Fru talman! Jag skulle vilja ta upp två saker med
anledning av Susanne Ebersteins anförande. Den
första är det som är grundläggande; att människor
känner trygghet i att kunna få vård i tid. Vi har nu
hört väldigt många fagra ord från Susanne Eberstein.
Hon talar om att alla naturligtvis ska tillförsäkras den
vård de behöver. Alla ska få behandling inom tre
månader. I mitt eget landsting sätter man nu upp en
åtgärdsplan för hur man ska åstadkomma detta. Under
de kommande tre åren avsätter vi 3,75 miljarder för
att minska köerna.
Nu är det så att det inte är några nya pengar, dessa
3,75 miljarder. Men jag skulle ändå vilja fråga Su-
sanne Eberstein en sak: Om ni nu gör så stora insat-
ser, varför händer då ingenting? Jag skulle vilja ställa
frågan: Varför behöver människor i socialdemokra-
tiska landsting vänta mycket längre på sjukvård än
människor i Stockholms läns landsting? Vad är det
som gör den stora skillnaden mellan där Socialdemo-
kraterna styr och där de borgerliga partierna styr, i
Stockholm. Det är den första frågan.
Den andra frågan handlar om tandvården. Det är
intressant att se att det nu är så på många punkter i
den här budgeten att vi och andra borgerliga partier
avsätter mer resurser än Socialdemokraterna. Vi gör
det för att vi anser att man inte ska vända dem ryggen
som verkligen behöver vårt gemensamma stöd.
Då säger Susanne Eberstein: Moderaterna satsar
bara 100 miljoner mer än vi på tandvård. Folkpartiet
satsar bara 300 miljoner mer än vi. Men det intres-
santa är den fråga som jag ställde i mitt inledningsan-
förande och som Susanne Eberstein faktiskt är skyl-
dig att svara på. Det är:Varför anser Susanne
Eberstein att behovet av högkostnadsskydd är större
för en välbärgad 65-åring än för en ensamstående 45-
årig mamma med försörjningsansvar för tonårsbarn?