Herr talman! Antalet förtidspensionärer har ökat
kraftigt. De utgör i dag över 400 000 personer. Det
motsvarar mer än 9 % av arbetskraften.
Under 1993 förtidspensionerades 62 500 personer.
Lägg därtill drygt 150 000 långtidssjukskrivna, som
svarar för hälften av kostnaderna i sjukförsäkringen
eller 15 miljarder kronor per år.
Varje år skadas alltså ett stort antal människor i
arbetslivet. I dag drabbas också yngre och medelål-
ders. Att förebygga arbetsskador och att rehabilitera
långtidssjukskrivna för att få dem tillbaka i arbete är
en god affär, mänskligt och ekonomiskt, både för
arbetsgivare och för samhälle.
Grunden för att vi skall sluta producera förtids-
pensionärer och långtidssjukskrivna är ett förebyg-
gande arbetsmiljöarbete och en snabb och aktiv re-
habilitering för dem som har skadats i arbetet.
Vänsterpartiet har motionerat om en obligatorisk
företagshälsovård som ett instrument för att förebygga
arbetsskador. Socialdemokraterna lade så sent som
förra året fram en nästan identisk partimotion där man
med kraft argumenterade för behovet av en obligato-
risk företagshälsovård.
Nu avvisar samma socialdemokrati vår motion
och säger att det under senare år har uppnåtts så posi-
tiva resultat i arbetsmiljöarbetet och att utskottet un-
der senare år har intagit ståndpunkten att man borde
avvakta möjligheterna att få till stånd en avtalsregle-
ring av företagshälsovården och dess verksamhet. Det
är den ståndpunkt som den tidigare majoriteten, den
borgerliga majoriteten, i utskottet intagit och som
socialdemokraterna år efter år i oppositionsställning
motionerat emot.
Min fråga till socialdemokraterna blir därför: Vad
har hänt som har fått er att ändra uppfattning? Eller
var er oppositionspolitik bara ett spel för gallerierna?
I dag finns 90 000 arbetshandikappade i åtgärder
eller i arbetslöshet. Handikapputredningen visade att
arbetslösheten bland grupper med omfattande funk-
tionshinder var så hög som 60-65 %. Många unga går
direkt från skola till förtidspension och får aldrig en
möjlighet att komma ut i samhället.
Människor med funktionsnedsättning utestängs
alltså från arbetslivet. I det läget föreslår utskottets
majoritet ytterligare besparingar som drabbar de ar-
betshandikappade och ökar utslagningen ur arbetsli-
vet. Man sänker nivåerna på lönebidraget, vilket
kommer att få till konsekvens att ideella organisatio-
ner, dvs. folkrörelser, idrottsrörelser, m.fl., kommer
att få svårt att behålla dem som i dag är anställda med
lönebidrag. Dessa organisationer har ingen ekonomisk
buffert som skulle göra det möjligt för dem att bära
ytterligare lönekostnader.
Utskottets förslag kommer alltså direkt att minska
de arbetshandikappades arbetsmarknad och innebär i
sin förlängning att de slussas över från lönearbete till
förtidspension. Redan i dag omförhandlas lönebidra-
gen varje år och individuellt, i akt och mening att
minska andelen bidrag där det är möjligt. Det här är
en bra princip. På så sätt undviks uppsägningar av
arbetshandikappade, samtidigt som det sätter press på
de arbetsgivare som har ekonomisk möjlighet att
minska bidragsdelen.
Att införa en generell begränsning, sänka taket,
innebär att man slår blint, och det innebär att arbets-
marknaden för de arbetshandikappade minskas. I en
budget som prioriterar sysselsättningsfrågorna fram-
står förslaget som lätt absurt.
I stället behövs fler lönebidragsplatser, så att för-
tidspensionering inte blir ett försörjningsalternativ och
så att de arbetshandikappade ges en reell möjlighet att
finnas på den svenska arbetsmarknaden.
Utskottet föreslår också besparingar på den yrkes-
inriktade rehabiliteringen, den rehabilitering som skall
leda människor tillbaka till arbetslivet när de har en
arbetsskada eller har varit långtidssjukskrivna. Det
måste stå klart för alla att alternativet till rehabilite-
ring ofta är passivt bidragsberoende inom socialför-
säkringssystemet eller inom a-kassan eller förtids-
pensionering, med allt vad det innebär av risk för
social utslagning och marginalisering.
