Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men yrkar här bifall endast till reservationerna 3, 6 och 14.
För Vänsterpartiet är äldreomsorgen en av de viktigaste välfärdsfrågorna. Det duger inte att många är oroliga för sin egen eller sina anhörigas tillvaro på ålderns höst. Dagens och framtidens äldreomsorg berör oss alla. Antingen behöver vi den själva eller också kommer vi eller våra anhöriga snart att behöva den. Många arbetar i äldreomsorgen under allt stressigare arbetsförhållanden med låga löner, och många av oss har familjemedlemmar som bor på ett boende för äldre eller har hemtjänst.
Äldreomsorgen är också en av våra allra viktigaste jämställdhetsfrågor. Fler kvinnor än män är beroende av äldreomsorg. Det beror på att kvinnor lever längre. Är de ett par är ofta mannen äldre, och det är kvinnan som blir ensam de allra sista åren när hon behöver som mest hjälp.
I äldreomsorgen jobbar till 90 procent kvinnor. När äldreomsorgen inte räcker till är det kvinnor i 55-65-årsåldern som får rycka in och ta över. Det innebär att många kvinnor i min ålder inte bara får klara ett heltidsjobb utan sedan också ska klara att stötta åldriga föräldrar för att hemtjänsten inte räcker till eller för att mamma inte fick platsen på äldreboendet, trots att hon är glömsk och förvirrad - och dottern känner att hon måste ställa upp och se till att det inte händer mamma någonting. Många kvinnor går ned på deltid för att klara situationen. Några väljer att inte jobba alls för att ta hand om sina åldriga föräldrar.
Det här innebär att kvinnor inte kan satsa på sina arbeten, att de tvingas gå ned i deltid, får mindre lön och mindre pension. Det är underbart att hjälpa sina anhöriga, föräldrar, men det ska handla om att hjälpa till när jag kan och vill, inte tvingas till det för att äldreomsorgen inte räcker till.
Resurserna har faktiskt minskat. Det var en rejäl dip under krisen på 1990-talet, men krisen har fortsatt och resurserna minskar nu också. Mellan 2000 och 2009 minskade resurserna till äldreomsorgen med 6 procent. Kanske trodde man att antalet äldre över 80 år då de mest behöver hjälp inte skulle öka, men se det gjorde det. Antalet ökade med 9 procent.
Vi ser resultatet i siffror på att anhöriga får ställa upp mer. År 2002 var det lite över 50 procent av dem över 75 år som fick hjälp från anhöriga. I dag är det 65 procent.
Vi ser också resultatet i stressigare arbetsförhållanden för personalen. Det är mer helgtjänstgöring. Det blir mer och mer av delade turer. De får jobba några timmar på morgonen och förmiddagen, får ett hål på tre fyra timmar mitt på dagen, och sedan komma tillbaka och jobba på eftermiddagen och kvällen. Det här blir oerhört slitigt för dem som jobbar. De möter ofta känslan av att inte räcka till, att inte hinna med vad de behöver göra. Det har sagts tidigare att de inte hinner se till de olika individuella behov som människorna har där de jobbar.
När jag besöker äldreomsorgen får jag alltid höra samma önskan. Om jag frågar vad som är det viktigaste att göra i äldreomsorgen, svarar de att de behöver mer personal. De behöver vara några till. Jag vill gärna ge två exempel från mitt senaste besök i äldreomsorgen.
En man berättade att de tidigare hade tid att göra något som var speciellt viktigt för de äldre, för henne eller honom. De tog till exempel med två äldre herrar till en fotbollsmatch. Herrarna satt i sina rullstolar med en öl och varmkorv i näven, hejade på Gais och var hellyckliga. De hinner inte sådant nu för tiden.
Det andra exemplet är från samma boende. Det gällde en personalgrupp som hade jobbat där länge. De trivdes bra med jobbet och med varandra. En kvinna sade att hon egentligen inte ville sluta, men om de skulle få ännu mer helgtjänstgöring funderade hon över om hon kunde jobba kvar eftersom hon inte fick någon tid med sin familj.
Herr talman! Äldreomsorgen behöver mer resurser, inte mindre. När kommunernas ekonomier är ansträngda och äldreomsorgen på många håll går med underskott är det dags att sätta ned fötterna. Därför har vi i Vänsterpartiet som enda parti i riksdagen öronmärkt pengar för mer personal i äldreomsorgen i vår budget. Det är fråga om 3 miljarder fram till 2014. Det skulle innebära 7 500 fler anställda med prioritering på demensvård. Det skulle göra skillnad: Det skulle öka kvaliteten och stärka äldres självbestämmande.
Vi kommer att gå vidare i nästa års budget med ytterligare 1 miljard som vi vill satsa på egen tid. Det är en annan del av äldreboendet. Det ska vara egen tid där den äldre själv kan bestämma vad som är viktigast för honom eller henne, vad man vill göra med tiden.
Det var därför riksdagen mot regeringens vilja röstade igenom Vänsterpartiets motion om bindande riktlinjer för bemanning. Som det har sagts tidigare arbetar Socialstyrelsen med frågan. Jag hoppas verkligen att det blir tydliga och bra föreskrifter som kan hjälpa kommunerna att få en bemanning som gör det möjligt att se till varje äldres enskilda behov. För att det ska bli verklighet tror jag att man måste göra den ekonomiska satsningen på mer personal, som Vänsterpartiet har gjort.
