Herr talman! Med en definition av Arktis som allt norr om polcirkeln är Kiruna en del av Arktis, och oljeborrningen i Kiruna är som bekant ganska begränsad. Jag tror att vi kan enas om en hanterbar definition av vad som är en problematisk oljeborrning i Arktis och som inte får ett löjets skimmer över sig. Det tror jag inte är något problem.
Problemet är att få till stånd en sådan överenskommelse på riktigt. Man har lyckats göra Antarktis till ett skyddat område. Det är förvisso en kontinent med vatten runt omkring i stället för land, men det visar att om den internationella viljan finns går det att nå överenskommelser för att skydda en känslig miljö. Jag skulle gärna se att man försökte göra något liknande med Arktis.
När det gäller ramverket får vi väl helt enkelt diskutera vad vi ställer för krav på ett sådant, om det räcker att vi har långsiktiga mål, vilka kontrollstationer vi behöver på vägen, på vilket sätt vi behöver hålla politiker ansvariga för att nå målet, på vilket sätt vi behöver bindande utsläppstak, och inte minst om vi är överens om vilka mål vi siktar mot.
Det är spännande att höra Anita Brodén säga att det ska vara noll utsläpp år 2050. Det gläder mig mycket. Regeringens linje har ju varit att det ska vara noll nettoutsläpp, vilket innebär att man kan handla bort dem lite hur som helst om man tror att det finns någon att handla med, eller kan räkna med kolsänkor på mer eller mindre vetenskapliga sätt. Det kan göra stor skillnad, alltså hur många ton vi egentligen måste minska med om man säger noll eller om man säger noll nettoutsläpp. Om Folkpartiet står bakom noll utsläpp till 2050 vill jag i så fall gärna höra det.