Att så kraftigt minska på resurserna till AMI sam-
tidigt som 50 000 årligen slås ut ur arbetslivet är för
Vänsterpartiet obegripligt. Även i tider med ett be-
svärligt statsfinansiellt läge måste yrkesinriktad re-
habilitering vara en prioriterad uppgift, så att männi-
skor kan stanna kvar i arbetslivet.
Vänsterpartiet kan inte heller acceptera förslaget
att sänka utbildningsbidraget för inskrivna vid AMI.
På sikt måste arbetsgivarna ta ett större ansvar för en
aktiv rehabilitering. Det går inte att fortsätta med ett
arbetsliv som slår ut människor och där arbetsgivarna
överlåter ansvaret för detta till samhället och till de
enskilda individerna. I det betänkande som vi nu be-
handlar finns inga förslag som leder i den riktningen.
Vänsterpartiet har därför motionerat om att regeringen
skall återkomma med förslag till konkreta lösningar
och med offensiva förslag inom arbetslivsområdet,
där arbetsmiljöfrågorna och rehabiliteringen är en
viktig del.
Utskottets majoritet föreslår också minskade an-
slag till Samhall. Även det drabbar de arbetshandi-
kappades möjlighet att få arbete. Samhall har visat att
det arbete man utför är lönsamt, både mänskligt och
ekonomiskt. T.ex. skulle 1 500 nya platser ge en sam-
hällsekonomisk vinst på 90 miljoner, detta i form av
minskade bidrag och ökade skatteintäkter. Det är
alltså både mänskligt och samhällsekonomiskt lön-
samt att satsa på jobb för arbetshandikappade. Sam-
hall har lyckats väl både med att bredda sin verksam-
het och med att leda arbetshandikappade från anställ-
ning i Samhall över till en annan arbetsmarknad.
Samhall är en stor och viktig del av arbetshandikap-
pades arbetsmarknad. Ett besparingskrav av den stor-
lek som utskottet föreslår är ytterligare ett slag mot de
handikappade.
För många funktionshindrade är rätten och möj-
ligheten till ett arbetsbiträde en förutsättning för att
kunna finnas på arbetsmarknaden. T.ex. synskadade
och döva har ofta stora behov av arbetsbiträdeshjälp
vid bl.a. informationsinhämtning. Menar vi allvar med
att alla skall ha rätt och möjlighet till arbete måste vi
också skapa möjligheterna. Då måste reglerna för
arbetsbiträden ändras så att bidrag kan lämnas även
till handikappade som har anställning med lönebidrag
och bidragsnivåerna ses över.
Handikapputredningen har i sitt kartläggningsbe-
tänkande visat på vad många av oss redan känt till,
nämligen att funktionshindrade i sitt dagliga liv utsätts
för begränsningar på många områden, bl.a. arbets-
livsområdet. Utredningen föreslog bl.a. en lag om
arbetslivets tillgänglighet för människor med funk-
tionshinder. I Vänsterpartiet tycker vi att det nu är
dags att stifta den lagen. Förslaget finns, utredningen
är gjord.
Slutligen, herr talman, kan jag konstatera att ut-
skottet i sitt betänkande säger att det är ytterst angelä-
get att funktionshindrade människors delaktighet i
samhället och deras möjlighet att aktivt delta i arbets-
livet förbättras. Men samtidigt som man säger det
föreslår man nu begränsningar i lönebidragsnivån,
man vill minska anslagen till Samhall och man vill
minska anslagen till den yrkesinriktade rehabilitering-
en, dvs. man föreslår besparingar som går ut över de
arbetshandikappade och deras rätt till arbete.
I Vänsterpartiet är vi inte bara besvikna. Vi känner
också en stor vrede över ett samhälle som så cyniskt
gör besparingar som går ut över de svagaste på ar-
betsmarknaden och rycker undan förutsättningarna för
att de skall kunna finnas kvar i arbetslivet i stället för
att pytsas över till bidragssystemen.
Herr talman! Vänsterpartiet har väckt en rad mo-
tioner inom området och reserverat sig till förmån för
samtliga. Vi avser att fortsätta driva de här frågorna,
men för att spara kammarens tid nöjer jag mig här
med att yrka bifall till reservationerna nr 2, 8, 12 och
16.