Herr talman! Jag skulle vilja börja med en mycket konkret fråga.
Jag var nyligen på Åkerhus äldreboende i Göteborg. Jag var på enheten för teckenspråkiga döva och fick se fyra äldre kvinnor sitta där och teckna med varandra med teckenspråkig personal. Någon hade tidigare bott på äldreboende och hade då inte kunnat prata på sitt modersmål med vare sig de andra äldre eller personalen.
I Göteborg finns en äldrevägledare. Hon arbetar med att stötta äldre döva och samarbeta med Dövas Förenings äldre och med äldrekyrkan. Hon är med på biståndsbedömningar och finns där på alla sätt för att underlätta för äldre döva.
Hon berättade att en av kvinnorna vid biståndsbedömningen inte hade använt teckenspråket på 40 år. När hon började teckna med henne började hon så smått, och dottern började faktiskt gråta. Man kan tänka sig så isolerad den kvinnan har varit. Men nu satt hon bland de fem och tecknade, med fyra andra kvinnor.
Från Vänsterpartiet har vi föreslagit att man ska ta ett nationellt ansvar för att se till att teckenspråkiga döva får en värdig äldreomsorg. Det löser sig inte av sig självt.
Det är en liten grupp. De är ofta spridda. Det behövs ett regionalt samarbete. Om det fanns äldrevägledare över hela landet skulle deras situation förbättras väldigt mycket.
Äldre döva i dag har vuxit upp med att komma hemifrån och gå på internatskola borta från sina föräldrar. Från början fick de inte lära sig teckenspråk, utan de skulle försöka lära sig prata som vanligt. De har en egen sammanhållning och en egen kultur. De kan väldigt lätt bli isolerade och få dålig äldreomsorg. Skulle inte detta kunna vara något vi kunde enas om tvärs över alla partier och blockgränser?