Herr talman! Det som är kärnan i svensk arbets-
marknadspolitik är att i alla lägen hävda arbetslinjen.
Det är viktigt att alltid ha den utgångspunkten för att
inte gå fel i det besvärliga och komplexa läge som den
svenska arbetsmarknadspolitiken befinner sig i.
Vi talar i dag om massarbetslöshet, och därför är
det svårt att hitta en term som på ett bra sätt beskriver
situationen för de många arbetshandikappade på ar-
betsmarknaden. Megamassarbetslöshet låter krystat,
men vi minns alla den redovisning som Handikapput-
redningen gjorde redan 1991, i en ganska god kon-
junktur, av att arbetslösheten var 70 % i vissa grupper
med de svåraste funktionshindren. Det är siffror som
skrämmer, och de blir inte bättre av att vi i dag har att
ta ställning till ett utskottsförslag som riskerar att
ytterligare öka arbetslösheten hos en redan mycket
utsatt grupp.
Därför anser vi i Folkpartiet att den del av arbets-
marknadspolitiken som vi har att behandla i dag är
särskilt viktig. Det handlar inte om att favorisera
funktionshindrade gentemot andra grupper på arbets-
marknaden, utan om att ge funktionshindrade en rim-
lig chans till en meningsfull sysselsättning och ett mer
värdigt liv. Vi har lång väg att gå. Men det förutsätter
att vi fortsätter att arbeta med visionen om ett samhäl-
le där alla oavsett förutsättningar ges samma chans.
Väljer riksdagen i dag att följa utskottsmajoriteten
innebär det ett litet steg tillbaka.
Utskottsmajoriteten säger ungefär så här: Det
måste sparas på alla områden. Vi kan inte tillåta oss
högre utgifter i det nuvarande statsfinansiella läget,
och vi satsar trots allt ändå rätt mycket pengar på de
arbetshandikappade. Enligt vår uppfattning håller inte
detta resonemang i alla delar.
För det första innebär politik att prioritera. Att sä-
ga att vissa insatser är viktigare än andra är faktiskt
både politikens uppgift och skyldighet. Det är därför
vi i Folkpartiet väljer att lägga 500 miljoner kronor
mer än utskottsmajoriteten på insatser för funktions-
hindrade på arbetsmarknaden. Det är inte 500 miljo-
ner som vi sprätter i väg - det är 500 miljoner som är
fullt ut finansierade i vårt budgetalternativ. Det är
t.ex. en tiondel av vad RAS kostade. Det handlar som
sagt om att prioritera.
För det andra kan man med fog påstå att det i
stället blir en ekonomisk vinst för samhället att göra
de satsningar på lönebidrag och på Samhall som vi i
Folkpartiet förordar tillsammans med andra. I själva
verket innebär en extra satsning mer en omprioritering
än en extra utgift. Resurser som i dag bekostar uppe-
hället för funktionshindrade i passiva åtgärder växlas
till resurser för offensiva, aktiva åtgärder och leder till
ökad sysselsättning inom Samhall och ökad syssel-
sättning på den reguljära arbetsmarknaden genom att
vi avstår från att försämra villkoren för lönebidrag.
Det är det som brukar kallas aktiv arbetsmarknads-
politik. Det är det som brukar kallas att hävda ar-
betslinjen. Detta måste omfatta även de arbetshandi-
kappade, anser vi.
Herr talman! Kunskap sitter i knoppen mer än i
kroppen. Det finns egentligen ingen ursäkt för att
fysiskt funktionshindrade inte har kommit ut på den
reguljära arbetsmarknaden i större utsträckning än vad
som i dag är fallet. Den drastiska teknikutveckling
som arbetslivet genomgår i dag borde öka de fysiskt
funktionshindrades möjligheter att få jobb, dels därför
att teknikstödet för funktionshindrade i dag är så
avancerat att handikappet i de allra flesta fall kan
reduceras till ett minimum, dels därför att den moder-
na arbetsmarknaden värderar kunskap alltmer och
fysisk förmåga allt mindre.
Hur funktionshindrad en människa är beror mer på
miljön hon vistas i än på hennes handikapp i sig. Det
är alltså fullt möjligt att väsentligt reducera handikap-
pets betydelse i arbetslivet om ambitionen finns. Där
har vi i politiken en stor uppgift, inte bara att informe-
ra utan också att skapa opinion mot de fördomar som
alltjämt finns i arbetslivet och bland arbetsgivarna.
Det finns flera skäl att vara kritisk mot utskottsma-
joritetens förslag att sänka nivån på lönebidragen. Det
finns risk att många funktionshindrade som i dag har
meningsfull sysselsättning i bl.a. föreningslivet kom-
mer att förlora sina jobb.
Men vi är också kritiska av principiella skäl. De
principer vi i dag har för att beräkna lönebidragets
nivå är delvis föråldrade. De utgår i första hand från
personens handikapp. Ändå vet vi att graden av han-
dikapp i högre grad är beroende av de arbetsuppgifter
den funktionshindrade har att utföra och av hur väl
teknikstödet är utformat på arbetsplatsen än av perso-
nens faktiska handikapp.
Handläggarna i lönebidragsärenden är väl inför-
stådda med att så är fallet. De har också den kunskap
som behövs för att tillsammans med arbetsgivare
komma överens om lönebidragets nivå. Dessutom
finns möjlighet att efter en tid omförhandla lönebidra-
gets storlek.
När utskottsmajoriteten nu vill gå in och detaljreg-
lera detta förfarande ytterligare riskerar vi att få en
situation där lönebidragshandläggarnas handlingsfri-
het begränsas och färre funktionshindrade får jobb.
Det är bl.a. av den anledningen som vi i Folkpartiet
går emot denna försämring.
Vi kan alltså konstatera att funktionshindrade över
lag har det betydligt svårare på arbetsmarknaden än
andra grupper i samhället. Men även inom gruppen
funktionshindrade finns det stora skillnader. Den
kanske mest utsatta gruppen är de psykiskt funk-
tionshindrade. Denna grupp funktionshindrade har
hamnat på undantag över lag i handikappolitiken och
har det mycket svårt på arbetsmarknaden. Det är inte
minst ur denna aspekt som Folkpartiet förordar att
Samhall ges möjlighet att anställa ytterligare 1 500
personer. Samhall har visat sig vara ett bra alternativ
för de psykiskt funktionshindrade. Här kan arbetstem-
po, arbetsuppgifter och arbetslag skräddarsys för att
passa den enskildes behov, vilket är särskilt viktigt för
de psykiskt funktionshindrade.
Herr talman! Det finns stora mänskliga och eko-
nomiska vinster för samhället med att bedriva en
offensiv arbetslivspolitik. Med enkla åtgärder kan
funktionshindrade ges en möjlighet till meningsfull
sysselsättning och ett värdigt liv i stället för en passiv
tillvaro, ofta med förtidspension.
Jag står bakom de reservationer som Folkpartiet
har avgivit i utskottet men vill här yrka bifall dels till
dem som Elving Andersson har yrkat bifall till, reser-
vation 3 och 4, dels till reservation 7.