Herr talman! Att skapa sysselsättning till flera el-
ler att minska arbetslösheten är det bästa sättet att
minska budgetunderskottet och statsskulden. Det har
sagts många gånger av många politiker.
I fråga om sysselsättning för personer med handi-
kapp gäller alldeles speciella regler och förhållanden.
Men generellt kan sägas att vi - dvs. samhället och vi
politiker - har ett speciellt ansvar. Det gäller nästan
alltid personer som inget hellre vill än att få jobba
precis som vi andra. Det gäller personer som har det
besvärligt ändå och som dessutom inte får en chans att
komma ut på arbetsmarknaden, framför allt inte när
arbetsmarknaden ser så hemsk ut som den gör just nu.
Enligt säkra uppgifter som jag har fått behöver nu
ca 100 000 handikappade stöd för att de skall få ett
jobb. Detta har Ronny Olander, Bengt Kronblad och
jag väckt två motioner om. Den ena motionen handlar
om att man skall skapa fler jobb inom Samhall, och
den andra handlar om åtgärder för att skapa fler jobb
för personer med funktionshinder.
När man sedan ser vad utskottet har skrivit om
dessa motioner, A202 och A289, blir man minst sagt
ledsen. Utskottet hänger upp avstyrkandet på två
argument. Det första argumentet är att man måste
spara, och det andra är att utskottet tidigare har av-
styrkt. Jag tycker att båda argumenten är dåliga.
Man slösar med både pengar och människor när
man väljer det alternativ till arbete som finns för de
arbetshandikappade, dvs. många och långa sjukperio-
der, sjukbidrag eller förtidspension som leder till
passivitet. Arbete betyder i stället att dessa personer
får lön och betalar skatt. Dessutom betyder ett arbete
väldigt mycket för självförtroendet och möjligheten
att klara sig själv.
När det gäller antalet anställda inom Samhall sade
Sonja Fransson att alla handikappade ju inte kan få
anställning i Samhall. Jag utgår ifrån att det var en
felsägning. Jag har här pekat på att det finns 100 000
handikappade som just nu står utanför arbetsmarkna-
den och som behöver hjälp för att få ett jobb. Det är
alltså inte fråga om alla handikappade, utan det gäller
600-1 000 personer. Dessutom skulle jag kunna tala
mycket och länge om Samhalls framgångsrika arbete
med att slussa ut människor från Samhall. Jag hoppas
att det där var en felsägning.
Så länge som arbetsmarknaden ser så hemsk ut
som den nu gör är det ingen som helst fara med en så
pass liten ökning av antalet som vi föreslår. Vi kräver
ju en plan för att man skall kunna öka antalet anställ-
da inom Samhall, och det tycker jag är i högsta grad
rimligt.
Vi har föreslagit att när man börjar med löne-
bidrag skall man inte ha något tak, utan att man borde
kunna få ut upp till 100 %. När man sedan har börjat
jobba och kanske gjort så mycket att man drar in
pengar till sin organisation eller när man visar att man
gör ett fint jobb, kan detta lösas genom en minskning
av anslaget eller genom att det utbetalas anslag på
annat sätt. Sonja Fransson var t.ex. inne på att kom-
muner eller andra skulle kunna ställa upp med pengar.
Men det blir ju litet konstigt. Först minskar man
anslaget till 80 % och sedan tror man att andra skall
gå in och hjälpa till. Det betyder att väldigt många
kommer att avstå från att anställa personer. En del får
kanske friställa den personal som i dag är anställd
med lönebidrag. Det här är allvarligt.
Sonja Fransson tog upp ett exempel om en myn-
dighet. Myndigheterna kan säkert klara detta. Men de
ideella organisationerna - handikapporganisationer
och idrottsorganisationer - kommer att få problem.
Jag tycker att man borde titta på detta innan man
sänker anslaget.
Herr talman! Låt mig ändå konstatera att utskottet
tycks resonera så här: Vi sparar mest genom att mins-
ka anslaget eller skärpa kraven för att handikappade
skall få jobb. Det berör framför allt de 100 000 perso-
ner som i dag bankar på dörren och vill in på arbets-
marknaden, men också dem som kanske redan har ett
jobb som de riskerar att förlora genom dessa föränd-
ringar.
Jag kan förstå att man i besparingstider resonerar
så här. Men det borde finnas en vision, en plan, för
hur vi skall klara dessa personer som inget hellre vill
än att ha ett jobb.
När det gäller ungdomarna, som är en annan svag
grupp, är vi duktiga. Vi har en plan och förslag till
åtgärder som skulle innebära att vi i stort sett fick bort
ungdomsarbetslösheten. Men när det gäller de handi-
kappade saknas en sådan plan.
Jag skulle gärna vilja höra vad Sonja Fransson sä-
ger om en vision eller en plan för hur vi skall kunna
klara en sådan svår situation för en utsatt grupp.
Herr talman! Om det blir votering på de punkter
som berör våra motioner, t.ex. reservationerna 5 och 9
från Hans Andersson som delvis betyder bifall till
våra motioner, kommer jag att stödja reservationerna.