Mer offentliga resurser till äldreomsorgen behövs också om vi ska få en jämlik äldreomsorg. Plånboken ska inte styra om jag får tillgång till god äldreomsorg eller inte. Det behövs. Människor måste tycka att vi har en bra äldreomsorg om både den som har ont om pengar ska få en bra och tillgänglig äldreomsorg och den som har gott om pengar ska tycka att äldreomsorgen är tillräckligt bra. Annars riskerar vi att få en äldreomsorg med ett lågt basutbud för dem som inte har tillräckligt med pengar att köpa sig privata tjänster.
Vi kan redan se en början på den utvecklingen. Äldre med gott om pengar toppar när hemtjänstens äldreomsorg inte räcker till genom att köpa privata statligt subventionerade tjänster enligt RUT. Många kommuner har satt timtaxan för hemtjänst så högt att det blir billigare med RUT-tjänster. Vi tycker att det ska vara ett tak på 100 kronor för en timmes hemtjänst för att inte utestänga äldre med dålig inkomst. Det är något som Socialstyrelsen också tog upp i sin senaste rapport. Tudelningen ses i att fler med gott om pengar köper privata tjänster, medan andra människor avstår av ekonomiska skäl från äldreomsorg fast de behöver den.
Herr talman! Omsorgen om våra äldre, stödet till våra äldre, hemtjänsten och äldreboendena, är ingen handelsvara. Vi har under det senaste året tydligt sett och debatterat vad riskkapitalbolag och privata vinstintressen kan ställa till med. Det handlar i första hand inte om självbestämmande och valfrihet för äldre människor, utan det handlar om ett ideologiskt vägval - hur man ser på ägande och makt i viktiga samhällsfunktioner. Jag konstaterar att Sverigedemokraterna tydligt ställer sig på den borgerliga sidan.
Det handlar om riskkapitalbolags och näringslivets intressen att komma in på en säker och växande marknad där stora pengar finns att tjäna. Det handlar om huruvida marknaden ska få styra planeringen av var och hur äldreomsorg bedrivs eller om vi ska styra med hjälp av demokratiska beslut utifrån behov. Det handlar om huruvida vi ser äldre som medborgare med rättigheter eller som kunder som ska tvingas göra val på en marknad de sällan kan överblicka själva, där de själva får ta ansvar för om de har valt den bästa äldreomsorgen eller om de har gjort ett felval.
De borgerliga partierna och tydligen också Sverigedemokraterna anser att privatiseringen har medfört en positiv konkurrens som leder till kvalitetshöjningar. Men när en äldre och dennes anhöriga ska göra val inom äldreomsorgen begränsas de oftast av faktorer som till exempel att det finns alldeles för få äldreboendeplatser eller att det inte finns något äldreboende där de vill bo. Ofta får de sin önskan att flytta till äldreboende avslagen. De anses inte ha tillräckligt stora behov. Att byta utförare när de inte är nöjda sker så oerhört sällan eftersom det är så krävande för äldre som kämpar med en dålig hälsa eller demens.
Jag hörde Jan Björklund på
Aktuellt
häromdagen. Han sade om friskolorna: Vi politiker har varit naiva. Vi trodde aldrig att riskkapitalbolag skulle gå in i friskolesektorn med kortsiktiga vinstintressen, vara ägare i fyra fem år, tjäna en massa pengar och sedan sälja vidare. Vi satte inte upp regler och kontroller för friskolorna som kunde förhindra situationen.
Jag är lite förvånad över att diskussionen inte finns inom äldreomsorgen. Jag skulle vilja att ni i de borgerliga partierna, även Sverigedemokraterna, svarar på frågan. Ska vi vara lika naiva när det gäller vård och omsorg? Här är också riskkapitalbolagen på intåg. 70 procent av den privata äldreomsorgen bedrivs av de fyra största vård- och omsorgsbolagen, som alla är riskkapitalbolag.
Vi har yrkat om att det bör ske en utvärdering. Man bör utvärdera vad detta innebär för effektiviteten och kvaliteten, för insatserna för våra äldre, för olika grupper av äldre, de som har gott om pengar och de som har mindre gott om pengar.
Vi tycker också att det är relevant att utvärdera vad det innebär för arbetsförhållandena. Vi vet att det här är kvinnliga arbetsplatser med mycket deltider och många tillfälliga anställningar. Man har ett stressigt och tungt jobb, ofta till låg lön.
Vi vet också att vi behöver rekrytera många människor till äldreomsorgen i framtiden. Det vore också väldigt viktigt att utvärdera vad marknadsanpassningen av äldreomsorgen har betytt för arbetsvillkoren för personalen i äldreomsorgen.
Vänsterpartiet har tydligt en annan politik. Vi säger nej till privata vinstintressen i äldreomsorgen. Vi ser gärna kooperativ och ideella företag. Det allra viktigaste i vår lösning är att satsa på mer resurser för tillräcklig personal, att satsa på en långsiktig kompetensutveckling. En tioårig satsning på 4 miljarder har vi länge föreslagit. Koppla det till utbildningsvikariat så att man har råd att ta in vikarier när de anställda går på utbildning. Det skulle lyfta äldreomsorgen. Se till att personal får rätt till heltid! Se till att man kan få fasta tjänster! Det skulle ge bättre arbetsvillkor. Våra äldre och äldreomsorgens personal är verkligen värda det.