Herr talman! Det var många frågor. Jag skall se om
jag hinner med alla inom den tid jag har till mitt
förfogande.
Jag skall börja med den fråga som både Birgitta
Hambraeus och Bengt Hurtig har tagit upp,
nämligen vad som händer vid ett medlemskapsavtal
och vad som händer med de undantag som vi
förhandlar oss till. Ulf Dinkelspiel svarade på den
frågan, men jag tror ändå att det vore bra om jag
kan ytterligare utvidga svaret.
EES-avtalet tolkades gentemot Romfördraget,
precis som jag har sagt i interpellationssvaret,
beroende på att EES-avtalet är ett s.k.
associationsavtal. Det måste alltså överensstämma
med Romfördraget. Däremot behöver ett
medlemskapsavtal inte överensstämma med
Romfördraget. Det innebär i själva verket att vi
ändrar Romfördraget i enlighet med
medlemskapsavtalet.
Det är ändå givet att avtalet kan prövas av EG-
domstolen. Men då prövas det alltså inte mot
Romfördraget, utan det prövas utifrån vanlig
avtalstolkning, nämligen parternas avsikter med
fördraget, vilket är någonting helt annat. En sådan
avtalstolkning är vi vana vid här i Sverige i alla
möjliga sammanhang.
Det som är viktigt i sammanhanget är att man
skriver ett tillräckligt tydligt avtal så att man inte
hamnar i oklarheter. Ett medlemskapsavtal tolkas
alltså inte mot Romfördraget, utan det tolkas
utifrån parternas avsikter med avtalet. Det om
detta.
Birgitta Hambraeus säger att det blir oklarheter när
två rättsordningar skall fungera jämsides. Det kan
jag naturligtvis hålla med om. Visst kan det
uppkomma oklarheter. Men EG-rätten har för
närvarande inga regler om offentlighet. Det finns
alltså ytterst litet regler på detta område. Det enda
som rör medlemsstaterna i det sammanhanget är
den s.k. arkivförordningen. I övrigt har EG regler
enbart för EG:s inre arbete, dvs. för EG:s
institutioner.
Det är alltså medlemsländernas nationella
lagstiftning som gäller när det är fråga om
offentlighet och sekretess. Det måste man hålla i
minnet. I och med detta tycker jag att en hel del av
de oklarheter som Birgitta Hambraeus pekar på
blir uppklarade.
Det är, som jag sade i interpellationssvaret,
självklart att de ärenden som vi kommer att ha i
EG/EU-samarbetet blir att betrakta som
utrikesärenden. Det är en fråga som har oroat mig
med tanke på den starka utrikessekretess och det
omvända skaderekvisit som finns i sammanhanget.
Det var just av den anledningen som jag i fjol
tillsatte en utredning -- det är Daniel Tarschys som
är särskild utredare -- för att åstadkomma större
öppenhet. Direktiven är mycket klara på den
punkten. Daniel Tarschys kommer inom kort att
lägga fram sitt betänkande. Jag har förhoppningar
om att det skall innebära att vi kan lösa detta
problem på ett tillfredsställande sätt.
Man måste skilja mellan meddelarskyddet, som är
en sak, och de dokument vi får från EU, som är en
annan sak, Birgitta Hambraeus. När det gäller
dokumenten kommer utrikessekretessen att gälla.
Som jag nyss sade hoppas jag ändå att vi får en
tillfredsställande lösning beträffande sekretessen i
det avseendet, så att vi skall kunna få en betydligt
större öppenhet än vad nuvarande regler medger.
Meddelarskyddet innebär att en enskild tjänsteman
kan välja att ge uppgifter till massmedierna Det är
alltså upp till den enskilde tjänstemannen att göra
det eller inte, och källan får inte efterforskas.
Hur skall EU reagera på detta? EU kan knappast
reagera på detta. Om en svensk tjänsteman
beslutar sig för att ge uppgifter till massmedierna
får inte massmedierna enligt våra regler tala om
vem det är som har gett uppgifterna och varifrån de
kommer.
Är det däremot fråga om ett dokument, Birgitta
Hambraeus, är det myndigheten som på ett annat
sätt ställs till svars. Meddelarfriheten kommer,
enligt min mening, att fungera tillfredsställande
enligt våra egna grundlagsregler.
Att förhandlingsinstruktioner till förhandlare är
hemliga tycker jag är självklart. Annars ger man
upp sin förhandlingsposition i samma ögonblick
som man talar om precis hur man har tänkt sig att
taktiken skall läggas upp. Jag tror inte att någon
svensk vill att man skall lägga sig helt öppen och
tala om exakt hur Sverige skall agera. Det är ju
fråga om taktik. Det har ingenting med
offentlighetsprincipen att göra.