Fru talman! Det sades tidigare att saker och ting
spretar åt rätt håll. Denna debatt har ett sådant upp-
lägg att den spretar åt alla håll. Det skulle vara bra
om man kunde lägga upp den på ett annat sätt.
Det finns en rad hälsofrågor som känns särskilt
viktiga att debattera och som är särskilt aktuella,
exempelvis narkotikaproblematiken bland ungdomar.
Det inser man om man tar del av den senaste tidens
rapporter, och särskilt Narkotikakommissionens rap-
port. Där finns ett stort underlag för förslag till åtgär-
der för att förbättra situationen. Men eftersom propo-
sitionen snart tas upp i kammaren avvaktar jag med
att ta upp denna fråga.
Jag tänker koncentrera mig på att tala om något
som är väldigt viktigt för vår hälsa, och det är våra
tänder. Tandhälsa är en folkhälsofråga, och tyvärr
ibland också en social fråga. Dålig tandhälsa kan i
värsta fall leda till social utslagning.
Det har tidigare förekommit kommunala beslut i
socialnämnder som inneburit att en hjälpbehövande
skulle få lagat endast så många tänder som erfordra-
des för att denne skulle kunna intaga föda. Ett sådant
beslut kan enbart betraktas som rent kränkande för
den hjälpsökande.
Tänder har inte enbart en viktig funktion när det
gäller näringsintaget utan är också en del av en män-
niskas utseende och självkänsla. Många har vittnat
om den osäkerhet som en dålig munhälsa kan ge
upphov till.
Forskare har kunnat klarlägga ett antal samband
mellan dålig munhälsa och olika sjukdomar. Den som
lider av tandlossning löper större risk att drabbas av
hjärt- och kärlsjukdomar, liksom av hjärnblödnig och
diabetes.
Tänderna är en viktig del av kroppen. Detta skulle
inte behöva sägas, utan det borde ses som självskri-
vet. Likväl görs en markant åtskillnad både organi-
satoriskt och ersättningsmässigt mellan tandvården
och den övriga vården. Att detta har historiska orsa-
ker kan inte tas som försvar när det gäller hur tand-
vården och ersättningssystemen ska utformas i fram-
tiden.
På sikt finns det endast en hållbar lösning, och det
är en gemensam lösning med ett högkostnadsskydd
för all medicinsk vård, där tandvård ingår. Det behövs
alltså en översyn av tandvårdsförsäkringen, och den
måste göras till en del av den allmänna sjukförsäk-
ringen, vilket vi har framfört i reservation 2.
Tandhälsa får inte utvecklas till en socioekono-
misk fråga. Det får inte endast vara de som har råd
som kan upprätthålla riktig tandhälsa. Det finns fak-
tiskt tendenser till det.
Vi kristdemokrater har i våra budgetförslag under
många år avsatt ett antal hundra miljoner mer än
regeringen för ekonomisk lindring för personer med
låga inkomster och stora tandvårdskostnader. Trots
kritik mot våra förslag från företrädare för regerings-
partiet har regeringen följt i våra spår, och därmed har
påståendena om otillräcklig finansiering omgående
upphört. Resurser värderas tydligen olika beroende på
vem som kommer med förslagen.
Regeringen har tillsatt en utredare, som i våras
framlade ett delbetänkande. Arbetet ska avslutas den
31 mars 2002.
Vad som framkommit hittills från bl.a. regerings-
håll är tankar om ett särskilt tandvårdsstöd till perso-
ner över 65 år. Detta har mötts av kritik från tandlä-
karhåll. I likhet med oss kristdemokrater menar man
att stödbehovet inte kan avgränsas till människor i en
specifik ålder. Behovet finns i alla åldersgrupper.
Dessutom gäller stödet inte vanliga tandvårdsåtgärder
utan enbart vissa arbeten. Ett sådant förslag måste
anses som vilseledande för dem som kommer att
omfattas av stödet.
Det är också viktigt att tillgången på tandläkare
och tandvårdspersonal säkras och att villkoren för
tandläkare förbättras, så att vi kan behålla de tandlä-
kare vi har i landet och så att de kan fortsätta att ar-
beta här i Sverige.
Fru talman! En viktig del i tandvården är de fyll-
nadsmaterial som används. Det har visat sig att
många människor har fått besvär av bl.a. amalgam,
som innehåller det mycket giftiga ämnet kvicksilver.
Ett antal forskningsrapporter har visat på kvicksilv-
rets skadeverkningar.
Bestämmelser om en större försiktighet med an-
vändandet av amalgam har också införts. Sedan 1995
är det inte tillåtet att laga barns tänder med amalgam.
Undantag ges för barn som är svåra att behandla. Det
kan handla om barn med tandläkarskräck och barn
med funktionshinder eller om barn med traumatiska
upplevelser från andra länder och kulturer. Undanta-
get har tillkommit på begäran från tandläkarna.
Detta kan dock inte motivera att så många som
700 barn i Västra Götaland har fått sina tänder lagade
med amalgam. Det måste göras en uppföljning av
barns hälsa i relation till silveramalgamfyllningar.
Det är viktigt att amalgam avvecklas som tand-
fyllnadsmaterial och ersätts av sådant som inte ger
skador eller biverkningar. Det finns andra ersätt-
ningsmaterial, men de bör användas med urskiljning
eftersom även dessa kan inverka menligt på hälsan.
Det är viktigt att forskningen på området fortsätter, så
att vi får fram bättre och mer hälsofrämjande fyll-
nadsmaterial.
Folkhälsoaspekten i tandhälsan kan inte nog beto-
nas. Den naturgivna utrustningen är bäst och bör
bibehållas så länge som möjligt. Det förebyggande
arbetet med att påverka barn och ungdomar till att
vårda sina tänder måste ha hög prioritet i folkhälsoar-
betet i kommuner och landsting.
Det finns mycket mer att säga på olika områden,
men jag avslutar ändå med att yrka bifall till reserva-
tion 16. Vi står givetvis bakom samtliga våra reser-
vationer.