Herr talman! I går kunde vi läsa i tidningen att 80 procent av Sveriges unga har klimatångest. Det är ingen sjuklig reaktion att ha klimatångest, utan det är tvärtom en ganska frisk reaktion när världen rusar på mot fyra graders uppvärmning trots att vi vet att fyra graders uppvärmning vore en total katastrof.
Fortsätter vi så här klarar vi inte tvågradersmålet, och då vet vi ändå att redan två grader egentligen är för mycket och att vi kanske borde försöka hålla oss under en och en halv grad om vi ska undvika katastrofala effekter. Trots att vi vet allt detta - trots att vi innerst inne vet vad vi borde göra - gör vi så lite. Inte konstigt att man får ångest! Men mitt i denna ångest finns också ett stort hopp: Just för att vi vet allt detta och vet vad vi borde göra är det faktiskt bara att göra det.
Redan nu skapar driftiga människor jobb genom att utveckla förnybar energi, genom energieffektivisering och genom de andra strategier som behövs i omställningen till ett klimatsmart samhälle. Redan nu ser vi kloka människor som själva ställer om och visar hur man kan hitta andra livsstilar som förenar hög livskvalitet med lägre klimatpåverkan. Det som saknas är inte kunskapen eller tekniken, utan det är det politiska modet.
Det handlar om modet att inte bara lyssna på dem som ryggar för alla förändringar, oavsett i vilken riktning, utan att också lyssna på alla de ungdomar som inte tycker att politiker tar klimatfrågan på allvar i dag. Det handlar om modet att lyssna på de enskilda och de företag som redan i dag försöker vara en del av lösningen och kräver av sina politiker att vi också ska vara det. Vi ska skapa de ramar som gör det lönsamt att ställa om och som gynnar den gröna omställningen där det lönar sig att göra de klimatsmarta valen både i affären och i bolagens styrelserum.
För att skapa dessa ramar tror jag att vi behöver ett klimatpolitiskt ramverk, ungefär på samma sätt som vi har ett finanspolitiskt ramverk för att se till att ekonomin inte kajkar i väg. I Storbritannien har man sedan ett par åt en klimatlag där politiker över alla partigränser enas om ett långsiktigt klimatmål och en utsläppsbana på vägen dit som man sedan är skyldig att följa. När det gäller hur man väljer att göra det är det upp till varje regering att utifrån sin utifrån sin politiska hemvist ta fram de konkreta åtgärderna. Det man inte kan förhandla med är att man ska nå målen. På samma sätt som man inte får tricksa med siffrorna i budgeten får man inte tricksa med utsläppssiffrorna. På samma sätt som budgeten måste gå ihop i slutändan måste utsläppen gå ned i slutändan med den engelska klimatlagen.
Till sin hjälp har man ett klimatpolitiskt råd, ungefär som vi har ett finanspolitiskt råd i Sverige. Precis som vårt finanspolitiska råd granskar politiken ur finanspolitisk synvinkel och ger råd till regeringen gör det klimatpolitiska rådet samma sak fast med klimatet. Detta ramverk har skapat en stadga i Storbritannien - en stadga som gör att inte bara politiker och frivilligorganisationer utan också näringslivet ställer sig mycket positiv till lagen. Det ger en trygghet om man står inför en stor investering. Man vet att det kommer att löna sig att göra de klimatsmarta valen och ta fram de klimatsmarta lösningarna, för det finns en tydlig riktning för klimatpolitiken.
Också Sverige behöver en sådan här klimatlag för att ge stadga åt klimatpolitiken och för att alla ska veta att det lönar sig att satsa på de klimatsmarta lösningarna. Klimatpolitiken får inte landa i fluffiga visioner som sedan inte tas på allvar. Det måste också bli verkstad på riktigt. Med ett klimatpolitiskt ramverk får vi en struktur som ser till att målen kontinuerligt följs upp och att styrmedlen justeras så att målen verkligen nås - mer ordning och reda, helt enkelt.
Nu kanske vän av ordning invänder att Sverige är så litet att det inte spelar så stor roll vad vi gör. Och visst är det så; vi kan inte ensamma lösa klimatfrågan. Visst måste hela världen hjälpas åt utifrån ansvar och förmåga. Men nu är det sällan en särskilt vinnande förhandlingsstrategi att åka i väg på klimattoppmötena och i allmänna ordalag tala om för andra länder att de ska ta sig i kragen. Vår bästa - ja, kanske vår enda - chans att påverka förhandlingsklimatet och få fler länder att höja sina klimatambitioner är att visa på det goda exemplet. Vi ska visa att det går att ställa om vårt samhälle till ett mer klimatsmart samhälle med bibehållen välfärd.
I dag är inte Sverige den förebild vi har så goda förutsättningar för att vara. Inför det senaste klimattoppmötet varnade klimatforskare och miljöforskare generellt för att Sverige halkar efter i omställningen. Andra länder har inte bara sprungit i kapp utan också sprungit om oss. Vi hade höga ambitioner tidigt på klimatområdet, men i mitten av 2000-talet hände någonting. Ambitionerna sjönk. Men det går att ändra på. Sverige kan åter ta ledartröjan i klimatfrågan.
