Herr talman! En väldigt enkel lösning vore ju att ge stimulansmedel för att bygga upp en verksamhet för teckenspråk i äldreomsorg. Om man bara fick äldrevägledare regionalt skulle man höja kvaliteten för de äldre döva rejält. Man skulle kunna ge stimulanser för att man ska samarbeta regionalt. Den här gruppen är så liten att man inte kan bygga upp en verksamhet för den i varje kommun. Man ska samarbeta regionalt.
Nu har Malmö och Göteborg kommit ett steg på väg. I Stockholm har det gått lite upp och ned med att skapa en verksamhet för äldre döva. Det är ingen verksamhet som är så stor att några företag skulle kunna se en nisch i detta, utan det är en verksamhet som vi behöver ta ansvar för.
Äldrevägledare kostar inte mycket pengar, och det är inte särskilt svårt eller krångligt att ta ett sådant beslut. Det skulle vara ett väldigt viktigt första steg. Då skulle man också kunna fånga upp vad de äldre döva själva vill, för då får de någon att vända sig till och prata med.
Sedan har jag en fråga till Barbro Westerholm. Jag förstår inte riktigt att vi blandar lokalt och centralt, som du sade. De här besluten om exempelvis vad som rör vad företag får göra eller inte och där vi sätter upp regler, riktlinjer och kontroll måste många gånger fattas centralt. Det är också centralt, på regeringsnivå, som man antar lagstiftning. Jag tänker till exempel på att lagen om valfrihet bestämmer om Göteborg, Malmö, Eskilstuna och andra kommuner ska bli tvungna att göra något som de själva inte vill.
Jag skulle vilja fråga dig om du delar Jan Björklunds syn när det gäller friskolorna och om du tycker att det är något annat som ska gälla för äldreomsorgen.