Herr talman! I kommunpolitikerns uppdrag ingår det att sätta mål för verksamheten, kvalitetskriterier, och då handlar det om mer än meddelarfrihet. Det handlar om huruvida man ska ha nolltolerans mot urinvägsinfektioner och trycksår, hur ofta de äldre får komma ut och annat. De målen har inte varit särskilt tydliga i kommunerna.
Tack vare lagen om valfrihetssystem tvingas nu kommunerna faktiskt att sätta kvalitetskriterier. De tvingas att titta på vilka kostnader de har för äldreomsorgen. De kanske råkar upptäcka: Oj då, vi ligger på 800 kronor i timmen, och det är det inte värt. För det får inte de äldre ut någonting. Det går åt till fel saker. Därför är lagen om valfrihetssystem en ren revolution i fråga om att höja kvaliteten inom kommunens verksamheter. Det kan inte vara bättre.
När det gäller skattepolitiken och ansvaret för finansieringen av äldreomsorgen var Eva Olofsson och jag med i en debatt i Göteborg för några veckor sedan. Då sade Eva Olofsson så här: Om vi ska finansiera äldreomsorgen gör vi det genom minskad konsumtion och höjda skatter. Då hamnar vi i samma läge som vi alltid är i under en lågkonjunktur. Minskar vi konsumtionen blir det färre arbetstillfällen, ökad arbetslöshet, minskade skatteintäkter och mindre pengar till välfärden.
Det går inte att spara för att få mer pengar till välfärd genom att minska konsumtionen i samhället. Vi behöver ha en tillväxt med fler i jobb. Det är det allra bästa sättet att få mer personal inom äldreomsorgen. Det bästa sättet att öka kvaliteten inom äldreomsorgen är att man sätter upp kvalitetskriterier och utvärderar dem, och det måste man göra lokalt. Vi kan inte här utvärdera vad som händer i varje kommun - då har vi ju tagit bort det kommunala självstyret. Då kanske vi går in i några femårsplaner enligt sovjetisk modell, men det har vi inte sagt att vi ska ha i det här landet.