Herr talman! Jag börjar med att upprepa den fråga
som jag ställde här i talarstolen till Sonja Fransson:
Varför har Socialdemokraterna ändrat sig när det
gäller synen på företagshälsovården och behovet av
en obligatorisk företagshälsovård?
Sonja Fransson refererar till den höga statsskulden
och de i och för sig måttliga satsningarna - det rör sig
om 19 miljarder kronor - på arbetshandikappade.
Men faktum är att långtidssjukskrivna kostar samhäl-
let 15 miljarder kronor varje år. Förtidspensioneringen
kostar 35 miljarder kronor per år - dvs. 50 miljarder
årligen.
När vi begränsar möjligheterna för arbetshandi-
kappade och för rehabilitering finns risken att vi bara
flyttar pengar från ett utgiftskonto till ett annat.
När det gäller det nya taket för lönebidragen delar
jag Sonja Franssons uppfattning. Det gäller då statligt
anställda och anställda i privat näringsliv. Men Sonja
Fransson glömmer en stor och viktig grupp: de an-
ställda i ideella organisationer. Där tillskapades en
arbetsmarknad som inte fanns tidigare för arbetshan-
dikappade. De här organisationerna har inga ekono-
miska möjligheter att öka löneutrymmet. De lever
med sänkta kommunala och statliga bidrag, och de
uppskattar sina anställda men har inte råd att ha kvar
dem.