Herr talman! Formellt diskuterar vi ett stort antal
nya bestämmelser inom ramen för EES-avtalet.
Reellt diskuterar vi naturligvis också, även om det
inte sägs rent ut hela tiden, Sveriges framtida
relationer till resten av det demokratiska Europa.
EES-avtalet avsågs ju från början, när tanken först
väcktes av Jacques Delors och andra, vara ett
alternativ till medlemskap för de länder som antogs
vilja delta i det utvidgade och fördjupade
Europasamarbetet. Det var ett stickspår, om man
så vill, där några länder tills vidare skulle kunna
parkeras medan den europeiska gemenskapen gick
vidare med att fördjupa sitt eget samarbete.
Revolutionerna i Öst- och Centraleuropa 1989--
1991 ändrade förutsättningarna radikalt.
För dem som är för ett svenskt medlemskap i den
europeiska unionen är detta inte något problem.
EES-avtalet är inte idealiskt. Men det går att leva
med som ett övergångsarrangemang tills vi får
fullvärdig rösträtt i det gemensamma,
demokratiska Europa, vilket är den enda rimliga
mål som både Sverige och andra länder kan sätta
upp i den nya situation som vi lever i.
För dem som av olika, ofta mycket skiftande skäl
motsätter sig svenskt medlemskap i den europeiska
unionen är givetvis hela denna principiella
frågeställning mycket svårare.
Det första alternativet är att på något sätt behålla
EES-avtalet och avstå från EU-medlemskap. Det
betyder att man accepterar ett nära beroende, att
man accepterar full svensk delaktighet i den inre
marknaden och att man väljer att i den mån man
försöker utöva något inflytande är det som en del i
en större part som förhandlar med den europeiska
gemenskapen. Det är inte något direkt, aktivt
svenskt deltagande i de gemensamma besluten,
utan det är ett indirekt och passivt engagemang.
Vidare innebär givetvis denna uppläggning att man
långsiktigt -- och med långsiktigt menar jag inte i en
avlägsen framtid, utan inom kanske bara ett fåtal
år -- riskerar att försätta Sverige i en ohållbar
situation.
Ju fler av de EFTA-länder som nu omfattas av EES-
avtalet som går med i den europeiska unionen,
desto mer urholkas naturligtvis hela avtalet. EFTA-
länderna blir en allt svagare motpart till EU. Till
sist finns kanske inte något EES-avtal alls mer än
ett bilateralt avtal mellan Sverige och hela det
övriga Europa.
Vi har hört Birgitta Hambraeus beskriva det stora
inflytande som vi kan utöva genom EES-avtalet.
Jag skall inte förneka att vi kan utöva ett visst
inflytande. Men poängen är att vi inte utövar det
aktivt som en fullvärdig part i det gemensamma
europeiska politiska spelet, utan indirekt och
passivt.
Det handlar till sist om möjligheten att vägra att
godta beslut som har fattats. Då uteblir de
gemensamma reglerna på just det området, men vi
bidrar inte till att några nya regler har kunnat
utarbetats under resans gång. Det handlar om just
detta att anta eller förkasta.
Det är litet förunderligt att höra beskrivningen av
hur oerhört skickligt svenska företrädare antas
kunna agera och redan agerar inom ramen för EES-
samarbetet, samtidigt som vi uppenbarligen skall
tro, om man skall följa Birgitta Hambraeus, att
samma svenska företrädare kommer att sakna alla
möjligheter att agera skickligt och kompetent för
svenska intressen när vi är fullvärdiga medlemmar
i unionen.
Det är naturligtvis något som inte stämmer här.
Hela argumenteringen är uppenbart konstruerad
för att understödja Birgitta Hambraeus huvudtes,
nämligen att det djupare Europasamarbetet är
felaktigt.
Då är vi också inne på alternativ två. Det är på sätt
och vis rakare. Det är att säga nej till EES som
sådant och riva upp avtalet. Ibland heter det
omförhandla, men det förutsätter att man river upp
avtalet. Det är, som Pär Granstedt sade,
utomordentligt osannolikt att något särskilt mycket
annorlunda än vad vi redan har skulle kunna
komma ut av detta. Det handlar ju om den inre
marknaden som sådan, och där finns ett
regelsystem på plats.
I praktiken är denna hållning en politik för
isolering. Det syns faktiskt också i en del av
agitationen mot EU. Kritiken riktas mot den inre
marknaden sådan den redan är, och som vi redan
genom EES-avtalet har del i. Det är egentligen
detta som mycket av kritiken handlar om, och inte
om innebörden av ett medlemskap.
Det har varit rätt intressant att lyssna på
replikskiftet mellan Vänstern och Birgitta
Hambraeus. Det illusterar det dilemma som nej-
sägare befinner sig i. På något sätt måste man
förhålla sig till den demokratiska gemenskap som
nu växer fram över hela Europa. Men alla förslag
som innebär fullt svenskt deltagande och att aktivt
försöka att vara med i processen vill man av
ideologiska skäl avvisa. Då hamnar man i dessa
märkliga positioner. Hur man än vänder sig
försätter man långsiktigt landet i en ganska ohållbar
situation.
Därför är naturligtvis den enda rimliga slutsatsen
att med respekt för den kritik mot EES-avtalets
ofullkomligheter som här har formulerats gå vidare
och se till att Sverige blir fullvärdig medlem. Då
löser vi också dilemmat för nej-sidan, och det vill
jag gärna medverka till.