vårt land och
43 % av männen anser att sjukvården har blivit sämre
de senaste fem åren. Vilket parti som har haft det
politiska ansvaret på riksplanet och i majoriteten av
landstingen är ju ingen hemlighet, åtminstone inte för
denna kammare - på många ställen, liksom här i
huset, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet.
Jag hade tänkt blicka lite grann på några väsentli-
ga områden och se vad som har hänt under socialde-
mokraternas gångna sju år och möjligen på några
punkter jämföra det med vad som hände under de tre
år som de borgerliga partierna hade ansvaret för den
nationella politiken i början av 90-talet. Jag tycker
inte att det är så hårt eller krävande att titta efter vad
socialdemokraterna har gjort på sju år. Det är inte
fråga om att, på det svåra område som sjukvården
utgör, ställa frågor och ställa samman bokslut efter
ett, ett och ett halvt eller två år, utan det är som sagt
sju år. De områden jag tänkte försöka belysa är köer-
na, frågan om utbyggnaden av primärvården och av
husläkarna, äldreomsorgen samt vad vi får ut av våra
pengar, dvs. det man brukar kalla produktivitet. Jag
tror, fru talman, att jag inte har valt speciellt udda
områden utan ganska centrala områden inom sjuk-
vårdspolitiken när jag valt dessa fyra områden.
När det gäller köerna har de länge varit ett pro-
blem i svensk sjukvård. De var det i slutet av 80-talet
och i början av 90-talet. Med den regering vi fick
hösten 1991 blev det efter några månader införande
av den s.k. vårdgarantin. Aldrig tidigare under några
mätperioder har vi haft så korta vårdköer som vi hade
1994. Såvitt jag känner till finns det ingen statistik
över situationen nu som tyder på någonting annat än
att köerna i dag är längre än när socialdemokraterna
övertog ansvaret för sjukvården. Min första fråga till
statsrådets medarbetare här i kammaren är om man
under de år som vi har haft socialdemokratiska sjuk-
vårdsministrar har uppfattningen att köerna blivit
kortare. Det är en ganska enkel fråga som bör vara
möjlig att besvara relativt kort.
Min andra punkt gällde vad som har hänt med ut-
byggnaden av allmänläkare och husläkare i vårt land
under de här två perioderna. Under de tre år vi hade
borgerlig regering ökade, har Riksdagens revisorer
redovisat, antalet allmänläkare i vårt land med drygt
1 400, dvs. ungefär 40 per månad i tre års tid. Att
döma av det material jag försökt få tag i över vad som
hänt under de socialdemokratiska sju åren, för att
kunna göra en rättvisande jämförelse, förefaller det
som antalet de första åren faktiskt minskade - om vi
ska tro Riksdagens revisorer, och det ska vi säkert -
medan det därefter har ökat något. Sammantaget ser
det ut som om man under dessa sju år faktiskt har
klarat att öka antalet allmänläkare ungefär i takt med
befolkningsutvecklingen - men inte mer.
På de tre borgerliga åren minskade, enligt Riksda-
gens revisorer, antalet patienter som en allmänläkare
behövde ta hand om från 3 460 ned till 2 250. Min tro
är alltså att man där har legat still i sju års tid under
socialdemokraterna.
Min andra fråga till dem som talar för socialde-
mokraterna i den här debatten är: Har jag i huvudsak
rätt i påståendet att det skedde en dramatisk utbygg-
nad av husläkarsystemet och allmänläkarkåren under
de tre borgerliga åren och att det i praktiken har stått
still under sju socialdemokratiska år?
Jag tror att det på de här två punkterna kommer att
visa sig att det är svårt att bestrida de uppgifter jag
har.
På den tredje punkten, den om äldreomsorgen, är
det svårare att göra den här typen av bedömningar.
Det är svårare än att mäta vårdköer eller räkna läkare
att kunna bedöma om våra äldre får en hygglig, an-
ständig och bra äldreomsorg och hur den förändrar
sig över tiden. Min bedömning är att den närmast har
försämrats. Men jag har inga fullödiga belägg för det,
och jag hoppas förstås att jag har fel. På den här
punkten blir min fråga alltså en aning öppnare: Är det
så att socialdemokraterna här i kammaren anser att
äldreomsorgen i vårt land i dag är bättre än för sju år
sedan?
