Fru talman! Debatten kring frågorna, Lena Hallengren, upplever jag nog att vi har här i riksdagen, och det ska vi ha. Men det som jag tycker är poängen med överenskommelserna är att våga erkänna att all klokskap kring äldreomsorgen inte finns bland 349 riksdagsledamöter. Jag är övertygad om att de kommunpolitiker som finns från Ystad till Haparanda innehar och består svensk debatt men också svenska beslut med klokskap och erfarenheter som jag vill fånga in.
Det är därför alliansregeringen har dessa överenskommelser med SKL. Men det är uppenbart, om jag nu ska dra några slutsatser av vad Lena Hallengren säger, att överenskommelser med SKL kallar hon för pressmeddelandepolitik och vill avbryta. Är det så att hon vill isolera riksdagen från den del av samhället som ansvarar för, utför, beställer och kvalitetskontrollerar äldreomsorgen?
Jag ser det som oerhört viktigt att regering och riksdag har ett nära samarbete med SKL och alla Sveriges kommuner och landsting. Detta säger jag som riksdagsledamot, och det kommer jag nog att fortsätta göra. Jag har haft mina fötter och tår långt ned i den kommunala myllan. Det är där jag har skaffat mig denna erfarenhet som säger att om man inte gör på det sättet så blir det en misslyckad statlig styrning som inte leder till den kvalitetsutveckling som jag tycker att våra äldre är berättigade till.
Jag vill se till att kvalitetsfrågorna ständigt finns, och vi ska aldrig tveka om att ha en uppföljning och en kvalitetskontroll. Men vi ska samtidigt konstatera att regering och riksdag kanske inte är de mest framgångsrika organen när vi ska se till att äldreomsorgen fungerar i varje stadsdel, i varje del av en kommun över ett land som Sverige. Låt oss erkänna detta.
Jag tycker faktiskt att Lena Hallengrens anförande är en halv bredsida mot Ilmar Reepalu, Lena Micko och Anders Henriksson. Det överraskar mig, men något spännande ska man få lyssna på också i den här debatten.