Herr talman! Vad säger man som sjunde talare i en debatt där väldigt mycket redan har sagts och man funderar över vad vi inte har diskuterat?
De problem som har tagits upp i motionerna och i anförandena har vi alla sett. Men vad finns i grunden till allt detta? Jo, jag vill mena - och det är något som Folkpartiet diskuterar mycket ingående - att det är den syn på äldre, den ålderism, som finns i vårt samhälle, som leder till att äldre kommer i andra hand och diskrimineras i olika avseenden.
Jag har inte citatet helt färskt i minnet. Men Marit Paulsen, som för Folkpartiet Liberalerna sitter i EU-parlamentet, har sagt något i stil med: Varför ger vi inte äldre människor samma kärlek och omsorg som vi ger barn under de första levnadsåren? Det ligger en hel del visdom i detta.
Äldre är en heterogen skara, snart två miljoner. När vi hade riksdagens framtidsdag för en månad sedan beskrev Hans Rosling mycket illustrativt hur den ålderspyramid som vi är vana vid att demografin beskrivs som har förändrats till en skyskrapa.
Där på översta våningarna sitter friska äldre, äldre som vill vara kvar i arbetslivet - en del får det, medan andra inte får det. Där finns de som är fullt upptagna med ideellt arbete. Och så har vi dem som nu har kommit i en situation där man behöver samhällets vård och omsorg på olika sätt.
Hur skapar vi det? Jag ser först och främst att det gäller att få bukt med ålderismen, att få till lagen mot åldersdiskriminering, som kommer att gälla även unga och som är en viktig normsändare, att vi oavsett ålder ska få de behov tillgodosedda som vi inte kan klara själva.
Sedan har vi värdighetsgarantin, som kom in i hälso- och sjukvårdslagen för några år sedan och som nu håller på att omsättas i praktisk handling ute i kommunerna. Väldigt många kommuner är nu intresserade av att genomföra det tänkandet. Det innebär att man som politiker eller tjänsteman, arbetandes i vården och omsorgen, i tankarna ska byta plats med den äldre som det gäller och känna efter "Hur skulle jag vilja bli behandlad i den här situationen?" och ta beslut utifrån det tänkandet.
När jag har läst igenom motionerna och reservationerna känner jag att det finns en kanske dold vilja att ändra i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen. Det är två lagar som nu firar 30 år och som är ramlagar. För 30 år sedan gick vi ifrån detaljerad reglering av hur det skulle vara i sjukvården och i den äldrevård som vi hade då.
Tack och lov att vi tog det beslutet då! Rör inte ramlagstänkandet! Utvecklingen går vidare. Detaljreglering i lag kan gå människor emot, och det tar tid att ändra. Det är bra mycket bättre med förordningar, vägledningar och allmänna råd. Det är just sådant som Socialstyrelsen arbetar fram och där man kan slipa av kanter som visar sig vara till skada. Det är ett enklare system. Det måste också grunda sig på faktaunderlag.
Jag tycker att det blir lite genant i diskussionen att man inte skiljer på vem som har ansvar för vad. Staten, riksdagen, är lagstiftare. Vi kan anvisa pengar för att smörja hjul när det gäller utvecklingen i kommuner och landsting.
Det sägs att 4 eller 5 miljarder var en droppe i havet. Men det är just sådana pengar som behövs för att smörja hjulen, för att kommuner och landsting, som har huvudansvaret när det gäller vård och omsorg för äldre, ska kunna arbeta på ett bra sätt.
Det finns mycket att kommentera. En sak som jag har som en hjärtefråga är boendefrågan för äldre. Visst saknas det boenden. Men regeringen satsar investeringsstöd, och det finns bra kunskapsunderlag om vad man kan bygga för olika grupper av äldre - det är viktigt att det finns valmöjligheter.
Stoppet ligger just nu i kommunerna. Det är en bristande samverkan mellan vård- och omsorgsansvariga på kommunalkontoret eller motsvarande och dem som håller på med detaljplaner och byggverksamhet. De måste kopplas ihop. Ärendena måste också prioriteras. Det ska inte ta åtta år från idé om att bygga ett äldreboende till att man kan inviga detsamma. Det tar alldeles för lång tid.
Det innebär också att vi har brist på valmöjligheter ute i kommunerna. Här behövs alltså en samverkan på den kommunala nivån, där ansvaret ligger.
Jag vill gärna göra reklam för två faktablad som regeringen precis har kommit ut med, om äldreomsorg och de mest sjuka äldre. Där tydliggörs målet för äldrepolitiken. Jag tror att alla ni som sitter här och kanske ni som lyssnar vid tv-apparaterna håller med om dem.
Det är att äldre ska kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag. Äldre ska kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende, bemötas med respekt och ha tillgång till god vård och omsorg. Delaktighet, välbefinnande och valfrihet är ledord för utvecklingen inom omsorgen om äldre människor.
Avslutningsvis: För att nå dithän måste man också fråga äldre människor: Vad är det ni vill ha? Jag tycker att debatten lite grann har präglats av ett uppifrånperspektiv, att man i politiken på olika nivåer vet hur det ska vara. Men äldre människor vet ju själva vad de vill ha och måste få vara med i planeringen av samhället. De som finns i generationen under, som kommer att sitta där uppe på skyskrapans översta våningar, hur vill de ha det? Det tar tid att bygga. Det tar tid att utbilda. Väldigt mycket tar tid.
(Applåder)