Men det kräver en klimatpolitik som inte bara utlokaliserar utsläppsminskningarna utan där vi också tar ansvar på hemmaplan. Det handlar inte bara om att det ger oss bättre förutsättningar att driva konstruktiva förhandlingar i klimatarbetet. Det är också vårt moraliska ansvar som ett land med historiskt höga utsläpp och med en ekonomi som gör att vi borde kunna vara föregångare.
Vi har byggt upp vårt välstånd till priset av höga utsläpp. Den resan kan inte dagens fattiga länder göra när de vill resa sig ur fattigdom, för det klarar inte planeten. Vi måste bidra med resurser och med teknik så att de kan resa sig ur fattigdom på ett mindre klimatskadligt sätt. Då behöver vi både bidra med pengar och göra saker hemma. Vi kan inte bara göra det ena, utan vi behöver både och.
Det finns olika sätt att räkna på hur stort ansvaret är. En modell som har tagits fram av Stockholm Environment Institute är Greenhouse Development Rights, eller GDR. Den tar hänsyn både till länders historiska ansvar och till deras ekonomiska kapacitet. Jag tycker att det borde vara en rimlig utgångspunkt för den svenska klimatpolitiken.
Ett annat angreppssätt är att titta på vad vi har lovat i internationella förhandlingar. Där har de rika länderna lovat att till år 2020 skala upp klimatfinansieringen till fattiga länder till 100 miljarder US-dollar årligen. Det är pengar som ska gå till FN:s gröna fond för utsläppsminskningar och klimatanpassning i fattiga länder. Hittills har Sverige tagit varenda krona från biståndet trots att vi har lovat att komma med nya pengar. Trots allt har inte behovet av fattigdomsbekämpning minskat bara för att klimatförändringarna har kommit som en ytterligare börda för redan hårt prövade länder. Vi behöver både vanligt bistånd och nya pengar för klimatsatsningar. Att inte stå upp för de löften vi har givit är inget som inger förtroende i klimatförhandlingarna. Tvärtom spär det på den misstro som har skapats mellan rika och fattiga länder.
Här behöver Sverige skärpa sig och presentera nya pengar. Det ska inte bara vara från statsbudgeten, antar jag, även om regeringen naturligtvis är välkommen. Sverige behöver också bli mer drivande i att få fram nya internationella finansieringskällor om vi ska kunna leva upp till de stora summor som vi trots allt har lovat. Det kan till exempel handla om internationella skatter på flyg- och sjöfart, det kan handla om att öronmärka intäkterna från EU:s utsläppshandel och det kan handla om internationell skatt på finansiella transaktioner. Här behöver vi vara aktiva i stället för att vara bromsklossar, som regeringen med Anders Borg i spetsen tyvärr har blivit i dag.
Förutom att skaka fram de pengar vi har lovat behöver vi göra mer på hemmaplan. Om vi ska hålla utsläppsminskningarna under 1,5 grad behöver hela världen gå ned till i princip noll i utsläpp till år 2050. Jag säger "i princip" helt enkelt därför att det finns vissa utsläpp i gränslandet mellan naturlig och mänsklig påverkan. Det handlar om visst kolläckage från marker och så vidare som kan vara svåra att helt eliminera. Då tycker jag att det är ärligare att vi säger det rakt ut i stället för att vi vindlar bort oss i någon sorts resonemang om sänkor och att detta skulle kunna lagras in i skog och mark.
Givetvis är kolinlagringen i skog och mark en viktig sak som vi måste jobba med. Vi måste vårda våra kolsänkor, inte minst för att ta hand om de utsläpp som redan har gjorts. Men jag vill inte öppna för ett resonemang där de förmodade upptagen i skog och mark, som är vetenskapligt osäkra, ska kunna legitimera alla möjliga sorters utsläpp som vi borde ta itu med på riktigt. Det vore ansvarslöst.
Nåväl - det är lätt att ha fina mål långt fram i tiden. Men om det ska hända någonting här och nu behöver vi också ha mål på närmare håll. Om vi drar en rak linje från i dag till noll utsläpp 2050 blir det en minskning på ungefär 40 procent till 2020 och 66 procent till 2030. Det är mål som kanske är mer styrande för det vi gör här och nu. Händelsevis säger även regeringen minus 40 procent till 2020, men man räknar helt annorlunda. Först räknar man bort hela industrin och allting som ingår i EU:s utsläppshandel. Sedan räknar man dessutom bort en tredjedel som man helt enkelt tillgodoräknar sig för att man gör utsläppsminskningar i fattiga länder. Det är utsläppsminskningar som vi också är för men som vi inte tycker legitimerar att man ska göra mindre på hemmaplan. Efter allt detta siffertricksande blev det inte ens 20 procent kvar att minska. Med denna takt tar det närmare 200 år innan vi får ned utsläppen till någorlunda hållbara nivåer i Sverige.
En sådan passivitet och ett sådant siffertricksande är helt obegripligt i det som vi nästan alla är överens om är en av vår tids stora ödesfrågor. Siffertricksandet lurar knappast klimatet. Vi behöver en ny klimatpolitik. Vi behöver en klimatlag där politiker från alla partier förbinder sig att ta klimatfrågan på allvar - på riktigt! Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 19.
(Applåder)