Den fjärde punkten gällde vad vi får vi ut för de
pengar vi satsar på sjukvård. Enligt en rapport som
Landstingsförbundets ekonomer presenterade för två
år sedan förbättrades produktiviteten, det vi fick ut
per satsad vårdkrona, under de tre borgerliga åren
med ungefär 14 %. För varje krona fick vi 1994 ut
ungefär 14 % mer än vi fick tre år tidigare. De siffror
som sedan redovisas för den första delen av de soci-
aldemokratiska sju åren visar oförändrad produktivi-
tet. Det är alltså fram till 1997/98. När man gör pro-
gnoser för tiden därefter, framemot år 2004 - och då
har man förmodligen varit så pessimistisk att man
räknat med ett fortsatt socialdemokratiskt rege-
ringsinnehav - utgår man också från oförändrad pro-
duktivitet.
Min bedömning är, efter att ha läst de här rappor-
terna, att det tycks vara så att på tre borgerliga år får
man ut 14 % mer per krona för medborgarna i form
av vård, medan det förefaller som om det står still i
sju år, och förmodligen ett år till, dvs. åtta år, med
socialdemokratisk regering. Har jag fel eller har jag
rätt på den punkten?
Jag skulle också, för att använda denna debatt just
till debatt, vilja ställa en fråga till utskottets ordföran-
de Ingrid Burman, som denna gång, liksom flera
gånger förut, talar mycket väl om den generella väl-
färden. Min fråga har sin utgångspunkt i vad som har
hänt med de privata sjukvårdsförsäkringarna under de
här sju åren. Det var nämligen så att det i praktiken
var omöjligt att sälja privata sjukvårdsförsäkringar i
vårt land i början av 90-talet när köerna försvann. De
försäkringsmäklare och försäkringsbolag som ägnade
sig åt detta hade det ungefär lika svårt som kylskåps-
försäljare på Grönland. Men under de sju socialde-
mokratiska åren har antalet privata sjukvårdsförsäk-
ringar ökat i snabb takt och är i dagsläget ca 150 000.
Är det, med Ingrid Burmans definition på generell
välfärd, inte så att man måste säga att den generella
välfärden har försämrats under de här sju åren, att
döma av möjligheten att sälja privata sjukvårdsför-
säkringar?
Kenneth Johansson tog med rätta upp den väsent-
liga frågan hur vi använder våra pengar vad gäller
fördelningen mellan försäkringskassor och vård. Han
ställde frågor till Miljöpartiets representant om hur
det kom sig att Miljöpartiet på några veckor har änd-
rat uppfattning, från att i början av oktober ha väckt
en gemensam motion med Centerpartiet och Folkpar-
tiet om den finansiella samordningen till att på några
veckor, som sagt var, gå över till att vara för en annan
modell och i praktiken se till att det inte kunde bli
majoritet i utskottet och därmed inte i riksdagen för
en samordning en bit in på det nya året.
Det svar som Kenneth Johansson fick hoppas jag
berodde på okunnighet. Gör det inte det är det värre.
Den motion som väckts finns tillgänglig i denna riks-
dag. Den är inte hemlig. Den trepartimotionen finns
tillgänglig och vem som helst kan ta del av den. Mil-
jöpartiets talesman i dessa frågor skröt nyss något
oförsiktigt med att hon var väl påläst i den här frågan.
Fru talman! Vi har från Folkpartiets sida drivit
sjukvårdsfrågor i många år. Vi har förstås gjort det
därför att de är oerhört väsentliga för medborgarna.
Vi har i årets motion för framtiden pekat på sådana
saker som vårdpeng, behovet av finansiell samord-
ning, husläkarsystem, rättigheter för psykiskt sjuka,
en förbättrad tandvård och fler privata vårdgivare, för
att bara nämna några exempel. Skulle de förslagen
bifallas, vilket de knappast lär göra i dag, skulle
svensk sjukvård förbättras. Nu är det stor risk att vi
ovanpå de sju förlorade år svensk sjukvård har upp-
levt får ett förlorat år till fram till nästa års val.