Herr talman! Vad världen behöver är en rättslig överenskommelse med tillräckliga åtaganden om utsläppsreduktioner. Vi får inte tappa det konceptet på något sätt, för det är det som världen behöver. Då ska Sverige naturligtvis ta en väldigt stor del av sitt ansvar, baserat på historik och annat, på det sätt som vi redan har gjort och på andra sätt. En viktig del i den här typen av förhandlingar handlar om förtroende och arbete länder emellan och mellan olika delar av världen. Där har Sverige agerat och ska fortsätta att agera.
Ett exempel på det, herr talman, är det som har skett efter det möte som var i Köpenhamn för några år sedan. Då talade man om snabbstartsfinansiering. Sverige är ett av få länder som verkligen har levt upp till det som vi har sagt. Sverige har bidragit med ungefär 10 procent av EU:s samlade finansiering till detta. Vi sade 8 miljarder, och det blev uppemot 9 miljarder kronor som vi använde för att bidra i enlighet med vad vi hade sagt. Det skapar förtroende i de internationella klimatförhandlingarna.
Vi har använt biståndspengar för detta, för vi tycker just att arbete med miljö och klimat ska gå hand i hand med utvecklingspolitiken. Inte sällan riktas den och även de flexibla mekanismerna in på just fattigdomsbekämpning kopplat till klimatanpassningsåtgärder, till exempel inom jordbruket. Jag ser det som fortsatt viktigt att bidra med kunskap och pengar till detta.
Jag tror, herr talman, att jag och Jens Holm har lite skiftande syn i delar av klimat- och energipolitiken. Jens talar om stora satsningar som han vill göra. Problemet är att de och ekonomin inte riktigt hänger ihop. Föreslår man uppemot 90 miljarder i skattehöjningar och gör det dyrare att anställa och att starta och driva företag kommer Sverige att tappa jobbtillfällen. Det tror jag inte riktigt kan gå hand i hand med den typ av satsningar som han här vill ge sken av att han tänker göra.