Herr talman! Låt mig börja med att säga vad vi
gröna tycker att den svenska skolan behöver, för
kvalitetens skull, för elevernas skull och för lärarnas
skull. Det är mer personal, inga graderade betyg och
ökad elevmakt.
Mer personal, inga betyg och ökad elevmakt är
också titeln på vår nya skolrapport, som ni, tittare och
lyssnare, kan hitta på vår hemsida, www.mp.se.
Nyligen kom betygsstatistik som visar att 11 % av
eleverna i grundskolans avgångsklasser inte fick
godkänt betyg i kärnämnena svenska, matematik och
engelska. Som ett brev på posten kom omedelbart en
begäran från Moderaterna om en aktuell debatt i riks-
dagen. Så har det varit varje gång betygsstatistiken
presenterats den här mandatperioden. Moderaterna
och Folkpartiet tävlar med varandra i ett osmakligt
försök att slå mynt av de problem som de själva lade
grunden till under sin regeringsperiod 1991-1994.
Beatrice Ask sade i sitt inlägg att mer pengar till
skolan är som att hälla vatten i en hink full av hål.
Men det var ju Beatrice Ask som tillsammans med
Bo Lundgren, Alf Svensson och Lars Leijonborg
borrade hålen i hinken.
De borgerliga partierna borde ägna sig åt lite
självrannsakan och självkritik. Det är nämligen den
borgerliga draksådden under 90-talets första år som är
huvudorsaken till missväxten i skolan. De barn som
slutade grundskolan i somras, vars betygsstatistik fick
Moderaterna att begära den här debatten, när började
de i skolan? Jo, de började hösten 1992. Vad hände
hösten före? Jo, Sverige fick en borgerlig regering -
en borgerlig regering där Beatrice Ask var skolmi-
nister, en borgerlig regering som skar så mycket i
statsbidragen till kommunerna att barnen och skolan
blev lidande. Borgerliga politiker ute i kommunerna
skar och skar i skolans budget - 1992, 1993 och
1994.
"Det finns luft i systemet", sade ledande moderata
och folkpartistiska skolpolitiker när vi gröna kritise-
rade nedskärningarna. I min hemkommun Lund skar
man under Ulf Nilssons ledning bort 30 miljoner
under de här tre åren. I Uppsala skar man bort 20 %
av skolans personal. Över hela landet försvann under
90-talets första år massor av fritidspedagoger, speci-
alpedagoger, skolsköterskor, skolpsykologer, kurato-
rer, vaktmästare och, inte minst, lärare.
Betygsstatistiken visar att det finns en grupp ele-
ver som lämnar grundskolan med icke godkänt i ett
eller flera ämnen. Den gruppen utgörs av just de ele-
ver som borde ha fått särskilt stöd tidigt. Beatrice Ask
och Ulf Nilsson nämner just hur viktigt det är att
stödet sätts in tidigt. Det var det stöd som skolan, med
de minskade resurserna, då inte kunde ge. Det gäller
t.ex. gruppen barn och ungdomar med läs- och
skrivsvårigheter eller andra lättare funktionshinder,
barn och ungdomar som lever i familjer med mycket
stora sociala problem och barn och ungdomar med
invandrarbakgrund som inte kan svenska språket
tillräckligt väl. Det är dessa barn som får betala priset
för den borgerliga budgetsaneringen. Det är dessa
ungdomar som nu fått icke godkänt i ett eller flera av
kärnämnena.
Det är oerhört att Ulf Nilson påstår att orsaken till
att barn inte klarar godkänt i slutbetyget är att de
hamnat i "snällfällan" och att högre krav är rätt medi-
cin.
Till min fasa hörde jag i går av en journalist att
Folkpartiet överväger nationella prov i förskolan. Jag
hoppas att Ulf Nilsson kan dementera det i sitt nästa
inlägg.
Socialdemokraterna går heller inte skuldfria. Att
återförandet av resurser för de elever som är i behov
av särskilt stöd påbörjades först 1998 är en skamfläck
i svensk skolpolitik. Ansvaret får delas mellan den
borgerliga regeringen, som gjorde nedskärningarna,
och den socialdemokratiska regering som under peri-
oden 1994-1998 i stort sett inte gjorde någonting för
att komma till rätta med bristerna.
Men nu ökar resurserna successivt, bl.a. tack vare
Miljöpartiets samarbete med regeringen. Men takten
borde vara högre. Resurserna ökar. Någonting håller
på att hända.
Det syns ingen ljusning, sade Beatrice Ask. Men
det syns faktiskt en ljusning. Enligt Skolverket ökar
visserligen antalet elever som inte får godkänt i kär-
nämnena, men ökningstakten har minskat. Trenden är
faktiskt på väg att brytas.
Miljöpartiet har nu tillsammans med regeringen
och Vänsterpartiet anslagit särskilda medel för sko-
lan. 17 ½ miljard extra går under de närmaste åren till
skolan för anställning av mer personal. Till detta
kommer extra medel för kompetensutveckling av
lärare. Vi får en helt ny modern lärarutbildning.
Men det tar tid att utbilda lärare, och det tar tid att
bygga upp skolmiljöer som har raserats. Att modera-
ter, folkpartister och kristdemokrater under denna
uppbyggnadsperiod försöker driva opposition genom
en kombination av svartmålning av skolverkligheten
och krav på fler betyg och mer ordning och reda visar
på en beklämmande idéfattigdom. Det är inte det som
elever med läs- och skrivsvårigheter eller elever med
invandrarbakgrund behöver.
Det som behövs för en bättre skola är fler utbilda-
de lärare och specialpedagoger och individualiserad
undervisning. Det ska inte bara vara en skola för alla
utan också en skola för var och en, så att elever i
behov av särskilt stöd verkligen får stöd.
För att det ska bli möjligt att genomföra behövs en
större satsning på skolan från riksdagen, men också
ett intresse från borgerliga politiker ute i kommuner-
na, där de avgörande besluten fattas, för att verkligen
satsa på skolan.