Fru talman! De mänskliga rättigheternas historia
är mycket lång. Tankarna bakom dem har sitt ur-
sprung i de gamla grekiska stoikernas försvar för
individuella människor och även i den ursprungliga
kristendomen. De aktualiserades sedermera under
upplysningstiden och kom därefter på pränt i direkta
skrifter i de revolutionsrörelser som riktade sig mot
t.ex. den franska feodalismen eller den tidiga engels-
ka merkantilistiska kapitalismens kolonialism.
Rättigheterna har sedan utvecklats och har varit
föremål för mycket diskussion och ifrågasättanden,
samtidigt som också kampen för de mänskliga rättig-
heterna ju segdraget trots allt har kunnat befästas i en
stor del av världens länder. Dock finns fortfarande
stora brister, både internationellt och nationellt. Fram-
för allt gäller det i det internationella samhället, där vi
ju dagligen upplever samhällen som inte iakttar
mänskliga rättigheter, rättsstaternas principer eller
mellanfolkliga regler och hur man behandlar folk i
händelse av motsättningar och konflikt.
Rättigheterna har sitt ursprung i att de hävdar
människornas rättigheter gentemot staternas makt och
maktutövning. Men de har ju faktiskt också ett ele-
ment av de behärskade och kontrollerade klassernas
rättigheter gentemot de härskande klassernas rättig-
heter. De har också en betydelse för människornas
personliga liv och förhållningssätt till varandra. Det
gäller att hantera medmänniskor med respekt för
deras rättigheter.
Utvecklingen har också dragit mot individualite-
ten i rättigheterna, som ju hör till deras historia, dvs.
erkännandet av människorna som individer som inte
ingår i någon sorts abstrakta kollektiv. Det handlar
om allas lika rättigheter, om att alla människors lika
rättigheter kan hävdas och att det strider mot varje
logik att förneka att alla har lika rätt till liv, lika rätt
till lycka eller att söka lycka och lika rätt till frihet.
Därför har vi en sorts grundrättigheter, om än
kanske inte i den mening som naturrättsfilosoferna
tänkte sig, som såg rättigheterna som någon sorts av
naturen eller av Gud givna rättigheter. Men det finns
ändå en kärna av grundrättigheter som inte någon kan
kränka med något logiskt argument. Vem har rätt att
hävda att min rätt till liv, min rätt att söka lycka och
min rätt till frihet är större än din? Där gäller allas
lika rätt. Detta har lett till att också uppdykandet av
sociala rörelser, inte minst arbetarrörelsen, lätt har
medfört att man betonar att de mänskliga rättigheter-
nas politiska sida måste kombineras med en social
sida.
Nils Fredrik Aurelius vill nu göra skillnad på detta
i sitt inlägg och inte tillmäta de här rättigheterna
samma status. Det är ett uttryck för det borgerliga
tänkandet, där man inte ser just att rättigheterna ska
vara lika. Ska rättigheterna vara lika måste det också
finnas en rimlig likhet i människornas möjligheter att
utnyttja sina rättigheter. Detta kräver också att de
sociala förhållandena inte är för ojämlika. Därigenom
strider de, på sund individualism grundade, demokra-
tiska mänskliga rättigheterna mot den kapitalistiska
egoismens logik. Det är därför intressant att höra att
högerns representant i den här debatten faktiskt kriti-
serar regeringen på just den punkten. Regeringen
säger att de sociala och allmänpolitiska mänskliga
rättigheterna har lika valör. Nej, det har de inte, säger
Nils Fredrik Aurelius. Det är mycket intressant, fru
talman!
De mänskliga rättigheterna är lika, och därför, för
vår likhets skull, måste också de sociala rättigheterna
räknas dit. Att de sedan, på grund av samhällets ten-
dens att skapa ojämlikhet, inte går att juridiskt fast-
ställa såsom politiska eller allmänmänskliga rättig-
heter är en annan sak. Men värdet är lika.
I en handlingsplan i form av en skrivelse som re-
geringen lägger fram kan man inte ta upp några för-
slag till lagstiftningsändringar, för då hade det varit
en proposition, med allt vad det hade betytt av bered-
ning. Här handlar det om en handlingsplan för att på
grundval av den nu gällande lagstiftningen förbättra
samhällets arbete med de mänskliga rättigheterna. Vi
tycker att det är ett utomordentligt bra initiativ. Det är
många intressanta punkter i denna skrivelse. Att dessa
punkter finns med där - bl.a. handlar det om ökade
utbildningsinsatser inom många myndigheter för att
förbättra kunskaper och insikter om de mänskliga
rättigheterna - ja, i detta ligger ju också ett erkännan-
de att allt inte är bra.
Det är klart att det heller inte är det inom vårt eget
land. Vi ser ju ofta rubriker som är skakande om hur
vi behandlar asylsökande, flyktingar och flykting-
barn. Vi ser hur myndigheter, t.ex. Utlänningsnämn-
den, ibland lider av en flagrant brist på empati och
insikt om mänskliga rättigheter. Vi ser i andra myn-
digheter också brister, inte minst i arbetet hos polisen,
som ju har särskilda maktbefogenheter. Det är därför
alldeles utmärkt att man lägger fram den här planen.
I detta finns det naturligtvis också många proble-
matiska sidor. Ett exempel är när det internationella
samfundet, i sin ambition att t.ex. bekämpa terrorism,
går längre och går emot de konventioner som finns
om de mänskliga rättigheterna. Då uppstår problem.
Det har vi velat rikta uppmärksamhet på i en reserva-
tion till det här betänkandet, nämligen reservation 16
tillsammans med Folkpartiet och Miljöpartiet. Vissa
människor har på grund av en internationell lista, utan
att själva egentligen ha fått reda på vad grunden till
detta är, förhindrats att komma i åtnjutande av sina
egna ekonomiska tillgångar och förhindrats att få
ekonomiska ersättningar - alltså en sorts utsvältning
av människor utan att det har skett någon som helst
rättslig prövning. Detta är någonting som strider mot
mänskliga rättigheter.
Det är just i de här komplicerade lägena som de
mänskliga rättigheterna ställs på prov och vi interna-
tionellt och nationellt har ett ansvar för att försvara
dem entydigt och tydligt. De mänskliga fri- och rät-
tigheterna gäller alla och lika för alla.
Fru talman! Vi står bakom alla de tre reservatio-
ner som vi har skrivit under, men yrkar för tids vin-
nande bifall endast till reservation 16.