Herr talman! Både skolan och samhället måste
förändras. Att skolan i dag misslyckas med att ge alla
elever rätt till en meningsfull och givande skoltid kan
inte skyllas på skolan ensam. I ett samhälle som det
svenska, där klassklyftorna fortfarande växer, förmår
inte skolan att ensam förändra och bryta detta. I ett
samhälle som det svenska, med en djupt rotad köns-
maktsordning, klarar skolan knappast själv att vända
utvecklingen. I ett samhälle med en accelererande
segregation, som den som vi har sett i Sverige på
senare år, kan knappast skolan ensam hållas ansvarig
för förändring. Samhället måste förändras, klassklyf-
torna avskaffas och kvinnors underordning brytas.
Men, herr talman, det betyder förstås inte att sko-
lan ingenting kan göra eller går fri från kritik. Väns-
terpartiet anser att skolan på alltför många håll i
landet fortfarande bidrar till passivitet, stress och
ytinlärning. Skolan måste alltså också förändras. Den
borde kunna vara en motor i en progressiv samhälls-
förändring. Det är arbetarrörelsens klassiska, och
fortfarande giltiga, vision om en skola som uppmunt-
rar kritiskt tänkande och helhetssyn och en skola för
frigörelse och rättvisa: en spjutspets mot framtiden.
I dag diskuterar vi kvaliteten på undervisningen i
grundskolan, men debatten gäller förstås skolans sätt
att fungera också mer generellt. I Skolverkets rapport
konstateras att svenska elever står sig bra i en inter-
nationell jämförelse, men att alltfler elever inte klarar
skolans krav, och det är förstås oacceptabelt. För vår
del är vi övertygade om att skolan behöver förändras.
Låt mig ge några konkreta förslag på hur kvaliteten i
grundskolan skulle kunna förbättras.
För det första måste skolan faktiskt få mer resur-
ser. Under de kommande åren trappas bidragen från
staten upp för att 2006 nå 5 miljarder extra per år
samtidigt som statsbidragen till och skatteinkomster-
na i kommunerna ökar, men det räcker inte. Vänster-
partiet kräver ytterligare pengar till kommunerna och
till skolan.
För det andra är det dags att genomföra läropla-
nen. Det låter kanske inte så revolutionerande, men
om läroplanen verkligen skulle få genomslag i landets
skolor skulle arbetssättet på många håll dramatiskt
behöva förändras, skoldemokratin skulle kunna slå
rot, och betygen skulle faktiskt behöva avskaffas.
För det tredje måste explosionen av privata, s.k.
fristående, skolor och företagssponsringen av skolor
stoppas. Skolan ska vara en mötesplats för elever med
olika bakgrund och erfarenheter, inte en vara på en
marknad där kunskap och bildning kan köpas med
socialt och ekonomiskt kapital. Man ska inte kunna
göra vinst på att driva skolor.
Herr talman! Den som har läst de borgerliga mo-
tionerna och lyssnade på Beatrice Ask alldeles nyss
kan lätt dra slutsatsen att de borgerliga vill göra sko-
lan till en spjutspets mot forntiden. Det är utmärkt om
vi får en tydlig skoldebatt mellan höger och vänster.
Thomas Östros, sin vana trogen, lär väl fortsätta att
försöka äta varenda kaka han vill ha kvar genom att i
ena stunden tala om kritiskt tänkande för att i nästa
stund försvara betygen, och i ett andetag tala om mer
resurser till skolan för att på utandningen med råstyr-
ka försvara de utgiftstak som förhindrar än mer kraft-
fulla satsningar.
Men, herr talman, störst skillnad är det förstås på
höger och vänster. Det syns inte minst om man tittar
in i borgerlighetens skyltfönster, där man dessvärre
fått chansen att omvandla sina idéer i praktiken, dvs.
om man ser på situationen i Stockholm. Här har man
nu haft makten i fyra år. Det är fyra år av privatise-
ringar, snökaos, indraget kulturstöd och stängda fri-
tidsgårdar. Det är fyra år av ökande klassklyftor och
segregation; fyra år, Beatrice Ask, av mer åt de redan
mätta.
För skolans del är resultatet tydligt. Kombinatio-
nen av betygsintagning och skolpeng, som är den
nyliberala häxbrygd som här har praktiserats, har
visat sig förödande. Segregationen har ökat på punkt
efter punkt. Generellt kan man säga att i ytterstads-
skolorna går numera i betydligt större utsträckning
elever från arbetarklassen vars föräldrar har låga
inkomster och utländsk bakgrund. I innerstaden sam-
las i stället en större andel elever som har föräldrar
med höga inkomster och som är födda i Sverige. Så
har vi då fått notan på den borgerliga skolpolitiken:
Till den som har skall vara givet.
Herr talman! Högern har länge försökt sätta dag-
ordningen för den skolpolitiska debatten. Därför har
den kommit att handla alltför mycket om hårdare tag
och tidigare betygssteg. Vänsterpartiet invänder mot
den problemformuleringen. Vi accepterar vare sig
högerns svartmålning eller socialdemokraternas
skönmålning av den svenska skolan. Vi ser fram emot
en valrörelse som handlar mycket om skolan. Vi
menar att en skola för alla kräver ökad likvärdighet
och verklig skoldemokrati och handlar om att skapa
möten och samarbete.
Det är dags för en skola för frigörelse och rättvisa,
en skola med dem det handlar om i centrum. Det är
dags för elevernas skola.