Fru talman! Regeringens skrivelse En nationell
handlingsplan för de mänskliga rättigheterna, m.m.
visar hur arbetet med mänskliga rättigheter kan
främjas genom informations- och utbildningsinsatser
inom administrationen osv. Bättre information och
mera utbildning om de mänskliga rättigheterna tror
jag ingen i kammaren motsätter sig. I vissa avseenden
finns det ändå anledning att vara kritisk mot skrivel-
sen.
Först och främst kunde analysen av begreppet
mänskliga rättigheter ha varit utförligare. I skrivelsen
nämns bara att det finns olika sorters rättigheter men
att alla är lika viktiga. Yttrandefriheten är alltså enligt
skrivelsen inte viktigare än exempelvis rätten till
skälig levnadsstandard. Men som vi ser det skiljer sig
ändå de fri- och rättigheter som nämns i regerings-
formens 2 kap. från de sociala rättigheterna, bl.a.
genom att de är utkrävbara i domstol. Såväl EU som
Europakonventionen bygger på denna egentligen
individualistiska västerländska grundsyn.
Det är vidare uppenbart att de olika rättigheterna
kan komma i konflikt med varandra, något som vi sett
åtskilliga exempel på under senare tid. Religionsfri-
heten, eller snarare konsekvenser av religionsfriheten,
kan exempelvis komma i konflikt med åsikten att
kvinnor inte ska särbehandlas osv. Här hade man
önskat mera av analys än den lilla antyden som finns
på s. 105 i skrivelsen.
Ytterligare en brist är att en starkare ställning för
de mänskliga rättigheterna i lag inte föreslås i denna
handlingsplan. Som det nu är råder det en viss diskre-
pans mellan de rättigheter som skyddas i regerings-
formens 2 kap. och dem som skyddas i Europakon-
ventionen, i och med att Europakonventionen inte har
ställning som grundlag.
Ett sätt att komma till rätta med denna oklarhet
kunde vara att upphöja Europakonventionen till
grundlag. En annan möjlighet vore att utvidga det
skydd mot rättighetskränkande lagstiftning som ges i
2 kap. 12 § regeringsformen, alltså det lagrum som
ger en minoritet möjligheten att fördröja genomfö-
randet av en rättighetskränkande lagstiftning.
Grundlagens skydd bör vara lika starkt oavsett
vilka fri- och rättigheter det gäller. De tre allmänna
begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § regeringsformen
skulle därigenom bli tillämpliga även vid begräns-
ningar av t.ex. äganderätten - ett tema som här åter-
kommer.
Den föreskrift som finns i 2 kap. 23 § regerings-
formen om att lag eller annan föreskrift inte får med-
delas i strid med Sveriges åtagande på grund av Eue-
ropakonventionen är bara en formell hänvisning och
ger inte något materiellt skydd som är likvärdigt med
de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna.
Ja, man kan naturligtvis diskutera hur mycket av
det här som kunde ha behandlats i en skrivelse av
detta slag, men nog hade det varit rimligt att frågan
om de brister vad avser lagstiftningen om mänskliga
rättigheter som finns hade berörts mera i skrivelsen.
Låt mig också kort beröra de reservationer där
Moderaterna finns med. Det råder borgerlig enighet
beträffande reservationerna 20, 22 och 23 om negativ
föreningsfrihet, äganderätten och näringsfriheten och
nästan lika stor enighet om att upplysningen om na-
tionalsocialismens brott mot mänskligheten borde
följas upp av en information om kommunismens
brott, något som berörs i reservation 19.
Beträffande det sistnämnda är det viktigt att fram-
hålla den likhet som finns mellan dessa totalitära
ideologier i den kollektivistiska samhällsanalysen,
målet att utplåna vissa grupper och förespråkandet av
en allomfattande statsmakt. Följderna av ideologierna
blev i bägge fallen fruktansvärda med deportationer
och förintelseläger. Eftersom kunskaperna om kom-
munismens brott är så begränsade vore det rimligt
med en särskild och riktad informationsinsats. Sedan
bör förstås också skolans ordinarie undervisning
fungera bättre än i dag.
Den negativa föreningsfriheten, eller rättare sagt
bristen på sådan, illustreras väl av det välkända fallet
med Torgny Gustafsson på Gotland, som var föremål
för en utförlig granskning i KU för ett par år sedan.
Den negativa föreningsfriheten är visserligen reglerad
i regeringsformen, men det borde av grundlagen ock-
så tydligt framgå att den enskilde kan ingå exempel-
vis icke kollektivsavtalsbundna arbetsrättsavtal.
Äganderätten är viktig inte bara rent filosofiskt
och principiellt utan också av andra skäl. Forskare
som Douglass North har gjort banbrytande studier
över vilka faktorer som får länder att lyfta sig ur fat-
tigdomen. I exempelvis Institutionerna, tillväxten och
välståndet menar han att enskild äganderätt, patent-
rätt, aktiebolag och rättstrygghet var avgörande för
utvecklingen i västvärlden. Vetenskap och utveckling
kunde riktas mot teknisk utveckling utan att en poli-
tisk elit tog frukterna i beslag. Det är alltså viktigt att
även s.k. immateriella rättigheter skyddas.
I Demokratiutredningen, som också den har be-
rörts tidigare i dag, menade företrädarna för Vänster-
partiet och Miljöpartiet att man inte i varje läge kan
fördöma "den skadegörelse som riktar sig mot ting"
eftersom det ibland kan vara motiverat att "värna ett
högre värde än äganderätten". Stenkastarna och
fönsterkrossarna i Göteborg ska väl inte tillerkännas
några större filosofiska insikter, men nog har de haft
grumliga källor att ösa ur.
I den gemensamma borgerliga reservationen om
ett bättre skydd för näringsfriheten krävs utifrån bl.a.
Göteborgshändelserna ett tydligare och mera adekvat
skydd i lagstiftningen för äganderätten. Där framhålls
också att det ligger en rättsosäkerhet i den ovisshet
som finns om framtida beskattning, intrång och kon-
fiskation.
Att den sittande författningsutredningen inte kom
fram till något förslag om förändring av regerings-
formen 2 kap. 18 § om äganderätten får väl närmast
anses bra, eftersom den föreslagna förändringen gick
i fel riktning. Det som skulle behövas är i stället ett
tydligare försvar för äganderätten i regeringsformen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.