Herr talman! Till att börja med vill jag tacka Anita Brodén för den öppenhet som jag uppfattar finns vad gäller möjligheten att ha någon form av klimatpolitiskt ramverk också i Sverige, även om vi än så länge kanske lägger lite olika betydelser i begreppet. Att det finns en öppenhet tycker jag är lovande. Dessutom är det glädjande att Anita Brodén tar upp frågan om Arktis. Där ser vi tydligt konsekvenserna av klimatförändringarna. Samtidigt har vi den paradoxala situationen att man utnyttjar det faktum att isen drar sig tillbaka. Man börjar borra efter ny olja och förvärrar därmed situationen ytterligare.
Jag vet att Anita Brodén personligen har engagerat sig för att skydda åtminstone de allra känsligaste bitarna - om man nu kan peka ut några bitar som okänsliga i den känsliga arktiska miljön; det i sig är ju lite märkligt. Tyvärr har Sveriges utrikesminister inte alls tagit vara på den möjligheten under Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet. Sverige har under två år varit ordförande i Arktiska rådet, och några begränsningar för oljeprospektering har inte blivit av. Överenskommelsen om att begränsa skadorna, eller i alla fall öka beredskapen för skador, vid oljekatastrofer har ju kritiserats starkt från miljöhåll för att vara alldeles för tunn. Här har Sveriges Arktisbeting tyvärr blivit en flopp.
Hur ser Anita Brodén på det? Kan vi försöka skärpa Arktispolitiken så att vi inte endast tar hand om olyckorna när de väl skett och inte bara skyddar de mest känsliga områdena, vilket vi inte ens lyckats få igenom ännu, utan också försöker få ett skydd av Arktis på samma sätt som av Antarktis så att man lämnar Arktis i fred och inte går in och borrar i Ishavet på ett sätt som kan medföra helt ohejdbara konsekvenser både för den lokala, känsliga miljön och för det globala klimatet?